Johan Lundberg har nu deklarerat att hans personliga kvalitetskriterier är ”coolhet och sexighet”. Med detta infall ökar samförståndet mellan konstvärldens olika läger. Just dessa kriterier är gångbara oavsett var man befinner. Och Djurberg, som har diskuterats en del, har hon inte fått sin position för dessa egenskaper skull?
Nå, den svenska konstvärlden har sina läger. Självfallet de rättrådiga och innehavare av den symboliska makten, den internationella samtidens folk. Så modernisterna som är en något heterogen grupp men som brukar sätta måleriets återkomst högst på önskelistan. Språkröret är framför allt nätsajten Omkonst. Retrogardisterna är en liten församling men har för närvarande skapat sig en viss aktualitet. Givetvis är Axess deras främsta uppbackningsorgan.
I senaste numret, sommarnumret, av Paletten diskuteras återigen konstkritiken. En hel del av artiklarna är verkligen läsvärda så jag rekommenderar den till alla konstintresserade. För säkerhets skull har jag själv läst den två gånger. Jag skall inte här gå in på detta ämne på annat sätt än att hämta en notis från Dan Jönssons bidrag: Globaliseringen skymmer kvaliteten.
Visst är det så – på sätt och vis – att globaliseringen står i vägen för konsten. För främst måste konsten visa upp att den är global och när den är det blir det ett stort utbud där mycket kan hävdas som kvalitet. Se så globala vi är överallt!
Men om Dan Jönsson bekymrar sig för hur han skall finna utrymme för konstens kvalitet har lösningen redan uppenbarat sig på ett lika dystert som övertygande sätt. Först skall dock påpekas att känslan för konstens kvalitet, alltså kvalitet i själva konsten och inte runt omkring, förenar alla de nyss uppräknande lägren: Kvalitet skall finnas i konstobjektet.
Den inkommande lösningen är lika avskyvärd för samtliga. Eftersom spridningen av konsten nått ett sådant omfång att det ena inte kan skiljas från det andra och då alla har blivit utbytbara mot andra väntande kandidater, då kom artfacts. Kan man inte fånga kvaliteten i verken kan man sätta kvalitetsstämpel på dem som väljer. Modernister och retrogardister håller nog inte med om detta men deras problem är att vinna erkännande för sina kvalitetsuppfattningar – vilket tyvärr också måste bekräftas av artfacts.
Artfacts är som sagt avskytt. Inga svenska konstkritiker nämner detta forum. Det är nog så att de fortsatt drömmer om att finna en kvalitet i sig i konsten. Och se hur nära man står de mera traditionella delarna av konstvärlden! Samtidigt är inte någon kvalitetsmarkering effektivare. Kvalitet finns endast då den är bekräftad. Självklart är också att den redan genomförda kvalitetssäkringen av de väljande helt okontroversiellt är acceptabel.
Det man har att sätta emot artfacts är inte alltför imponerande utan torde kunna kallas för förhoppningar. Den symboliska maktens företrädare skulle kunna räkna upp ett antal politiska och sociala aspekter som alla är korrekta och förebildliga. Det har också tillkommit att en ny förpackning garanterar dem dessutom att vara ”cool and sexy”. Modernisternas uppfattning handlar om klurigheter med formerna där känslorna småputtrar. Retrogardisterna håller styvnackat på de figurativa teknikernas välsignelse och räds inte det patetiska, enfaldiga eller banala.
Men ingen av dem kommer i närheten av artfacts: Den lika obönhörliga som rättvisa kvalitetsbedömaren.
”Konsten är lång, livet kort”, ja ni har hört den förut. Inte ens denna lilla sentens får konsten behålla. Uttryckets ursprungliga betydelse är att den medicinska vetenskapen är så komplicerad att inte ens ett helt liv räcker till för att behärska den.
Lars, Det återstår då att definiera vad men menar med ”cool och sexig”. Jag vill inte beskriva Djurbergs konst som vare sig cool eller sexig. Nu skrev jag för övrigt inte heller så som du citerar, utan jag skrev att det KANSKE måste finnas inslag av coolhet och sexighet i konst i slutändan. Det var en smula hypotetiskt, det ska erkännas, men som nödvändiga (om än icke tillräckliga) kriterier måhända inte sämre än många andra som passerat förbi i diskussionstrådarna på denna blogg.
Hur som helst: jag må uppfattas som kuriös i dessa sammanhang men i Norge – för att återvända dit – så pågår just nu en intressant debatt i de stora tidningarna om kulturradikalismen. I Aftenposten skriver Nikolaj Frobenius idag att morgondagens konstnärer har två val: konservatism eller neo-kriminalitet:
”Skal de være oppbyggelige, kommunikative og optimistiske? Eller skal de være barrikadestormere og fornuftsødeleggere?
