Den här helgen tillbringade jag på Barnens Ö norr om Norrtälje. Henrik Alexandersson hade bjudit in mig. Jag fick tillfälle att ge en version av min Uppsalaföreläsning. Nog så självklart var det inget märkvärdigt med den. Jag tog fram ett antal exempel på konstnärer som har haft problem med censuren och berättade sedan om hur rondellhundsprojektet hade tillkommit och hur det har utvecklats.
Bland övriga föreläsare fanns Per Gudmundson (ledarskribent, SvD) som talade om journalisternas partitillhörighet. Han inledde med att berätta om sina egna erfarenheter om hur de mera radikala kulturskribenterna väljer parti. Vid förra valet var det Feministiskt Initiativ och i år är det Miljöpartiet.
Journalistkårens partifördelning, här använde sig Gudmundson av en undersökning gjord av Kent Asp, professor i journalistik. Siffrorna, som är från 2005, visade fördelningen
Moderaterna 13 %
Folkpartiet 14 %
Centerpartiet 4 %
Kristdemokraterna 2 %
Socialdemokraterna 30 %
Vänsterpartiet 14 %
Miljöpartiet 23 %
Per Gudmundson
Från min föreläsning. Henrik Alexandersson längst upp i högra hörnet.
Det var väldigt intressant. Speciellt harmlösheten i föreläsningen och bilderna var nog något som slog de allra flesta.
Tack för att du kom dit!
Varför finns inte föreläsningen och bilderna till allmänt beskådande tex på youtube?
Vi som tyvärr inte innefattas i ”hemliga klubben” blir ju missgynnade utifrån ett medborgarperspektiv.
Föreligger inte meddelandefrihet i saken?
Mohammad: Eftersom seminariet var öppet för alla som ville anmäla sig och Vilks skrev på sin blogg att han skulle dit så kan du tyvärr inte skylla på ”hemliga klubbar”.
Mohammad,
ämnet är alldeles för känsligt för att visas för allmänheten i Sverige 2010. Det innehåller ju satir av religioner. Du verkar tro att vi är kvar i 1980-talet.
Föreläsningen och bilderna kan tyvärr inte finnas på youtube eftersom det finns ganska sjuka människor som mordhotar andra människor om de dyker upp. Trots att både bilderna och föreläsningen är relativt harmlös.
Men visst har du en poäng. Bilderna och föreläsningen borde finnas överallt till allmän beskådan. Detta ska verkas för så att mörkermännen inte får acceptans för sina åsikter. Bra poäng där.
Mohammad, en importerad jude från ”klagomuren” eftersom det tycks vara det enda han kan…
Mo Ham: meddelandefrihet finnes, men inte, i detta fall, meddelandeskyldighet.
Markus. Du har en poäng som jag inte tänkt på. Att lägga ut en sådan föreläsning skulle vara problematiskt. Var skulle den läggas? Inte på YouTube eftersom den innehåller bannlyst YouTubematerial t ex.
Vilks skrev:
”Erkännande är inte bara jubel i busken utan också att upprätta en kommunikation med konstvärlden. Hur man än vänder på det är det där projektets konstkvalifikationer kan diskuteras…”
Ett projekts värde och kvalitet måste kunna gynnas av att uppkäftigt stå på egna ben helt utanför konstvärlden just nu rådande uppfattning.
Utdelade betyg från konstvärlden om eventuella konstkvalifikationer känns som en pseudovärld, helt skilt från de större frågorna om livsval, universell estetik, vår förmåga att höja oss eller en överraskande synergi.
Den jättearena som finns utanför en begränsad konstvärld bör väl locka en fri artist allra mest?
Såvida man inte prompt tänkt sig en karriär i denna lilla, ibland ängsliga konstvärld – som curator, kulturredaktör, museichef eller gallerist.
Kom igen nu – Nimis, Ladonien, Arx, din navigation runt lagen och kommunen, hundar, de pågående, och sannolikt ändlösa diskussionerna om yttrandefrihet och annat är väl för sjutton mycket större än vad som någonsin kan rymmas eller tas emot inom konstvärlden?
Du hyllar gränsprovning, kränkning och provokation, men blir den inte utspädd genom full acceptans i konstvärlden?
Avantgarde förutsätter utanförskapet.
Joanna – det handlar väl om att hålla sig både innanför och utanför? Tycker att Lars balanserar alldeles utmärkt.
Tror också att det inte är något man kan välja att göra, utan att det är något som är en ”givet”. Snällt uttryckt…
Joanna. Visserligen finns det en jättearena utanför konstvärlden men den är – i konsthänseende – inte särdeles sofistikerad. För hur det än är finns det sakkunskap i konstvärlden och koder som skall läsa av det som görs. Jag är intresserad av att ha med det intrikata.
Det var intressant partisympatisering. Journalister är ju experter på socialrealism, samhällets beståndsdelar och nutidshistoria. Själv tror jag dock blå laget tar hem valet men det är inget jag är för.
Håller f.ö. med Cecilia – det måste vara en mix av utanför- och innanförskap för att bli en riktig krutdurk. Det måste vara så spektakulärt att det når utanför etablissemanget och samtidigt så stabilt att konst- eller musikvärlden måste ta ställning. Nimis är väldigt bra exempel på detta. Rondellhunden också. Själv har jag hittils fått en liten skara väldigt bra fans istället.