Jag får framföra mina gratulationer till retrogardisternas senast nedlagda byte, en vattenbuffel i form av Eva Ströms orutinerade svammel i SDS.
Emellertid är det ännu inga av elefanterna som är upplagda för dans. Jag har sagt detta tidigare och blivit onödigt felciterad: Konstvärlden betraktar inte retrogardisterna som tillräckligt intressanta för att debattera med dem. Nota bene, jag beskriver konstvärldens inställning och inte min.
Kanske är du förbjuden av din blygsamhet att besvara denna fråga. Men är inte du en elefant, Lars Vilks? Åtminstone en noshörning?
En getabock.
Hej Lars, Jacob och andra
I jämförelse med bärsärk-elefanten Ström framstår du Vilks som en noshörning som, med ”välmenat” arroganta knuffar, tillfälligt ändå delar bete med retrogardistiska gaseller. Sandell-lejonet morrar lite, för han är ju trots allt retrosavannens kung ska du veta. Ström-elefanten nedkallar gudarna för att omforma debatternas betesmarker till ofruktbar öken.
Tack för gratulationerna. Är själv delad mellan trött indignation och cynisk triumfkänsla. Ingen god upplevelse med andra ord. Men ser på något vis fram mot vad som komma ska.
Muhammedstriden och Retrogardismen sitter plötsligt i samma båt. En liten stund…
Ursäkta om jag under tidigare inlägg stavat dåligt och formulerat mig bristfälligt. Har bott i Norge i snart tjugo år. Hoppas mina meningar ändå kommer fram.
Med all respekt – Christopher
Lars, man undrar lite vilka som egentligen är elefanterna i svensk konstkritik. Är det Dan Jönsson du syftar på då?
Jag har sagt det tidigare, min position i konstvärlden är något suspect. Jag förhåller mig kritisk till kritiken, jag representerar ingen institution eller tidsskrift och jag driver min egen konstteorilinje. Den smitta som tillskrevs mig genom rondellhundarna gäller ännu.
Vilka som är elefanterna i den svenska konstkritiken? De stora tidningarnas och tidskrifternas medarbetare. Forsberg och Stahre har t ex skrivit om utställningen men har tydligen inte lust att diskutera vidare. Dan Jönsson har hittills inte skrivit någon kommentar vilket han ju titt som tätt brukar göra.
KONSTKRITISK (reflektion från en ny-lärd)
Den senaste (jakthistorien) debatten om konsten tillhör ”retro” eller en ”konstvärld”, i en teoretisk överbyggnad och underbyggda argument med idéhistoriska förklaringsmodeller i den stora sakfrågan: Vad, (och vilken gruppering/riktning) har tolkningsföreträde när det gäller konst.
Debatten började med frågor rörande gammalt och nytt i konsten, frågor om teknik, kontgrepp och uttryckssätt. Sedan fick diskursen karaktär av en ”ny-gammal” produktion på TV 1. Inläggen haglade och allt kändes igen som en s k norge-historia. ”Om en konstnär släpper ett verk på gränsen mellan Norge och Sverige, vilken överhöghet kan göra anspråk på verket: Jo, konstvärlden! Varför då? Jo, därför att alla verk som presenteras på gränsen mellan Norge och Sverige tillhör (Fablernas värld) konstvärlden”. En sann norgehistoria!
Avslutningsvis i diskursen så avhandlas vem som vann, i sann antik-grekisk tradition så handlar allt om att vinna eller förlora, en (allvarlig) Lek! Debattörerna liknas vid djur, natur-kultur frågeproblematik hamnar i förgrunden. Anseende och prestige sätts på spel inför öppen ridå, en sak är klar, tycker en ny-lärd: Att, konstkritik kräver stor kunskap, samt god omdömesförmåga…
En fågel, sjunger som bekant, bara när den vill sjunga. Kritiker är som fåglar, modiga är de som vågar sjunga ut i öppna mediala sammanhang.