Helt sikkert er det: Hvis kunstnernes motstrømstenkning skal kunne tas alvorlig – hvis de vil være «åndsterrorister», «subversive» eller «utenfor samfunnet», må det en helt annen tydelighet til. Så – hva blir det til? Konservativ – eller neo-kriminell?
(…)
I god kriminell tradisjon, er neo-kriminell stjålet fra kunstskribent Marco Demian Vitanza (takker raust for lånet).
Vitanza gir ikke særlig mange praktiske eksempler på hva denne neo-kriminelle kunstpraksisen skulle kunne innebære. Han henviser til den franske forfatteren Jean Genet (Tyvens dagbok) – og det er nærliggende å tenke på de svenske kunststudentene ved Konstfack, som sprayet ned jernbanevogner og annet, og som forårsaket en stor debatt om bruken av et etisk råd ved kunstutdanningen i Sverige.”
Spana in cool och sexig konst, med stencool högdiskurs därtill:
http://www.artrenewal.org/
Garanterat intressant (inte bara) just nu.
Konservativ konst, bara att föreslå något sådant är löjligt. Naturligtvis finns det konservativa konstnärer men det är en annan sak. Neo-kriminella? Om möjligt ännu löjligare. Det heter nihilistiska och sådana konstnärer går det tolv på dussinet av. Och jaa, det finns nihilistisk konst – merparten av all konst.
Ska jag förstå att den norska debatten handlar om att all konst som inte tänjer på lagar är konservativ konst,dvs ”ofarlig konst är konservativ?
Man behöver inte tänja på lagar för att skapa rabalder. Det finns många tysta gränser inom lagen som gör folk absolut galna om någon petar på dem.
Tycker för övrigt att neo-kriminell har ett glittrigt framtidskimmer över sig om det inte hade snubblat över det gamla dekisordet kriminell. Låter lite som William Gibson träffar Beck på balkongen och den roliga gubben med halskragen har ingen sprit kvar.
Varför inte ryska till det lite med Neo-gangsta?
Den här debatten börjar bli riktigt rolig, även för en oinvigd som mig.
Ytterligare ett vedträ på diskussionsbrasan bidrar Eva Ström med i dagens Sydsvenskan, där hon dömer ut ett klassiskt figurativ teknik såsom varandes moraliskt förkastlig och etiskt lågtstående:
http://sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article519959/Maleriet-med-bruna-toner.html
Jag bloggar om det här: http://www.axess.se/blog/post/2009/07/25/Scandal-Beauty.aspx
Man kanske kunde bötrja med att tipsa Eva Ström om de verkliga nazisympatisörer som frekventerar svenska medier. Om det har jag i sin tur bloggat här: http://www.axess.se/blog/post/2009/07/20/Nagra-ord-fran-SVTs-expertpanel.aspx
Läser man lite bättre än vad Johan Lundberg gör kan man se att Eva Ström inte dömer ut klassisk figurativ teknik. Hon är istället mycket noggrann med att namnge de verk på utställningen vars innehåll hon förknippar med en nazi-estetik. Hon förklarar också vad det är i målningarna som väcker dessa associationer hos henne. Det har i Figurationers spår uppstått ett märkligt debattklimat där kritiker inte längre får vara kritiska och noggrant reflekterande utan att bli beskyllda för all möjlig dumhet.
BRUTAL KONST, HÅRDKOKTA KRITIKER OCH DOCTA IGNORANTIA
Konstens väsen: ”Att filosofera om konst är en art av språklig terapi. man kan likna det detta med att putsa lortiga linser på glasögonen. En fläck på glaset misstar man lätt för ett föremål i synfältet. Man måste börja med en lexikografisk analys, att försöka bestämma ords betydelse genom att inse deras mångtydighet”, enligt T.B.
Konstvärlden leder med ett noll.
Jacob C. Art Renewal Centre har ett generöst arkiv av konstbilder som vi verkligen har stor glädje av. Som konstteoretiker är det helt och hållet utför. De är särskilt förtjusta i nakna franska tanter i diverse ställningar med blommor.
Johan. Helt uppenbart tar Eva Ström i för kung och fosterland för att radera ut företeelsen. Det är inte särskilt smart. Andra, mer rutinerade recensenter, har nyanserat sin kritik. För att inte falla i farstun. Ty det gynnar retrogardet att få påläst. Man måste inse att den är chanslös i sin utmaning av konstvärldens rådande agenda och vad den kan vinna är när bli utsatt för ett överdrivet förtryck. Den har gett upphov till en inte ointressant diskussion som är svår att få igång på annat sätt.
