Idag har vi ett stycke svensk konsthistoria. Fängelsedom mot Dan Park och dryga böter för galleristen Henrik Rönnquist. Till yttermera visso gäller fortsatt häktning av konstnären. Konstvärlden älskar att tala om konsten som ”farlig”, men någon enstaka gång gör den skäl för en sådan beteckning. Man kan bara beklaga att rättegången inte genomfördes på temat konst. Lite kultur skadar aldrig i en rättssal.
Man kan konstatera att Dan Park har återupplivat modernismens skandalföreställningar och att hans verk är tveklöst gränsöverskridande. Eftersom rättegången handlade om en utställning där Park tog steget in i galleriet är det fråga om en institutionell inbrytning. Vid detta tillfälle tänkte sig utställarna att få till stånd den ”sakliga och vederhäftiga” debatt som tidigare rättsinstanser efterlyst. Någon sådan hann det aldrig bli eftersom åklagare och polis ingrep innan konstnären hade fått tillfälle att berätta om sina arbeten. Man kan beskylla utställarna för naivitet. Att utställningen var kontroversiell torde ha varit självklart och det hade nog varit lämpligt att det redan innan utställningens öppning hade framlagts en väl genomförd diskurs på högsta möjliga nivå för att markera att utställningen var genomtänkt och motiverad.
Så blev det inte och det går naturligtvis att säga att konstnären, enligt en gedigen tradition, överlämnar verken att fullbordas i betraktarens skapande akt. Problemet var förstås att den kreativa akten som bland annat åklagaren utförde ledde till det resoluta domslutet ”hets mot folkgrupp”. Och där hjälper inte det vanliga ”så kan man också se det”.
Frågan är dock fortfarande huruvida det handlar om hets mot folkgrupp och därmed rasism. Om jag rätt förstår Parks infallsvinkel menar han att ordförande i Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa, Jallow Momodou (som dock bara är ett exempel av ett stort antal aspekter på samhället och dess politiska korrekthet), inte är något offer utan tvärtom en person med avsevärd makt uppbackad av samhällsmakten. Men då den makt han besitter är beroende av hans etnicitet och att han agerar i etnicitetens namn (åberopande sin och etnicitetens offerroll) är det självklart att en kritik av detta får en etnisk manifestation som sedan enkelt kan benämnas hets mot folkgrupp även om konstnärens syfte var något helt annat. Därmed får man säga att det handlar om yttrandefrihet: Vad är berättigad kritik och vad händer om den kolliderar med den svårhanterliga paragrafen ”hets mot folkgrupp”?
Ett par konstkritiker har krupit fram på kultursidorna. Martin Aagård (Aftonbladet) menar att det inte handlar om yttrandefrihet utan enbart om dess självklara begränsningar. Och saken har förvärrats, menar han, eftersom det konstnärliga framträdandet har fått en mera officiell prägel genom att visas i ett galleri. Ja, det brukar bli så, då blir borgarna förskräckta. Förr handlade det mest om sedlighet, idag har vi fått andra tillskott att förundras över. Aagård passar också på att understryka att när det rör sig om en större publik ”ska rättsapparaten slå till för att skydda konstens oskyldiga offer.” Så värst många offer lär det inte vara, möjligen med undantag av Pussy Riots kränkning av hela den ortodoxa kyrkans troende i Ryssland.
Mårten Arndtzén formulerar sig något mera nyanserat (SR): ”Det är satiriska bilder som bygger på rasistiska stereotyper och texter med nedsättande tillmälen som ’nigger och ’zigenare’”. ”…många av Dan Parks bilder ganska obegripliga och han menar att det finns en hel del ambivalens som gör det svårt att förstå vad Dan Park vill säga. På det sättet kvalar dom ju in under begreppet ’konst’”.
Arndtzéns uttalande är väl den hittills största ansträngningen från någon kritiker vad gäller att ta itu med Parks bilder. Men han skyndar sig att tillägga: ”i förhållande till lagen om hets mot folkgrupp betyder inte konst fri lejd.” Det är möjligt att Arndtzéns tolkning är rimlig, men det är inte mycket till analys han kostar på sig. Kanske skall det vara så att det är åklagaren som skall ha äga konstens tolkningsföreträde?
Thomas Nydahl har också kommenterat domen.
Märkligt att ingen inom media inser det geniala att undersöka var gränsen för lagen om hets mot folkgrupp egentligen går. Unisont försvarar man lagen just därför att det är en lag (utan att utreda de verkliga/moraliska skälen för denna lags legitimitet). Dan Park hade exempelvis aldrig kunnat fällas i USA.
Det är ett beröringsförbud som eftertraktas.
När det gäller etnicitet kanske intentionen är god. Men vägen till helvetet är kantad av goda intentioner och när beröringsförbudet tillämpas på ideologier är vi framme.
Finns det då en sådan ideologi som kommer att få åtnjuta skydd mot problematisering medelst det nyetablerade beröringsförbudet?
Det vågar jag sätta mitt huvud på att det gör.
Som sagt, beröringsförbud:
http://www.svt.se/nyheter/regionalt/svtsormland/atalas-efter-inlagg-pa-facebook
Publicerat på svt.se så sent som igår, 21: Augusti 2014.
Åklagaren säger: ”Brottet är inte ringa… det är många som anser sig kränkta”.
Brottet består i att likna böneutropet vid en åsna med magont.