Men jag kan inte se att ngn av dem du beskriver som elefanter är speciellt reflekterande. De är ju fullkomligt repetitivt bekräftande av de hierarkier som redan råder i konstvärlden. Ingen av dem har i mina ögon utmärkt sig som mer intelligent än Eva Ström, men samtliga är ju lite mer taktiska och smart beräknande i sitt sätt att skriva.
Som jag ser det undviker de alla att ta debatten eftersom de vet att de därmed riskerar att hamna i just exakt den position som Eva Ström just nu befinner sig i. De har inget som helst att vinna på en debatt, men rätt mkt att förlora…
Hej Lars Vilks!
Det är kul att se hur du i text efter text utger dig vara en ofelbar uttolkare av det du själv benämner den symboliska makten inom konstvärlden. Även som slutkläm i detta inlägg.
Om inte du sitter med ett team av tio hårt arbetande konsulter som inte gör annat än intervjuar dessa makthavare och plöjer analyser, bevakar försäljningspriser på gallerier, etc förstår jag inte hur du kan tro att det din hjärna syntetiserar av den information du trots allt tar in kan vara en korrekt konklusion och förutsägelse av vad den symboliska makten just nu tycker och värderar.
Du får gärna ha hypoteser om vad som är gångbart på sikt, men det blir ju, förlåt, lite lätt oseriöst att du i din retorik uttalar dig som om du med säkerhet vet vad detta mycket luddiga moln du kallar konstvärlden värderar, och dessutom kommer att värdera (!). Det gör du ju såklart inte. Frågan är hur rätt du har, och vilka fakta du har för att underbygga din hypotes. Svepande formuleringar om konstbiennaler räcker inte är jag rädd. Du gör ju vad du vill. Se det som ett råd kanske.
Visserligen tror jag ju att du har rätt om konstvärlden och retrogardismen (min ännu sämre underbyggda hypotes baserad på saker du redan tidigare tagit upp, som det oerhört ointressanta i kombinationen gammal teknik och gamla/fiktivt historiska (!) motiv), men kanske kunde du bättre exemplifiera åtminstone VILKA inst. och makthavare som tydligt visar att det stämmer? Läste nyss SvD:s ledare, där var det ju ngn kurre som tvärtom påstod att figurativ konst har tiden framför sig, med ledning av det som visas i ”gallerier i Berlin”? Men kanske ska vi här skilja på figurativt i bred mening och retrogardism?
Och, när jag ändå är inne på det, så tycker jag att du gjorde helt rätt att avfärda Dutton. Alltid lika vanskligt när någon får för sig att låna metoder (nåja, knappt så det där kluster-tänket kan kallas metod…) från naturvetenskapen (minns löjets skimmer över hur Lacan använde sina liknelser uppbyggda enligt hemkokt-infinitesimalkalkyl!), och i det här fallet blir det ju som du säger en så grov metod att den är fullständigt oanvändbar. För att vara rättvis, kanske jag ska säga att det är ju inte fullt lika illa som i fallet Lacan. Duttons modell är gubevars ganska enkel. Om man råkar tro att det finns ett värde i att skapa modeller som Duttons, så borde en rimlig modell innefatta att konsten har haft olika syften och olika betydelser i olika tider i olika regioner, och dessutom ha en spridning av var tyngdpunkten av betydelsen egentligen låg/ligger. Vilket du varit inne på med dina Kant ref.
Annars vill jag bara säga att jag har lärt mig ofantligt mycket av att läsa din blogg som jag aldrig annars skulle ha lärt mig. Tack för det, tack för mig, och tack för att du alltsomoftast är rolig, nu senast med Koons!
Gunnar! Hittills har jag nog inte haft fel när jag beskriver vad konstvärlden står för. Eftersom inget är lättare än att få hur många uttalanden och intervjuer med diverse inflytelserika personer i konstvärlden som helst är bilden av konstvärlden inte svår att få tag på. Jag vidhåller att biennalerna är den bästa uppsamlingsplatsen eftersom curatorerna är med i detta samtidsspel och letar efter de senaste möjligheterna. Men man får vara flitig och bevaka händelserna varje dag.
Jag har svårt att förstå att det skulle vara särdeles spekulativt att föreslå Cindy Sherman, Jeff Koons och Damien Hirst som några relativt säkra kort från 80 och 90 talet.
