Fram och tillbaka har det varit med Anna Odells projekt. Konstvärlden har uttalat sig, positivt eller försiktigt. Dror Feiler, Magnus af Petersén, Pål Hollender, Joanna Rytel, Magdalena Dziurlikowska.
Vad som har legat ivägen är att Odell inte vill avslöja sitt projekt. Men det har hon redan gjort som ni kan läsa här:
”Min avsikt med projektet är att öppna slutna rum och belysa hur olika och slumpmässigt bemötandet inom psykvården kan vara. Att belysa och testa iden om att psykosen är en sorts lögn, som polisen uttryckte det, genom att rekonstruera en psykos. Jag använder och ifrågasätter de reaktioner den planerade psykosrekonstruktionen väcker hos olika myndigheters yrkesutövare genom att sätta deras olika påståenden mot varandra. Jag driver olika frågeställningar framåt genom att att låta dem jag intervjuar ta ställning till varandras påståenden. Min metod är också att, beroende av vad dom jag intervjuar säger, låta det påverka vilka andra jag kommer välja att intervjua. I projektet vill jag belysa hur offerrollen påverkas av dom olika sammanhang som jag frammanar. Ju mer jag undersöker och tränger in i vad offerrollen innebär desto tydligare blir det hur komplex frågan är. Min slutsats blir att varje svar väcker nya frågor.
Konstfack, Anna Odell, 2008”
Jo, det håller, det är formulerat som man brukar göra med konstprojekt särskilt när de görs i skolmiljö. Det blir lite för mycket av allt man vill men så brukar det vara med den saken. Problemet är att det här projektet kom utanför murarna. Konstprojekt är fredliga företag som diskuteras internt och som närmast garanterat inte har någon påverkan på samhället. Men i det här fallet kom de ut och mötte den brutala verkligheten som inte bryr sig om finlemmade diskursvändningar.
Hur hon än gör måste hon förstå att projektet blivit något helt annat än det hon avsett. Här har vi ett medieprocessverk, det avsedda innehållets funktion blir enbart att visa att det är allvarligt menat och genomtänkt. Konstens möte med verkligheten innebär alltid en svår stund.
Är det där en publicerad text, Lars?
Min avsikt med målningen är att öppna slutna rum och visa hur olika och slumpmässigt variationerna mellan färg kan vara. Att visa och fundera över idén om att måleriet är ett slags lögn, som en i publiken uttryckte det, genom att rekonstruera målningen. Jag använder och ifrågasätter de reaktioner den rekonstruerade målningen väcker hos olika företrädare inom publiken, genom att ställa deras olika påståenden mot varandra. Sedan låter jag publiken ta ställning till de nya färgtonerna. Min metod är också att, beroende av vad de i publiken säger, låta det påverka vilka andra jag kommer att fråga. I målningen vill jag belysa hur färgen påverkas av de olika sammanhang jag frammanar. Ju mer jag undersöker och tränger in i vad färgen innebär, desto tydligare blir det hur komplex frågan är. Min slutsats blir att varje svar väcker nya frågor.
—
Håller och håller, särdeles intressant är det inte, som text/ingång sett. Det blir intressant att se hur det går i debatten, ifall hon kan möta det som Lars tar upp:
”Hur hon än gör måste hon förstå att projektet blivit något helt annat än det hon avsett. Här har vi ett medieprocessverk, det avsedda innehållets funktion blir enbart att visa att det är allvarligt menat och genomtänkt. Konstens möte med verkligheten innebär alltid en svår stund.”
på ett bra sätt.
Rasmus. Det är en publicerad text http://drlotions.blogspot.com/2009/01/en-galen-installation.html
Texten håller naturligtvis. Konstprojekt och tillhörande text, särskilt när vi har att göra med konststudenter kan man inte begära mer av. Konstvärlden ger nog ett grundläggande stöd eftersom det uppfyller kravet på att försvara en utsatt grupp. Det lilla problemet är att konstnären samtidigt står vården av den svaga gruppen. Att sedan hantera uppståndelsen är en helt annan historia. Konst är tänkt för konstvärlden och där är det fridsamt.
Lars: jag förstår vad du menar. Där föreligger ju vissa problem utöver de moraliska betänkligheterna – vad är det som gör att konstnären ska agera ”undersökande journalist”? Vad är det som gör att just detta försvar av en utsatt grupp ska utgöra konst? (alltså, mer än att man säger att det är det) I kort, vad är det i handlandet/förfarandet som kan tänkas bidra med någonting som inte redan är rätt klart? Som jag ser det behövs det något mer än att ”försvara en utsatt grupp”. Alltså, för att det ska vara givande som konst. (Vilket såklart inte alls behöver vara unisont med konstvärlden i stort)
Om vi tar upp ditt eget offentliga teckningsprojekt – så tvingar det fram en diskussion men framförallt en vokabulär som inte fanns där, sedan innan.. En omförhandling av språket. Det återstår ju att se vad det verkligen blir av Odells projekt.
Rasmus. En alldeles given femma finns: Konst är något bra. Det menar konstvärlden men även samhället i övrigt har accepterat (och i värsta: se bara på konsthistorien, vad har den icke frambragt). Konsten har aldrig övergivit sin messianska mission som självklart är mixad med en vänsterorientering.