BB, ja noga besett är det väl ett 50-tal verk, av vilka hon valt ut 3-4 vilka i sin tur tolkats väldigt tendentiöst. Det vittnar bara om dumhet att beskriva Norges främste och mest namnkunnige (nu levande) skulptör, Per Ung som nazianstruken. Man kunde ju förvänta sig att recensenten läste på lite bättre innan hon skrev. Det är väl ungför lika smart som om en norsk recensent hade beskrivit Marie Louise Ekman som stalinist eller fascist.
Och något liknande kan onekligen sägas om Trine Folmoe, som har fungerat som förebild för betydligt fler unga kvinnor än vad som är fallet med Eva Ström.
Ström tog väl i lite väl mycket, inte gagnar det saken precis. Det blir som med Carl Milles. Det är många som har velat se nazikonst även hos Milles på grund av formspråket – och han var ju också politiskt lagd åt det hållet. Men där har jag tagit Milles i försvar vid ett tillfälle. Se min understreckare här: http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/artikel_266939.svd
Det är nämligen vanskligt att tolka ett formspråk efter konstnärens politiska böjelse, ännu vanskligare blir det när någon sådan inte alls är känd (som i fallet Nerdrum och hans elever). Riktigt vingligt faktiskt.
Det är knappast någon tvekan om att Per Ung och Håkon Fagerås är fullt representativa som bland de bästa figurativa skulptörerna i Norge, fast man kunde gott lagt till Elena Engelsen, Per Ungs hustru f ö.
J snackade m Trine Folmoe på mobilen lite tidigare förresten, hon har inte sina två barn den här helgen, och kopplade av med ett glas vin. Hon var naturligt nog inte så begeistrad över att ha fått ett av sina huvudverk, ”Vingen” (1992), utpekat som nazikonst av Eva Ström i dagens Sydsvenskan.
Man blir så mäktig när man fattar kritikerpennan, det lägger nästan en decimeter till ens växt. Det är lätt att glömma att det är människor man skriver om.
Det sårar min anständighetskänsla när Anna Brodow skriver in här på sidan för att yvas över att vara lite moraliskt bättre än Eva Ström, då hon bara kallat dem halvnazister, och Ström helnazister.
Jo, damer kritiker som profeterar med era pennor, när historien skrivs om den här historien, tror ni att ni kommer att ta er bra ut i den?
Håkan Sandell
Anna, ja jag är på väg att formulera ett svar till Ström just utifrån den ingången, att analogin formspråk-ideologi är ytterst vansklig…
Ytterst vansklig
H. S.
Men Håkan Sandell, jag har ju aldrig kallat dem nazister! Det skulle jag aldrig göra. Inte ens halvnazister. Vad jag antydde var att associationer lätt kan dra iväg åt det hållet. Man kan inte blunda för att det här ingår som en ingrediens i utställningen, förmedlat genom ett antal konstnärers verk (inte alla).
Totalitära stater har bidragit till att ladda vissa motiv och formspråk på det sättet. Det är ju också någonting som konstnärer kan välja att arbeta aktivt med och undersöka om de vill.
När sedan kuratorernas upplägg är att peka ut den här konsten som moraliskt mer högstående än annan konst i samtiden bäddar det för kritik.
Kritik av kritiken hittar man på: http://retrogardism.blogspot.com/2009/07/akta-profetia.html
Basta Brodow!–, Det ”moraliskt mer högstående” i er kritik undgår än så länge mitt enkla hjärta. Och – som alltid obligatoriskt, vem sade egentligen vad, för dumt – då tar vi det igen, om dessa målare, mina vänner här i Oslo, skrev du i Svenskan ”..obehagliga påminnelser om ideologistyrd konst där reaalism varit påbjuden och obskyra romantiska traditioner” formuleringens sammansättning av två led är avsedd att glasklart säga ”nazism” utan att du behövt sänka ditt ädelskap till att ta ordet i bruk. Eva Ström tuggar inte på mustaschen utan skriver rent ut – vilket Brodow finner lite vulgärt, i Stockholm brukar man nöja sig med en ”hint” – ”När jag vandrar genom Edsviks salar..”, deklamerar Ström med dov stämma, här har vi en poet som läst sin Heidenstam; ”När jag vandrar genom Edsviks salar är det oundvikligt att inte associera till den exposition av godkänd konst naziregimen arrangerade i München 1937 samtidigt med utställningen Entartete Kunst där modernistiska verk fördömdes.” Så grötmyndig kan den skånska provinsen ännu låta, det är som att sitta fast i Malmö-tullen igen. Men också Brodow vill gärna läxa upp dessa olydiga skolbarn (men Brodow, jag börjar bli gammal): ”Totalitära stater har bidragit till att ladda vissa motiv och formspråk på det sättet”. Åh fan! Kanske skulle du ta ett vikariat här i stan, och undervisa Trine Folmoe, eller Marius Moe, i konsthistoria? Risken är dock stor att du i det sällskapet själv hade lärt mycket nytt om barock och renässans.