OM KONSTEN
Skrev en snubbe på 1800-talet att: ”Av de former som konsten nu använder finns inte en enda som inte härstammar från den kritiska andan i Alexandria, där dess former antingen stelnade, uppfanns eller fulländades”. Samme snubbe skrev i samma konstfilosofiska skrift att, ”den sista upptäckten är att lögnen, skildrandet av vackra osanna ting, är konstens rätta mål.”
På den tiden var konstvärlden mindre än dagens, men lika debattglad.
Gunnar.
Jag är inte Denis Dutton. Men eftersom det var jag som introducerade honom i debatten här på Vilks blogg tar jag på mig rollen som hans försvarare.
Jag tror inte att Dutton skulle förneka det du skriver, nämligen ”att konsten har haft olika syften och olika betydelser i olika tider i olika regioner, och dessutom ha en spridning av var tyngdpunkten av betydelsen egentligen låg/ligger.” Det är närmast självklart.
Vad Dutton är ute efter är vad som är gemensamt mänskligt. I det här fallet att förstå vad som ligger bakom att arten människa i alla kulturer och tider ägnar sig åt sådant vi benämner konst, aktiviteter som exempelvis fiktiva berättelser, poesi, dans, målningar och musik. Oavsett om man andra kulturer har haft en samlande benämning för dessa aktiviteter som exakt överrensstämmer med vårt konstbegrepp (som för övrigt i sig är vagt och mångtydigt), utgår Dutton från dessa fenomen hänger ihop. Hans argument för detta är bl a att tänkare från Aristoteles till våra dagars evolutionspsykologer har ansett att det finns en gemensam mänsklig benägenhet att skapa och skåda ”artistic experiences”.
Att något är gemensamt mänskligt, artbestämt, utesluter INTE stora variationer, vilka också kan beskrivas. Men det är inte Duttons syfte. Personligen tycker jag att sökandet efter det gemensamt mänskliga kan ha en poäng i en tid som (inom humaniora) präglas av relativism.
Som jag förstår Dutton, så menar han att Aristoteles, Kant och andra, som genom historien har reflekterat kring konst, har gjort väsentliga iakttagelser rörande dessa allmänmänskliga fenomen, och att deras analyser – i sin ofullständighet – äger giltighet också utanför den västerländska kulturen. Detta utesluter förstås inte att Kants filosofi de senaste två hundra åren utövat ett mycket stort och speciellt inflytande på Västerlandets konstförståelse (Dutton är dock inte intresserad i sin bok av denna speciella och iofs spännande utveckling). Tilläggas skall att Dutton är mycket väl bekant med Kant och hämtar MYCKET stöd i hans teorier. Han har bl a skrivit följande artikel, i vilken han analyserar och presenterar en – menar han – i viss mån ny tolkning av Kants distinktion mellan fri skönhet och beroende skönhet: http://www.denisdutton.com/kant.htm
Och i ”The Art Instinct” används Kant som stöd för det sista och enligt Dutton kanske det viktigaste egenskapen hos konst: ”Imaginative experience”:
”A marble carving may realistically represent an animal, but as a work of art it becomes an imaginative object. The same can be said of a story well told, whether mythology or personal story […] This is what Kant means by insisting that a work of art is a ’presentation’ offered up to an imagination that appreciates it irresepctive of the existence of a represented object: for Kant works of art are imaginative objects subject to disinterested contemplation”.
Dutton äger således filosofisk bildning, men menar att ett darwinistiskt perspektiv på konsten (och på kulturen i stort) är en möjlig väg till ökad kunskap och begreppsförfining. Han skriver i inledningen att han tror att detta perspektiv, som ännu inte har en stark position inom humanvetenskaplig teori, har ”more power and possibilities than the hermetic discourse that deadens so much if the humanities”. Vad det handlar om är helt enkelt att stämma av humaniora mot biologisk kunskap. Ett biokulturellt perspektiv skall ses som en berikande möjlighet och utesluter inte traditionellt humanistiska angreppssätt. Ett problem är givetvis att det Duttons teori är svår att testa. Hypoteser kan presenteras, men inte en metod som kan verifiera den på samma sätt som man inom naturvetenskapen kan verifiera en teori genom upprepade experiment. Validiteten ligger därför endast i att teorin är koherent och överrenstämmer (eller i vart fall INTE motsäger!) biologisk kunskap, utöver vilken krävs också antropologiska och historiska studier.
