Del 1245: Objektiva kvaliteter

Det har sina svårigheter att förklara hur det ligger till med objektiva värderingar i konsten. Några av kommentarerna av Anna och Yngve, tycks tro att det handlar om att fastställa specifika egenskaper som konstvärlden följer och som går att mäta. Så fungerar det inte eftersom det sannolikt är på det sättet att konst överhuvudtaget inte existerar som något i sig själv. Alla egenskaper blir därför något som tillskrivs konsten av konstvärlden. Och dessa egenskaper har en diffus karaktär när man kommer fram till varför en konstvärldsmedlem bedömer något som bra. I mitt arbete under det senaste halvåret har jag ägnat mycket möda åt att följa den proceduren och man kan komma ganska långt. Men det är inte nödvändigt att ägna sig åt den saken. Den objektiva värderingen kommer fram genom den konsensus som är lätt att iaktta i konstvärlden.

Låt mig ta ett exempel återigen från Emerging Artists, listan från 2009 i Flash Art. Där har omkring 100 internationella och kompetenta kritiker, curatorer etc. plockat fram vad de uppfattar som nya intressanta namn – som är på gång och som redan har blivit omtalade. Det fullständigt överlägsna valet blev Tris Vonna-Michell som samlade 138 poäng och med Keren Cytter på andra plats med 78. Utifrån detta drar jag slutsatsen att Tris Vonna-Michell i den kontemporära konstvärlden uppfattas som en extraordinär kvalitet. Jag betraktar det som ett vid den tiden objektivt faktum. Därmed inte sagt att värderingen är hållbar. Den åsyftade kategorin emerging artists och dit kan man inte längre räkna Vonna-Michell. Han får nu pröva sin lycka i, som jag brukar säga, seniorklassen.

Den objektiva kvalitetsfaktorn är konstvärldens bekräftelse som sker genom utställningar, d.v.s. val. Hur många som väljer, vilka som väljer och hur mycket en konstnär blir vald. Konstnärer som får de bästa utställningarna på välrenommerade platser är bättre än de som får nöja sig med de sämre. Jag kan inte förstå annat än att sådana fakta är objektiva. Det är bara att räkna och att värdera väljare och utställningsplatser vilket inte är särskilt svårt. Keren Cytter är t ex en bättre konstnär än Anna Barham (som visades på Nordenhake i början av året). Objektivt är Cytter vald och uppmärksammad på ett helt annat sätt. Detta hindrar inte att Yngve och andra kan gilla vad de önskar. Objektiviteten är inte på något sätt tvingande utan kan endast visa vad som gäller – just nu. Och man är inte tvungen att tycka det som gäller.

Eftersom båda dessa konstnärer är relevanta kontemporära, alltså att man uppfyller de krav som denna värld ställer på sina konstnärer, är det inte där skillnaden uppstår. Men en ytterligare kvalitet är nätverket. Och det är en objektiv kvalitet: Ett bra nätverk är bättre än ett sämre. Vad som är ett bra nätverk är inte heller något problem att avgöra. Den konstnär som har tillgång till ett bra nätverk är bättre än den som inte har det.

Förhållandena kan analyseras mycket mer detaljrikt, nämligen vad som kan attrahera nätverken och då inte minst att få tillräcklig bredd i konstdiskurs för att den skall kunna passa fler intressenter och för att den skall ha längre hållbarhet.

En viktig kunskap, också detta kan utan vidare betraktas som objektiva ställningstagande, är att skilja de äkta kontemporära från de oäkta. När en kritiker skriver ”Ångestens flammor slickar mina kinder” har man all anledning att bli misstänksam. Så skriver man inte om man tillhör den kontemporära sektionen. Förr var det dock inte ovanligt att kritiker odlade sina litterära ambitioner i utgjutande texter. SDS

Nygammalt blir kontemporärt. Textilarbete av Johanna Nathalie Wintsch (1871-1944), en outsiderkonstnär som ingår i Venedigbiennalens internationella del