Hells Angels har haft synpunkter på sin medverkan i Peter Johanssons utställning på Galleri Leger. Sådana synpunkter gynnar naturligtvis utställningen. Som Mårten Arndtzén kommenterar i SR har utställningen blivit bättre. Även Dan Jönsson har hakat på i DN. För så är det med konsten, reaktioner är nödvändiga enligt den givna devisen att betraktaren med sin kreativitet skall fullgöra verket. Förvisso är Hells Angels medverkan synnerligen omedveten, men det gör inte saken sämre. För det finns två slags reaktioner, dels från allmänheten och dels från konstvärlden. Generellt sätt är negativa yttringar bättre än positiva, allra bäst om de blandas för att skapa det mest attraktiva: kontroversiell konst. Men Peter Johanssons utställning är inte kontroversiell i konstvärlden. Den är på alla sätt politiskt korrekt och konstkritikernas lovord bekräftar att de har fått vad de önskade sig.
Det finns en viss likhet med den här utställningen och Dan Parks. Skillnaden är förstås att Parks verk är en omvänd bild och att den djupt upprör konstvärlden. Men annars kan man utan vidare använda sig av Arndtzéns formuleringar som med några smärre justeringar blir så här:
Dan Park hade inte kunnat få en finare present, än den där påhälsningen från polisen och demonstranterna. Pricken över i:et för en utställning som helt och hållet kretsar kring det politiskt korrekta.
Genom att så här elegant bli kastad i fängelse och låta det fullända konstverket, visar ju Dan Park att tanken är starkare än våldet.
Så istället för att förfära, inger den här utställningen hopp. Tack för det, polis och demonstranter!
För ofrånkomligen gäller samma regler för båda utställningarna: Reaktionerna från betraktarna fullbordar konstverket.
Tidsbild 2014
Konstvärlden delar marknadsföringens grund; att all publicitet är av godo. Och konsten och marknadsföringen är väl som hönan och ägget?
Jag tycker att du är lite fattig i ditt beskrivande av skillnaderna såväl som likheterna mellan Peter Johansson och Dan Park. Eller var det försiktig jag menade?