Tilläggas skall att den teori som Dutton skisserar (minns att hans bok bara är på drygt 250 sidor och spänner över ett mycket stort fält) bara är en av flera som nu tar form detta forskningsområde. En lite annan teori presenteras av Brian Boyd i ”On the Origin of Stories. Evolution, Cognition and Fiction” (2009). Enligt Boyd är konst ”cognitive play with pattern”. Ytterligare, kanske mera metodologiska synpunkter i ämnet (om än mest utifrån ett litteraturvetenskapligt perspektiv) framläggs av Jonathan Gottschall i ”Literature, Science and a New Humanities” (2008). (Anledningen till att jag lyfte fram just Dutton är att han formulerar sig roligt och träffande om sådant som den institutionella konstteorin och om den tradition som utgår från Duchamps urinoarskämt).
Så din jämförelse med Jacques Lacan. Nu är jag inte någon stor kännare av Lacan. Men jag skulle vilja påstå att Dutton är ett exempel på ett förhållningssätt som är raka motsatsen till vad man bruklar förknippa med Lacan och andra de franska tänkare som i USA går under benämningen ”French Theory”. Faktum är att just Denis Dutton profilerat sig som en framträdande kritiker av poststruktiralisstiskt influerade skriftställare, t.ex. genom sin numera nedlagda tävling ”Bad Writing Contest”: http://www.denisdutton.com/bad_writing.htm, en tävling i vilken bl a Judith Butler och Homi K. Baba har utmärkt sig.
Just den typ av dilettantmässigt parisiterande på naturvetenskapen som du menar att Lacan ägnade sig åt (och jag är benägen att hålla med dig) kritiserar förresten Dutton här: http://www.denisdutton.com/postmodern_delusions.htm. Jag citerar: ”That is why it is not merely in the area of religious or sentimental art that we find kitsch, but in philosophy and intellectual discourse as well. It is plain that a strong sense of self-congratulation and attempted self-justification is at work in the invocations of Heisenberg, Bohr, and Einstein by postmodern theorists. Scientific ideas and jargon are used by them as an exercise in intellectual parasitism; the essential function is not to inform us of what Heisenberg might have said relevant to postmodern cultural conditions, but to soothe and flatter postmodern cultural theorists, to give their theories prestige.”
Sedan är jag lite förvånad att du antyder att Lacan skulle ha lånat metoder från naturvetenskapen. Kan du ge exempel på det? Mitt intryck är att Lacan verkligen är ett exempel på en utpräglat spekulativ tänkare vars verksamhet inte främst präglas av empirisk evidens. Så angående Duttons ”klustertänk”. Du skriver att frågan är om det kan kallas en metod överhuvudtaget. Det beror lite på vad du menar på metod. Framförallt är det ett förslag till en definition, och det bör nog ses som en definition i enlighet med prototypteorin (det överraskar mig något att Dutton inte hänvisar till denna teori). Prototypteorin är ett förslag till hur man kan definiera begrepp och presenterades av Eleanor Rosch 1973. Den bör ses som en modell med vars hjälp man i bästa fall kan komma förbi vissa problem, som uppstår när man kategoriserar på traditionellt, artistoteliskt vis. Du kan läsa om den här: http://en.wikipedia.org/wiki/Prototype_theory
Som framgår av vad jag skrev ovan, så måste man inte använda sig av prototypteori bara för att man anlägger ett evolitionspsykologiskt perspektiv på konst och litteratur (Boyd gör det t.ex. inte). Jag tror att skälet till att Dutton väljer att definiera konsten så, är att han vill utgå från ett antal (enligt honom) tvärkulturella observerbara egenskaper, utan att genast analysera exakt vad dessa ÄR för något på en djupare nivå. Till skillnad från Dutton, så säger Boyd direkt: ”Konst är lek med kognitiva mönster” (han utvecklar sedan detta mera på flera hundra sidor), medan Dutton, åtminstone till en början, förhåller sig öppnare till allt det vi lägger in i ordet ”konst”. Duttons definition gör det möjligt att peka på viktiga egenskaper hos objekt som obestridligen är konst, eftersom de uppvisar samtliga egenskaper i listan, t.ex. ”Rembrandt’s Night Watch, Liszt’s Spanish Rhapspody, Brechts Mother Courage”. Men det blir också böjligt att precisera i vilka avseenden gränsfall som exempelvis Duchamps pissoar tenderar att betraktas som konst och i vilka avseenden de inte tenderar att göra det. Dutton menar att en fördel med hans lista just är att det blir möjligt att diskutera i vilka avseenden exempelvis ”American Super Bowl” är konst (han menar att det inte är konst).
