Del 1319: Bland blommor och biennaler

Numera blir det ofelbart rabalder när jag skall dyka upp någonstans. Bokmässan rustar sig för min ankomst i nästa vecka. Det kommer säkert att gå lugnt till och konstintresserade kan, om man så önskar, komma till Axess monter på fredag kl. 15 då det kommer att debatteras angående den alldeles nyutkomna boken Under omprövning – En antologi om konst, kanon och kvalitet. Debattörerna är fyra, förutom undertecknad, Johan Lundberg, Anna Brodow Inzaina och Thomas Steinfeld. Dessa tre är bidragsgivare till boken. Mitt besök beror inte på detta utan att jag själv har producerat en skrift som jag tidigare har nämnt: Art – Den institutionella konstteorin, konstnärlig kvalitet och den internationella samtidskonsten. Två skrifter som båda är kritiska mot den rådande konstregimen och dess uppfattningar om konstteori och kvalitet. Fast på väldigt olika sätt.

I konstvärlden kan noteras att Lyonbiennalen öppnade igår och att Istanbulbiennalen drar igång i morgon. Av dessa är den senare en av samtidskonstens referenspunkter. Därför bevakas den i en del svenska medier. Nils Forsberg på Expressen är på plats och vi får snart veta hur det utföll. Men det går redan nu att se runt med hjälp av Vernissage TV. Lyonbiennalen anses lättviktigare och därför gör man ett lite mera ambitiöst försök med Victoria Noorthoorn som tänker sig att dra lite i estetiken. Med hjälp av irländarna Yeats (som levererade temat ”En fruktansvärd skönhet är född”) och Beckett (vars mycket korta stycke Breath inledde utställningen). ”Det är nödvändigt att åter tänka på de estetiska frågorna”, säger Noorthoorn. Emellertid är ett närmande till de estetiska frågorna ingen lätt uppgift. Estetikens möjlighet som konstens frihet finns i att den utgör en distans till det verkliga, säger hon vidare. Det är alldeles riktigt, att estetisera är att skapa distans och denna distans blir i konsten möjlig att uppfatta på olika sätt. Det vi främst har idag är att distansen gör konsten till ett alternativ som skiljer sig från annat, dock oklart på vilket sätt. Tidigare fylldes distansen av det uttrycksfulla (och gör det väl på sätt och vis än idag) eller ibland det sköna. Det sköna har blivit besvärligt eftersom det skall äga ett existentiellt djup utan att gå upp i det sublima och absolut inte landa i det dekorativa.

När jag var i Stockholm såg jag Peter Fries utställning ”Beyond Reach” på Lars Bohman. Som man kan läsa på hemsidan gör man sitt bästa för att få ihop något rimligt som kan försvara Fries blomstermålningar. Onekligen är hans bilder dekorativa och det kan väl stanna vid det. Någon ögonfröjd kan de traditionella konstälskarna få ha i fred. Men Joanna Persman i SvD får snart fart på sitt konstkritiska uppdrag och hänger sig åt upplevelsens formuleringsfröjd. Vi får lära oss behovet av eskapism (i dessa tider) och att ”Ett vissnande kronblad berättar ibland tillräckligt om en oåterkallelig förlust”. Bo Madestrand i DN intar en defensiv position och får fram något med att de är provocerande med sin behagfulla kravlöshet. Men hans avslutningsknorr är ”så räcker det med blommor nu”.

Men tydligen är det populärt med blomsterkvastar ty sådana producerade också vinnaren av Carnegie Award, Heikki Marila. På en viss nivå i konstvärlden vill man tydligen hänge sig åt det melankoliska och sentimentala. Också Birgitta Rubin skänker läsaren en uppvisning i den hänförde kritikern när hon skriver om Karin Broos utställning (DN). I detta läge måste jag säga ”leve de internationella biennalerna”.

Blomstermålning av Peter Frie