Del 1089: Konceptkonsten och Kalmar Konstmuseum

Kalmar Konstmuseums exposition av Svensk konceptkonst har föranlett kritikern Frans Josef Petersson i Aftonbladet att se utställningen som problematisk; konstmuseet har inte definierat vad som är konceptkonst och varför man valt de deltagande konstnärerna.

Petersson borde vara klar över att Kalmar Konstmuseum inte är Moderna utan ett landsortsmuseum med ytterst begränsade resurser. Man kan fråga sig om museet alls skall göra en konceptutställning på de premisser som gäller. Jag tycker nog det är motiverat att ge ett antal exempel som spänner över ett halvt sekel. När Moderna inte kan få ändan ur vagnen. Curatorn Martin Schibli har också skjutit in en del frågor i sin presentation. Mycket mer än så kan man inte begära. Petersson vill att man skall följa hur svenskarna har påverkats och av vilka konceptgrupperingar. Innan man kommer så långt som den frågan får man först försöka definiera konceptkonst ur ett generellt perspektiv.

Alla böcker om konceptkonst sliter med definitionen. Och i princip ger man också upp. De böcker som kom under tidigt 1970-tal brukar t ex avvisa Fluxusrörelsen som en alltför yvig och underhållande verksamhet. Detta förde med sig att den separerades ”från en liten men extremt inflytelserik grupp konstnärer i New York och England i slutet av 60- och början av 70-talen” som Petersson skriver. Det ligger något i det även om den är betydligt större än man först kan lockas att tro. Det är lätt att fastna för det teoretiska och strängt icke-materiella där Joseph Kosuth, Lawrence Weiner och Art & Language för en oupphörlig kamp om vem av dem som var först. Någon ren idékonst blev det inte, längtan till konstvärlden blev för stor och det visade sig inte vara så svårt att materialisera idéerna. Men om man ändå försöker börja med dessa hur sorterar man då t ex Robert Smithson? Han godkändes av kretsen vilket inte var fallet med Michael Heizer. För att bli godtagen skulle man vara konceptuell på rätt sätt vilket inte är så lätt att definiera.

Konsthistorikerna hamnar förstås, när de söker efter kärnan, i historiska utflykter. Givetvis blir det Duchamp och Dada men det är inte ovanligt att Michelangelo blir föremål för deras intresse. Nyplatonismen hade gett Michelangelo tanken om verkets idé, idealet som redan fanns i marmorblocket och som aldrig kunde befrias.

Kosuth citeras ofta med sin definition från 1969 att konceptkonst är undersökningar av konstens natur men det är mest en personlig strategi. Han och en del andra fick sitt erkännande 1972 på Harold Szeemanns Documenta V. Szeemann såg dem som komna från ”en annan värld, en värld av vackra illusioner, en drömvärld”. Det var naturligtvis inte till belåtenhet. Men 1972 tar konceptkonsten mer eller mindre ett abrupt slut för att återkomma med postmodernismen där man löste alla problem med att säga att all konst är konceptuell. Det som står i vägen för en sådan syn är essentialismen. Tror man att konsten är något i sig är man inte inne på den konceptuella sidan. Fast också det är fel. Jag har påpekat det tidigare, samtidskonstens credo är att all konst är konceptuell men den är samtidigt mer eller mindre essentialistisk. Genom denna inställning kan man få plats både för konsthistorien och för Duchamps readymadetradition.

Skall man arbeta med att begrunda konceptkonstens mysterier tror jag att den bästa infallsvinkeln är den samtida konstsituationen. Konceptkonstnärerna från det något så när rena lägret delade orena Fluxus vilja att bryta ner finkonsten, dess kommersialism samt hade en politisk mission. Förhoppningen att finna något som inte kunde förenas med expressionism och formalism och som inte kunde säljas. Det gick naturligtvis åt skogen med det men det är en annan historia.

En klämmig koncepttrudelutt från säregne konceptualisten Henry Flynt rekommenderas som avslutning. Den hänger samman med hans politiska intresse för folkmusik.