Håkan Sandell
J har ett norskt tangentbord, där j ibland missar prickarna i ä. Bästa Brodow avsåg j således att skriva, inte Basta Brodow. Hon är så välkommen så att fortsätta så länge hon önskar.
H. S.
Heja Sandell! Du är bättre när du är arg än när du är så där lömskt snarstucken som i tidigare inlägg i denna debatt.
Men nu är det faktiskt så att det här är ett upplägg som kuratorerna har åstadkommit, mer eller mindre medvetet, och de bär ansvaret för det.
Vad jag efterlyste i min recension var att man problematiserade och utvecklade ”den symbolvärld som Nerdrum och hans elever omger sig med”. Men jag är inte så säker på att varken konstnärer eller kuratorer är så intresserade av att undersöka och problematisera. Man målar på istället som om varken modernismen eller 1900-talet hade ägt rum.
Och varför måste man måla – eller för den delen skriva – som om 1900-talet och modernismen aldrig hade ägt rum? Människan är större än modernismen!
Anna, Som jag tidigare påpekat på Axess blogg så är det som du uppfattar som tendentiöst och okritiskt något helt annat om man anlägger ett maktkritiskt perspektiv, vilket jag uppfattat som själva grunden för kulturkritik.
Jag ser den konst som den här diskussionen handlar om som till betydande delar civilisationskritisk och som ett uppror mot vissa etablerade maktcentra. Jag menar att det i det kritiska uppdraget ligger just att undersöka alternativa konstnärliga möjligheter. Brodow menar uppenbarligen att det kritiska perspektivet däremot består i att vidareförmedla den etablerade konstuppfattningen och att skriva under på de estetiska och kulturpolitiska normer som för dagen anses vara de rätta. Att kritiskt granska denna bildkonst motivsfär med utgångspunkt i de parametrar som Brodow angett innebär att ikläda sig den konstpolitiska kostym som utställningen i stort innebär en kritik av.
Brodow kritiserar kort sagt det faktum att vi riktar kritik mot konstetablissemanget och vill i stället se att vår kritiska blick vänds mot de konstnärer som kritiserar konstetablissemanget. Det är en märklig uppfattning och det vore intressant att veta om detta är en attityd som Brodow intar generellt i konstnärliga sammanhang: det vill säga menar du att exempelvis Daniel Birnbaum bör författa kritiska synpunkter på var och en av de konstnärer som han väljer ut till exempelvis Venedig-biennalen? Typ: Nathalie Djurberg berg gör ju bra konst men borde kanske förfina sin animationsteknik på följande punkter om hon ska ha möjlighet att komma med i nästa stora världskonst-mönstring.
Fel. Så här ville jag ju skriva (ibland blir man för ivrig när man läser sådant man inte håller med om):
”Och varför får man inte måla – eller för den delen skriva – som om 1900-talet och modernismen aldrig hade ägt rum? Människan är större än modernismen!”
