Jag såg att Rabih Mroués utställning på Lunds konsthall (som
jag har skrivit om tidigare) har recenserats på Konsten.net. Intressantast är
dock den avslutning som kritikern Lena Karlsson har kommit fram till: ”De
enskilda verken går rakt in på ett sätt som kanske bara en skicklig dramatiker
kan åstadkomma. Det gör att det känns äkta, nästan snudd på fulländat.”
Syn för sägen, det kontemporära har i sig själv hamnat där.
Genom sin moraliska hållning, sitt ställningstagande och sin ständiga
problematisering av den aktuella samtiden har den nått det tillstånd som
pretenderar på att vara evigt. Ingenting kan bli bättre. Enskilda verk,
utställningsarrangemang, en rad småsaker kan korrigeras men systemet är
fulländat. Eller kunde man tillägga, en oväntad tidlöshet.
Tidlöshet skriver Anna Brodow om på sin blogg. Hon har läst
Christopher Rådlunds och Alexander Z. Ibsens artikel i Svensk Tidskrift,
”Varför kulturkonservatism”. Ja, vi känner till kulturkonservatismen som inte
alls gillar det kontemporära – som man kallar för modernismen. Det gamla vanliga
kastas indignerat ut: ”Bara hantverksbaserad konst kan ge en varaktig låga till
ett flash of genius”. Självfallet är det en chanslös utmaning mot den
symboliska maktens härskare. De skriver också ”Det finns inga eviga teorier,
men det finns tidlös konst”. Brodow kommenterar det här och vill gärna ha en
definition. Det kanske inte behövs ty just i denna fråga är enigheten mellan
utmanande kulturkonservativa och de kontemporära (och även modernisterna för
den delen) överväldigande. Konsten är nämligen, enligt rådande uppfattning, tidlös.
Var den inte det skulle vi inte ha någon konsthistoria. Och det har vi och
konsthistorien är densamma för alla segment i konstvärlden, låt vara att man
kan bråka om samtiden och om vilka enskilda stilriktningar och konstnärer som
behöver framhållas lite mer eller mindre.
Hur är det möjligt att även de kontemporära som applåderar
ett totalt överskridande av gränserna mellan högt och lågt och mellan konstens
gränser och alla andra områdens gränser, kan hålla fast vid konsthistorien? Ja,
alla de överskridande verk som görs är ändå inte tillfälliga, även om det ofta
låter så. Konstprojekten utgör en kunskaps- och erfarenhetsbank och samlas
målmedvetet både i konstnärernas personliga cv-arkiv som i en lång rad andra
arkiv. För att ordna materialet skrivs konsthistoria och denna bildar inget
avgörande brott mot den vi redan har. Inte heller märks något större
områdesöverskridande. Konstvärlden ser till att hålla ihop sin konstvärld. Men
hur kan konsten vara tidlös när hela dess produktion konstant utsätts för att
hunsas av samtidens nytänkande och därmed följande omdispositioner och
moraliseringar? Svaret är det gamla vanliga: Konsten kan inte definieras. Hur
mycket man än har kommit överens om att den institutionella konstteorin är
samtidens etablerade teori, förändrar detta inte fundamentet. Den
institutionella konstteorin är bara ett enkelt redskap för att kunna försvara
att vad som helst kan vara konst. Men tydligen är det så att konstvärlden anser
att konsten ändå finns i sig. För samtiden är det inte minst en moralisk
historia. Om konsten skulle vara institutionell skulle det medföra att det var
ett västerländskt påfund och dessutom skulle övriga kulturer nekas tillträde
till konstens eviga universum.
I konstens tidlöshet förenas de alla. Konsten, den bara
finns, och konstvärlden är övertygad därom.
”- Det var ju bara en rolig teckning!”