I jämförelse med den institutionella konstteorin är fördelen med denna inställning är, tycker jag, att det blir möjligt att olika värderingskritier blir explicita. Och här är Dutton tydlig med att konstteoretiker också bör ta vanligt folks uppfattningar om begreppet konst i beaktande. Frågan ”Vad är konst” ger de facto hos människor upphov till frågor som ”Does it show skill?” och ”Does it express emotion?”. Han påpekar att sådant de fenomen benämner konst inte i första hand är ”technical products needing expert analysis” utan ”rich, scattered, and variegated realms of human practice that existed long before philosophers and art theorists”.
Ursäkta jag skriver så långt och illa. Fick lite bråttom. Borde eg göra annat. Sista stycket blev iaf lite konstigt. Tydligare kanske:
”I jämförelse med den institutionella konstteorin är fördelen med denna beskrivning av konsten, att olika värderingskritier blir explicita. Och här är Dutton tydlig med att konstteoretiker också bör ta vanligt folks uppfattningar om begreppet konst i beaktande. Frågan “Vad är konst” ger de facto hos människor upphov till frågor som “Does it show skill?” och “Does it express emotion?”. Dutton påpekar att de fenomen vi benämner konst inte i första hand är “technical products needing expert analysis” utan “rich, scattered, and variegated realms of human practice that existed long before philosophers and art theorists”.
Thomas Nydahl skriver bra om det som berör nu aktuellt resonemang – om ni inte redan läst:
http://nydahlsoccident.blogspot.com/
Hej Jacob C!
Tack för utläggningen angående Duttons prototypteori om konst.
Själv så har jag läst konstteori och ngr kurser i filosofi, men det var ngr år sedan. Och världen och vetenskaperna (konstforskning) går obönhörligen framåt (mot något!). En konstteoretiker som jag fastnade för när jag studerade ”ämnet” konstteori var Monroe Beardleys konstdefinition. Hans teori nedtecknades år 1981. Teorin är av analalytisk-estetisk karaktär, med ett metaestetiskt perspektiv som söker konstens funktion och betydelse/mening i ett universiellt sammanhang. Beardsleys slutsats och poäng i avhandlingen hade innebörden att det var meningslöst att ens försöka att definiera konst. Beardleys egna ord: ”Min egen åsikt är att sökandet är en återvändsgränd. Vi behöver ingen – åtminstonde inte någon definition av ´konst´ i den samtida betydelse som Dickie försöker fånga.”
En annan (Weitz) teoretiker uttryckte att: ”Begreppet konst, kan inte definieras med hjälp av av nödvändiga betingelser [begreppet är alltför omfattande].
Beardleys knepiga dubbeldefination:
Ett konstverk (x) är antingen ett arrangemang av villkor avsett att kunna ge en upplevelse av utpräglat estetisk karaktär eller (tillfällgtvis) ett arrangemang, som hör till en klass eller typ av arrangemang, som normalt är avsedd att ha denna kapacitet.
Beardsley anses som vag och mångtydig i sin teori (open koncept), har han sin like i Dutton?
”Påståendet är sant om dess framställda sakförhållanden består i verkligheten”, L. Wittgenstein.