”Heja Sandell!”, det kan ju verka som ett underligt svar från Anna Brodow på mitt inlägg, där bloggläsarna getts möjlighet att se hur hon genom kombinationen av två språkliga bildled beskyllt utställarna på Edsviks konsthall för nazism. Hon blånekar, men står besynnerligt svarslös. När hon tidigare, i sin recension, tog ära och heder (vad är värre än en nazism-anklagelse?) från de utställningsansvariga, så återkom hon sedan på Axess-bloggen under tilltalet ”Hej på er”. Är det så man talar inom den stockholmska borgerligheten numera? ”Heja Sandell” som är så ”arg”, skriver hon, vad är detta egentligen? Kvinnliga härskarstrategier, som blivit ett historiskt nytt, och underhållande, fenomen i den samtida kritiken. Tanken måste ju vara att få göra mannen till pojke, lilla pånken som är så arg, och snoppen liten. Att det inte hindrat Odd Nerdrums ”Självporträtt i gyllenes skrud” (-98), från att i sitt bildrum hysa en praktfull erektion skapade en viss furere på Frogner när målningen ställdes ut i Bygdøy Allé den hösten 🙂 Allvarligt talat, nog är Brodow inne på någonting intressant när hon i sin recension pekar mot att det utspelar sig något kuckelimuck innanför Nerdrums mans- och kvinnogestaltning. En genusläsning – så länge inte svaret är gett på förhand i en låst diskurs – kunde vara givande. Likväl är det andra drag i denna för recensenterna så främmande klassisk-romantiska kultur som är stötande, om det nu inte är just att den tycks främmande som gör den stötande för dem. Brodow verkar i sitt lilla svar här på sidan att nu ytterligare förskjuta skuldfrågan från konstnärerna, som hon håller för några naiva barn (vi talar om ett 40tal konstnärer, mer än en skolklass) vilka hon måste tillrättavisa som varande lite ”intresserade av att undersöka och problematisera”, och över till utställarna. Brodows argumentation har inte varit bländande här eller på Axess-bloggen, för vart inlägg har hon framstått som ytterligare hopplös. J vill ändå ge ett litet pekfinger tillbaka om var hon möjligtvis skulle kunna börja nysta, om hon var nyfiken. Såväl nyfikenhet som vilja att förstå hölls ju som ideal innanför den nyss passerade humanistiska kritikereran. Här följer ett avsnitt, tidigare översatt av Christopher Rådlund, där Odd Nerdrum med road distans kommenterar sin ungdom men också faktiskt ger en antydan om vad det var som var värt att gå motvalls och i strid för; ”…Det hade inget med högerpolitik att göra, det var lika dumt. Allt var dumt runt en. Världen var dum, men detta var något mer än ett ungdomligt svärmande. I allt låg en gnista närd av drömmen om något egentligt. ”
Håkan Sandell
Johan. Det är en skillnad mellan att kritisera och att förhålla sig medvetet till. Naturligtvis förväntar jag mig inte att ni som utställare skall kritisera de konstnärer ni ställer ut. Men man kan som kurator sålla och tänka ett steg före – vad kommer det här få för effekter?
Det jag har kritiserat är tendentiösa tolkningar i boken till nerdrumskolans fördel. Den maktkritik som Johan talar om ser jag mera som ett onödigt spjärnande mot en hel del av konstvärldens mer omhuldade målare – märkligt nog alla utanför Norge. Detta leder till en historieskrivning som inte är korrekt och som bygger på en egenhändigt hopsnickrad teori om vilka som står innanför eller utanför modernismens paradigm.
Jag önskar dra streck i diskussionen för egen del eftersom jag nu tänker koncentrera mig på annat och inte kan följa inläggen i en blogg. Om jag inte inkommer med fler inlägg i debatten beror det främst på detta, men också att jag tycker att jag har tömt ut vad jag har velat säga.
Bästa Anna
Unnar dig att du en vacker dag kommer till insikt varför Håkan Sandells indignation är en naturlig reaktion på din onödiga insinuation.
Konstinstutionens ”varmestue” (norskt uttryck, här i betydelsen: de korrekt tänkande är välkomna in i den varma stugan) är dig kär. Håkan och jag står utanför i vinternatten och kikar på spektaklet inne hos er. ”Jistapetter vad varmt det ser ut att vara där inne, så mycket ved de slänger in i kackelungnen.” säger jag. ”De får aldrig nog” kommenterar Håkan, ”Se där borta sitter de nu och skriver ytterligare en ansökan till Vedmyndigheten om mer ved till sin kackelugn.” ”Slänger de in mer ved så väller det snart ut rödglödande kol på golvet, då brinner de ju upp?” säger jag. Håkan vänder mig bort från kikhålet och svarar ”De har inget annat nu, än att slänga in mer ved i kackelugnen. Snart brinner det i knutarna.” Tillsammans vandrar Håkan och jag in i vinternattens outgrundliga skog. Varma i våra retrogardistiska vargpälsar.
Det här blev nog en smula studentikost. Men köpte idag min första vevgrammofon och en stenkaka med ”An den Schönen Blauen Donau”. Entusiasmerande…
Oj. Plötsligt slog det mig att nazisterna lyssnade på stenkakor, de var säkert också förtjusta i wienervals. Hoppsan, ”I did it again”….
Högaktningfullt – Christopher
Pingback: Figurationer-debatten, 101 « Nya Babylon
Ha! Suveränt Christopher!
Kackelugnen som glupskt kräver mer och mer av samma meningslösa kackel och därför oundvikligen kommer bränna kacklarna själv i arslet.
Mer än så behöver man inte säga för att sammanfatta läget i den svenska konstmaktens korridorer.