Alert, konservativ och snart mogen för retrogardet? Så tycks det i alla fall vara med Anna Brodow Inzaina. Frans Josef Petersson, som vägrar att svara på hennes kritik, specialbevakas nu i hennes blogg med åtföljande reflektioner. Och nu har hon börjat höra röster:
”Jag lyssnar inte i första hand till den röst som skall ’sufflera’ konsten – filosofin, journalistikens sanningsanspråk eller konstnärens utsaga (konstforskning). Jag lyssnar till en annan signal som talar till just mig i detta nu. Denna röst är ahistorisk. Det är i detta möte mellan konstverket och mig som betraktare som en autonomi finns.” LÄNK
Som jag har sagt många gånger finns det få saker som lockar den intellektuella medelklassen till hjärtknipande drömmar om autentiska innerligheter som konsten. Och det är lätt att det blir fel i förståelsen. Konsten kan praktiskt taget ingenting, dess tillägg till en given produkt är att förpacka om den i editionen Konst. Det betyder att produkten insisterar på ett högre andligt värde än den hade dessförinnan. Beröringen kan ske brutalt som det hände sig när Anna Brodow gick på konstutställning för några år sedan. Den fyndige konstnären visade in sina klienter i ett kolmörkt rum där det plötsligt avfyrades en kraftig fotoblixt vilken förde med sig tillfällig blindhet. Brodow blev påtagligen berörd men inte av att det gjordes som konst. Inga ahistoriska röster dök upp vid detta tillfälle.
Brodow går vidare med detta:
”Jag kan inte längre finna sentensen ’konst är det konstvärlden anser är konst’ som särskilt meningsfull. Med den följer automatiskt påstående att också kvalitet är det konstvärlden anser är kvalitet. Där har vi anledningen till Lars Vilks ständiga art facts-listor. Som ju egentligen inte talar för någonting annat än den skicklighet med vilken en konstnär tar sig upp i systemet.
När man slutar att göra enskilda bedömningar av kvalitet och börjar lita till listor tappar man sitt estetiska omdöme. Det är min övertygelse. Där menar jag att Lars Vilks är ute på hal is.” LÄNK
Nej, hon fattar inte poängen med artfacts. Vad som samlas upp där är den innerliga beröring med ahistoriska röster som drabbar konstvärldens medlemmar. När de hör dessa röster väljer de att ställa ut och intressera sig för konstnärerna som åstadkommit detta vilket för med sig att de klättrar på listan. Nu behöver det inte bara vara ahistorisk beröring som sporrar intresset, upplevelsen kan vara av lite annat slag vilket jag tror att Brodow utan vidare kan acceptera. Artfacts kan aldrig ha fel. Om konstvärlden ändrar sin uppfattning om någon konstnär förändras naturligtvis också artfacts. Men artfacts gäller däremot inte för den enskilde. Min lista eller Brodows överensstämmer inte med artfacts som är genomsnittet av hur konstvärlden uppfattar och upplever modern konst (numera är också de gamle med, Rembrandt kan man t ex slå upp – men de har ingen ranking).
Väsentligt att notera är att artfacts inte enbart är en mätning av hur konstnärerna tar sig upp i systemet utan hur de blir avlästa av konstvärlden. Jag tror inte att Brodow är beredd att diskvalificera andra kritiker, curatorer, gallerister som mindre estetiskt känsliga än hon själv.
Så har jag svårt att förstå på vad sätt jag skulle ha tappat mitt estetiska omdöme. Att jag redovisar och diskuterar konstvärldens syn på kvalitet har väl inte med det att göra? Man kan ha estetiskt omdöme utan att höra ahistoriska röster.
Dagens bild knyter an till temat Skagenmålarna i ett socialkritiskt perspektiv. Skånes konstförening (vernissage den 23 okt) visar Henrik Lund Jørgensen som bland annat har bearbetat Michael Anchers välkända målning ”Vil han klare pynten?” i foto och video. Hur får man då detta socialkritiskt? Lika enkelt som förutsägbart, flyktingar från det lokala flyktinglägret får agera i rollspelet. Konstvärlden skall uppfostras till rätt politisk förståelse av världen.
Henrik Lund Jørgensen Vil han klare pynten?
En värld mylllrande av konstbegrepp. Eller hur länge kan man diskutera frågan vad är konst? Förhoppningsvis länge än.
”Min lista eller Brodows överensstämmer inte med artfacts”
Du verkar ha en något ambivalent hållning till artfacts. Samtidigt som du menar att Artfacts ”inte kan ha fel” missar du aldrig ett tillfälle att kalla den en lista för ”standardkonst”.
Egentligen borde ordet ”kvalitet” strykas för den som förordar den institutionella konstteorin. Ersättes lämpligast med ”konsensus” eller ”överenskommelse”.
(För övrigt vore det intressant att ta del av Vilks personliga lista någon dag. Den dagen lär inte komma.)
OM. Jag har ingen ambivalent hållning till artfacts. Listan visar det som gäller just nu, alltså den kvalitetsordning som konstvärlden står för. Samtidigt är det självklart att det som gäller just nu inte kommer att gälla framöver. Artfacts ger ingen lista över beständig kvalitet. Åtskilliga konstnärer som nu står högt i kurs kommer att försvinna ur bilden och andra kommer att överta deras platser. Därför är det motiver att tala om att artfacts ger oss bilden av det som är standard just nu, standardkonst.
Jag förstår inte varför ”kvalitet” skulle strykas. Kvalitet i konsten hänger samman med konsensus. Det skulle förstås kunna ha varit så att det inte fanns någon konsensus om kvalitet i konstvärlden, att uppfattningar gick så vitt i sär att det inte var möjligt att ställa samman en kvalitet som bygger på konsensus. Men så ligger det inte till.
Du har så rätt, det kommer nog aldrig någon lista över min personliga uppfattning av kvalitet. Jag är en alltför stor konsument för att kunna få någon beständighet i ett sådant uppslag. Min konsumtion av konstnärer är närmast ofantlig och jag finner hela tiden intressant konst och konstnärer.