Odell får stöd av konstvärlden eftersom hon har följt normerna för hur man gör ett projekt. Så är det upplagt för ett gammalt tema: Världen och de konservativa missförstår konstnären.
…eller en fin stund, mötet alltså.
/klasny russia
Skön låt
Enjoy
72 Virgins in Heaven:
http://www.youtube.com/watch?v=Gse7gM4Qwrw&feature=related
Skön låt!
Enjoy
72 Virgins in Heaven:
http://www.youtube.com/watch?v=Gse7gM4Qwrw&feature=related
Annars jämför Ulrika Stahre på aftonblaskan Odells tilltag med dig, Lars.
Konstens värde ja.. Annars kan jag rekommendera, ifall möjligheten finns, att se en dokumentär av Francois Bucher som handlar om en händelse under en genomgång på ett universitet i Bogota. En av två teaterelever iscensatt gisslan/terrorsituation (med gangstrar anlitade som skådespelare) – ett djupt trauma för de som blev utsatta, väl motiverat med Brechts verfremdungseffekt. Frågan om konstnärens moral ställdes i den händelsen verkligen på sin spets.. Jag kommer tyvärr inte ihåg titeln på filmen.
Klasny: ..eller en bra stund – alla har en bra stund. (som Öberg sjunger)
lite ny info från konstmetropolen i Västra götaland
http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=765&a=473265
Rondell hundar går för sig, men en ”snygg dum” gås, det går inte för sig i Alingsås
något annat äkta konstverk har kommun inte råd med, så det blir bara en gräsklädd
kulle med några buskar, som välkomnar er till potatismetropolen.
Som nästa konstnärliga tilltag, funderar jag på att gå ut en mörk vårnatt och plantera
hela kullen full med potatis. som vi kan skörda till midsommar.
En kastad sko, kan bli stor konst
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=3561&a=878663
något intressantare konstgrepp, än att spela psykiskt störd
Kopimi? Någon?
Jag är en student på en högskola i en Svensk stad. Gör det vanliga, pluggar, går på föreläsningar äter. Men det finns en skillnad, jag är psykiskt sjuk. Det känns ovant att skriva det, men sanningen är att jag har bipolär sjukdom. Mina föräldrar och syskon vet om min sjukdom, ingen annan. Jag har funderat på att berätta för några förtrogna. Sedan händer något och mediebilden att psykiskt sjuka är monster blossar upp igen. Då drar jag mig tillbaka, det är nog inte säkert att berätta, jag kommer enbart bli utstött. Det var en av mina första tankar när jag hörde om detta spektakel. Om målet var att värna du utsatta, i detta sammanhang psykiskt sjuka, måste man nog säga att skottet kom långt utanför mål. Dels visar AO upp den psykiskt sjuke som en vettvvilling. Dels hör man åter; ”men det är ju simulanter!” Min känslor och tankar delas nog av flera.
Resumén av projektbeskrivningen jag läst gör mig inte mycket muntrare. ”Att belysa och testa iden om att psykosen är en sorts lögn, som polisen uttryckte det, genom att rekonstruera en psykos” får mig att tänka på antipsykiatriska rörelser några decennier tillbaka. Med tanke på hur mycket mer man vet om psykiskt sjukdom känns sådana påståenden som Anna Odell gör gansa nattståndna.
Det värsta, nu när jag hunnit läsa igenom debatten och suttit en stund i tänkarstolen, är Konstfacks agerande. Först uppmuntrar de sin student att genomföra sitt projekt och uppenbarligen missa att en sådan aktion var mycket problematisk rent etiskt och därför borde avrått. Handledaren, eller någon annan på Konstfack verkar inte ha tänkt tanken att media skulle kunna få nys om denna, ganska extrema aktion. Här kunde Konstfack ha betett sig starkt, men verkar ha tagits på sängen. Det började bra, prefekt i TV som skyddade studenten. Sedan blev det locket på. Ett pressmeddelande och sedan tyst. Vem är förloraren? Anna Odell. Trots att hon följt de regler som skolan satt upp har hon blivit utsedd till rickspucko. Hennes handledare har inte sagt ett pip i media. Tar verkligen Konstfack sitt ansvar?
JB. Du har säkert rätt i att konstnären missar målet grovt. Men man kan förstå att det var tänkt att vara ett projekt för de utsatta. Konsten är besatt av att hjälpa de utsatta men det brukar alltid sluta med utställningar i ett galleri för konstvärlden vilken inte är utsatt.
Konstfack tror på konstforskning men liksom de andra konsthögskolorna som är inne på den linjen vet man inte vad det är eftersom det inte skall vara detsamma som ordinär forskning, inte heller detsamma som ordinär konst. Därför prövar man sig fram. Här är ju ett intressant resultat.
Jag har alltid varit skeptisk till denna omöjliga idé. När konsten träder in på allvar i ett forskningsorienterat projekt blir det bara problem. Den här gången inte enbart interna.
Konstfack gör ändå strategisk rätt. Man väntar tills alla upphetsade debattörer har tröttnat på saken innan man kommer ut med en ursäkt och förklaring. Liksom andra institutioner kan de skylla på brister i rutinerna vilka nu skall ses över.
Pingback: Samtidskonsten och Anna Odell. Det gränsöverskridande som folkrörelse. « Börjes konstblogg