Sedan i går har Makode Lindes tårta ytterligare dekorerats och garnerats. Den har även varit föremål för åtskillig pajkastning. Det påminner en del om Ulla Karttunens kritiska projekt om pedofili vilket slutade med att konstnären dömdes för pedofili. Så illa har det inte gått för Linde som istället har fått igång ett intressant processverk. En av konstens givna uppgifter är att granska makten och tårtan har lyckats väl med den saken. Huvudaktör är Afrosvenska riksförbundet vars makt och inflytande man inte har någon anledning att betvivla. Med rasiststämpeln kan man t o m jaga ministrar; kulturministern får finna sig i att strö ursäkter kring sig. Å andra sidan är förbundets jakt på rasister inte särskilt framgångsrik; dock har konstvärlden visat sig vara en ypperlig jaktmark: Dan Park, Lena Adelsohn Liljeroth, Moderna Museet och inte minst konstvärldspubliken på Moderna har hittills fångats i jakten på den strukturella rasismen. Konstnären Linde, som inte kan fångas, får en rejäl åthutning av ordförande Mariam Osman Sherifay på Newsmill. Han är mer problematisk än kulturministern hävdar hon. Liksom ett brev på posten kommer den vanliga ramsan: han vill säkert spekulera.
Konstvärlden ställer sig avvaktande. Läget är besvärligt eftersom konstnären automatiskt har mandat att agera i dessa känsliga ämnen. Mårten Arndtzén (SR) menar dock att Lindes tårta kan ses som en listigt gillrad fälla eftersom den gav upphov till glada skratt bland borgarna från konstvärlden. Han hötter istället åt kulturministern och påtalar att hon måste tänka sig för. Han anför två exempel på problematiska situationer för ministern. Vad hade hon gjort om hon hade varit närvarande när Marina Abramovic utlämnade sig själv åt publiken för en del år sedan. Antagligen hade hon inte gjort något alls (utom att möjligen åberopa kniv- och pistolag), att några besökare våldförde sig på konstnären låg i själva idén med verket – det är därför det har blivit så berömt (tårtor och nakna kvinnor i en kontroversiell installation prövade hon i fjor). Det andra exemplet kommer från Arndtzéns kreativa sida: Om hon ombads rasta en rondellhund utklädd till profeten Mohammed. Ja, det skulle kunna ha blivit en kontrovers om vi antar att konstnären kom från ett lämpligt land och hade drabbats av könsstympning.
Onekligen är det någon sällsynt gång besvärligt i denna tid då samtidskonstens färskaste utskott omedelbart visas på statliga institutioner. Man kan utgå ifrån att en sådan plats som Moderna tänker sig för. Säkert tänkte de sig för i mångfaldsanda när de anlitade Linde och hur skulle de sedan kunna ingripa i verket som uppstod ur deras rättänkande?
”Osmakligt” är en gångbar kommentar under dessa tårtdagar. Så skall det också låta när konsten visar något utanför sina standardupplagor. I socialkritisk andra görs otaliga korrekta projekt om och mot rasism och kolonialism. Lyckas man med det som konstnärer och arrangörer brukar säga: Vi vill starta en diskussion. Nej, det blir inga diskussioner om inte osmakligheten gör sig påmind.
Osmakligt är dagens konstepitet.
För att bräcka Makode Lindes tårta får man ta i ordentligt!
Typ, tänk en manlig gruppvåldtäkt utförd av könsstympade religiösa fanatiker liggande i en stockholmsgalleria. Alla nakna förutom iklädda sandaler.
Detta uppbyggt av en lämplig komposition av megastora sockerkakor.
Allt med vederbörlig underbyggd akademisk dokumentation förstås.
Hugg i med knivarna!
Bon Appetit!
Omskärelse av pojkar och könsstympning av flickor är ju
mycket gamla kulturella seder för helt olika orsaker.
Pojkar omskars säkert av hygieniska skäl där man levde
i sandiga och torra områden. Flickornas könsstympningar
har helt andra avsikter; Ett patriarkaliskt uttryck för
att minska kvinnors sexuella njutning och på så vis ett
försök att hindra henne från bl ev otrohet.
Sedan med tid har dessa övergrepp mixats med påkomna
religiösa föreställningar och på så vis gett dem
legitimitet i religioners namn.
CeDe bra skrivet.
Men vi måste väl hålla med om att ”tårtan” var en lyckad händelse för konstnären. Bara att gratulera för hans konstkarriär som nu tar fart över hela världen.
Vem hade inte önskat sig det?
Johan Lundberg på Axess-bloggen har en festlig kommentar till tårt-kalaset:
”Även om kulturministerns intresse för konst må vara begränsat, har kulturministern varit kulturminister tillräckligt länge för att veta att den konst och de konstnärer som släpps in i Moderna museets fina salonger tänker och agerar utifrån påfallande likartade ingångsvärden och utgångspunkter. En tårta, föreställande en rasistisk karikatyr, som serveras i ett sammanhang som Moderna museet, är inte tillkommen av en rasist utan av en person som vill ”utforska” rasism; som vill ”undersöka” uppfattningen om Den Andre i en västerländsk kontext; som vill kritiskt ”studera” hur bilden av det främmande reproduceras inom ramen för en postkolonial historieskrivning och färgas av en månghundraårig imperialistisk praktik som än idag fungerar som en aktiv komponent i konstruktionen av vår egen historia och särart… och så vidare….”
http://axess.se/blog/post/2012/04/18/Lite-mera-tarta-kanske.aspx
CeDe,
http://www.circumcision.org/satisfied.htm
http://www.circumstitions.com/Resent.html
PS tll CeDe.
It takes two to dance a tango.
What?
Ofta har det klagas under de senaste decenniet, på nutidens förflackning.
Oavsett om den är sprungen ur rent materiell bortskämdhet och därmed brist på utsatthet, eller av samma skäl brist på historisk anknytning – så är den väl ändå här för att stanna.
Medianen tycks närma sig – och nu väntar i alla fall jag med spänning på, att i min livstid på allvar få vara med om två olika sorters perioder i människan historia. Både en omvälvande och en period av lugn/befästande.
What? What?
CeDe,
What?
Det hänger en liten länk eller två i filtret.
Ha tålamod.
Förflackningskommentaren är dock helt fristående, och är mer en reflektion i största allmänhet, orsakad bl a av del 1454.
Förr utom länkar i filtret, så tänker jag på Andy Warholes 15 minuter. Tror han underskattade tiden – ingen nöjer sig med 15 minuter nu längre. Minst några dagar, är väl i alla fall minimum idag?
Cecilia.
Nu satte du Lars i arbete – hoppas de är väsentliga.
CeDe,
Kul tolkning… (flinar)
Utmärkt klargörning av flertalet av tårtkalasets aspekter, tycker jag:
http://annabrodowinzaina.wordpress.com/2012/04/20/tartdebatten/
Christina,
Han var säkert både överraskad och ”inte”. Var nog lite som att vinna på Lotto för honom kanske?
Konstvärlden är nog ungefär som ”vår vanliga värld”, av någon märklig anledning?
PS. Dock måste ju oddsen för lottovinstchans, vara betydligt betydligt bättre i konstvärlden, än på ”vanliga” lotto? Tänker iofs då mest matematisk.