Lars: mitt sista stycke om Koons var inte ironiskt! Jag TYCKER verkligen att du har humor, och är rolig/slagkraftig! Och Koons Popeye-figur var ett roligt grepp på riktigt tyckte jag. Inser att jag använde ironi på ett dåligt sätt.
Jacob: Inte skriver du illa. Mycket upplysande om saker jag inte kände till. Jag ska inte trassla in mig i ett långt svar. Visst är det självklart att konst har betytt olika saker i olika tider osv. Och just därför att konstbegreppet blir så ofantligt brett i sin helhet (över tid och rymd) är det ju så svårt det Dutton vill göra, eftersom det gemensamma kanske också blir självklart och något intetsägande? Och på något vis också så oskarpt att det är svårt att sätta det i bruk. Men kanske är nyckeln här att se hans bidrag som ett första litet steg? Kanske är det just ingen metod? Utan ett inringande, ett uppställande av gränsvärden, ett förslag till definition som du skriver? Därmed lämnar jag Dutton-diskussionen. Fö mycket lärorikt om prototypteorin!
Lacan tycker jag var en briljant tänkare. Men det hindrar mig inte för att skämmas ibland när han tar till en begreppsapparat som han inte behärskar och som är skapad för andra syften. För visst lånar han hejdlöst från naturvetenskapen, och mest matematiken! Visserligen är hans syfte gott när han gör det. Exempelvis kan du slå upp s19 i ”The Four Fundamental Concepts of Psychoanalysis, The Seminar of Jaques Lacan, Book XI”. Där säger han så här i ett stycke:
”… This question-mark (han har ritat ett frågetecken på svarta tavlan. Med två pilar som pekar mot det. De står för det omedvetna och repetition. Gunnars anm.) indicates that our conception of the concept implies that the concept is always established in an approach that is not unrelated to that which is imposed on us, as a form, by infinitesimal calculus.”
Visserligen taget ur ett sammanhang, och ganska obegripligt kan tyckas (läser man det hela förstår man lite mer vad han är ute efter, men det blir dock en olycklig ref.
I samma seminarieserie (den elfte) talar han om hur hans objekt (ex. objet petit a) som algoritmer, ibland som funktioner, och använder en matematisk notationsapparat. Han tecknar funktioner, serier, och annat på svarta tavlan för att illustrera sina teorier, ofta efter formen hur ett objekt verkar på ett annat. Ibland har han en poäng, ibland blir det bara konstigt. Hoppas det räcker som ”bevis” för dig Jacob.
Märkligt är livet, konsten kanske märkligare!
Utan konst, ingen konst. Retrogardisternas slagord genom seklerna… Och när signaturen Gunnar beskriver Lacan´s begreppsapparat för att styrka sin forskninmg/teori, i ord om att Lacan inte själv var medveten om begreppsapparatens funktionella betydelser i analys-bearbetningen, och så vidare. Så börjar jag smått undra om det är en regel eller undantag bland moderna forskare inom det storslagna fältet humaniora om de behärskar den metodiska delen i sin forskning,
För när jag var ung och grön forskare fick jag lära mig under grundläggande kurser i teori- och metod att huvudsyftet med forskning bestod i att – Systematiskt söka efter ny kunskap.
En Svensk historiker på 80-talet omnämnde sin begreppsapparat- & tolkningsram i en avhandling med följande liknelse: ”Vetenskaplig grammatik snarlik konstens symbolvärld”
Är forskare proffsiga skvallrare? Sofistikerade ordmakare, som håller skenet uppe och skrattar hela vägen till seminarierna (banken).
Well, jag tror som Johan Lundberg om elefanterna. Smartare än Ström och hoppas att debatten lägger sig av sig själv. Det bästa sättet att bemöta det man ogillar KAN ju vara att tiga ihjäl det.
Karin fäller förnumstiga kommentarer såväl här som där…
Lr – att kommentera förnumstiga kommentarer är lika meningslöst som att sätta sig på toaletten om man inte är skitnödig.
Ibland måste man peka ut det uppenbara, åtminstone i de fall där den man pekar ut inte är medveten om saken själv.
Lr , det har du rätt i. Sent ska syndaren vakna!