Frågan är om det inte vore en god idé att anmäla alla tänkbara yttranden man kan finna på nätet som skulle kunna uppfattas som kränkande för någon grupp. Om tillräckligt stora juridiska resurser skulle tas i anspråk skulle det bli tydligt att lagstiftningen är absurd.
Dan Park är knepig, men inte kriminell. Den röda tråden i hans kollage och lappar är ju ett slags kommenterande av samtiden. Allt han gör är inte försvarbart, men jag vill inte heller kalla det olagligt. De här grejerna som han nu fälls för tycker jag är ganska ointressanta, men han har gjort mycket annat som är både roligt och vasst och inspirerande. Men det är verkligen ett delikat fall. Somliga av hans anslag är ju rent provocerande.
Sakernas tillstånd i Sverige dag är att en kammaråklagare (Michael Forsberg) menar att det är ett brott – av EJ ringa art – att likna böneutrop vid en åsna med magont medan en annan kammaråklagare (Tyko Gullmo) menar att använda epitetet ”judesvin” på internet ej utgör brott.
Islam är inblandat i båda fallen.
I det ena fallet (åsnefallet) anses brottet hetsa mot folkgruppen muslimer – vilket leder till åtal.
I det andra fallet används epitetet ”judesvin” av en muslim (partitillhörighet S) – vilket inte leder till åtal.
Av detta drar jag slutsatsen att muslimer med vänstersympatier ges vidare marginaler i hur man får bete sig i Sverige idag.
Tacka kammaråklagarna Tyko Gullmo och Mikael Forsberg för detta tillstånd. De medverkar aktivt till den rådande diskursen att Islam ej får kränkas – men får kränka.
Stycket som börjar med ”Frågan är dock fortfarande huruvida det handlar om hets” tycker jag är jättebra. Om kritiken är berättigad är det då fråga om hets?
Pingback: »Vores ytringsfrihed er bortløbet« « Snaphanen
Jag såg lite av förra veckans nöjespanel i SVT Morgon. Där diskuterade de bl.a. detta med att Kartellen inte skulle få uppträda på en festival i Linköping. Samtliga i gruppen var sååå upprörda över att det måste vara högt i tak inom kulturen; musik såväl som konst och litteratur. Därför upprördes panelen av att kommunpolitikerna hade lagt sig i festivalens deltagarlista och även haft mage att sätta stopp för Sebbe och hans lika vänsterradikala vänner i Kartellen. Men, hallå?!? Det är ju konst, då måste man ju få förespråka utomparlamentariska åtgärder och slå mot etablissemanget tillika demokrati och demokratiskt skapade lagar och regler. För att inte tala om mer framgångsrika företagare och medborgare tillika rättsväsende och vissa utvalda politiker. Japp, det var det som var kontentan av denna panels åsikter. Men, som sagt, var tog det där med högt i tak i kulturen vägen när det gäller Dan Park?!? Jag missade, förvisso, dagens nöjespanel där de – kanske, kanske – diskuterade just denna dom. Och – kanske, kanske – tyckte panelen att det var lika hemskt och totalitärt att de ville döma både en gatukonstnär såväl som en gallerist för att de ville uttrycka konst och åberopa sin yttrandefrihet… Det vet jag inte. Dock har jag inte läst några rejält höjda åsikter emot denna dom. Nepp, det har jag missat. Med andra ord är det som vanligt: att tycka olika och att vi har en fantastisk yttrandefrihet är verkligen den sanna verkligheten – bara man håller med om vad etablissemanget har stipulerat är rätt och riktigt. I övrigt är åsiktskorridoren oerhört smal så att den enbart är för folk med en befintlig eller begynnande anorexidiagnos. Tyvärr är det den krassa sanningen!! Tack för att du, Lars Vilks, är modig och vågar stå upp för såväl din konst som för vår yttrandefrihet.
”Märkligt att ingen inom media inser det geniala att undersöka var gränsen för lagen om hets mot folkgrupp egentligen går.”
Ja, at der måske ER en grænse, synes dagens historie at at antyde:
http://www.sn.se/nyheter/nykoping/1.2572617
Underbart att diskuteras här igen!
Tänkte nog att stiltjen var tillfällig.
Rekommenderar Ilan Sades blogginlägg:
http://ilansade.com/2014/08/23/dan-park-barnet-som-sager-fula-ord-pa-pin-kiv/
Vem har sagt att det ska vara enkelt att vara konstnär… ingen!
Jag tycker förresten Parks grejer gör sig bäst som småanarkistiska gatukonstverk på elskåp, och inte i etablerade finrum som gallerier. Dan Park är nog inte rätt person att ställa ut på ett galleri, då gallerirummet förtar något av hans alsters värde. Rönnqvist har som gallerist gjort ett uruselt jobb och borde inte tagit in Park, då han inte verkar kunna argumentera varken för eller emot Park.
Förvånande tyckte jag ett tag att vare sig journalister eller konstvärlden tog upp det – i mitt tycke – absurda att förfölja en konstnär. En malmöbaserad man aktiv inom vänsterpartiet och afrosvenskarnas förbund har lyckats få Dan Park avstängd från högskolan (där denne man tydligen också har anställning); fått Dan Park avskedad från ett jobb på en second-hand butik och har numer Dan Park som sin största kassako.
Och allt för att Dan Parks konstnärliga uttryck hela tiden tolkas på ett enda sätt. Jag tycker numer att Dan Parks största konstverk är hur han får alla omkring att hoppa och skutta.. ungefär samma typ av konst som Thomas Quick sysslade med.