Konceptualisten Sol Lewitt menade att idéer är maskiner som skapar konst. Det stämmer väl överens med hans seriella produktioner med otaliga kombinationsmöjligheter. Tesen gäller även för en av hans kollegor och nära vän, Lee Lozano (1930-99) som hedras med en omfattande separatutställning på Moderna från den 13 februari.
Lee Lozanos konstnärliga karriär var avverkad på ett 10-tal år och hon kom att tillämpa Sol Lewitts recept men gjorde sig själv till idéns drivmotor. I hennes bästa måleriserie ”Wave-paintings” bestämde hon att varje målning med abstrakta vågmotiv skulle utföras i ett enda sammanhållet arbetsmoment. För varje målning krävdes mer och mer arbete. När hon kom fram till nr 11 hade hon nått sin fysiska gräns.
Lozano avverkade i rask takt stilar och motiv och mot slutet av 1960-talet gav hon sig också i kast med konceptkonst. Hon registrerade samtal, erbjöd sina bekanta pengar, rökte oavbrutet hasch och bestämde sig för att inte delta i konstvärlden.
En intressant fråga är vilken placering Lozano skall inta i konsthistorien. Hon har varit tämligen anonym under vissa perioder men från 2007 har uppmärksamheten blivit intensiv.. Att det handlar om en kvinnlig konstnär gör naturligtvis saken ännu mera intressant. Paradoxalt nog var hon en helt kompromisslös antifeminist. Antifeminismen fick sitt konstnärliga uttryck i hennes sista konstprojekt som inleddes 1971 då hon bestämde sig att undvika allt umgänge med kvinnor. Lozano kom alltså att använda sitt eget liv till att flätas in i sin konst men hennes psykiska tillstånd var inte mäktigt att hålla sakerna isär. Avogheten mot kvinnor blev ett sjukligt tillstånd. Sol Lewitt berättar t ex att hon inte kunde se på kvinnor utan måste dölja sina ögon eftersom hon ansåg dem onda.
I början av 70-talet försvann Lozano från konstvärlden och drog sig fram i New York under omständigheter som man inte vet särskilt mycket om. 1982 drog hon sig tillbaka till föräldrahemmet i Dallas där hon levde resten av sitt liv med psykiska problem. Hon avled i livmoderscancer 1999.
Det är tacksamt att göra en utställning om Lozano. Hon är knappast den intressantaste kvinnliga konceptkonstnären. Yoko Ono är naturligtvis oslagbar men vi har också Eva Hesse och Adrian Piper. Men ingen av dem kan visa upp ett så intressant och tillika tragiskt livsöde som Lee Lozano. Hennes liv och hennes konst är ovedersägligt förbundna: Framgång – Undergång – Återkomst.
Min gissning är att hon får en placering i konsthistorien som för med sig att hon alltid kommer att nämnas när man behandlar postminimalism och konceptkonst. I övrigt kommer hon att framstå som en märklig solitär.
Målning i Wave-serien 1967-70
Lee Lozano ca 1970
PS. En helt annan sak. Jag fick ett omnämnande i Artnet idag.
Tolkar fixeringen vid vågen som ett uttryck för det urkvinnliga elementet i vårt universum. Inte undra på att hon inte klarade av att se den kidnappning av det kvinnliga som skedde under den tidsperiod som målningarna genomfördes – den kvinnliga energin körs över till förmån för ett manligt uttryckssätt -för kvinnor.
Enligt C G Jung är målet för en integrerad personlighet att låta det manliga och kvinnliga balansera varandra – hos respektive kön.
Venus. Du får nog se upp lite här. De flesta av Lozanos kvinnliga kollegor hamnade i särartsfemnismen vilken efter hand har blivit en återvändsgata. Alltså det med modersgudinnor och kvinnlig särart. Lozanos våg har definitivt inte något att göra med allt det här utan är en variation i postminimalistisk anda.
Den första utställning på MM under det sista årtiondet som jag kommer att besöka. Skamset får jag väl erkänna att det är antifeminismen som lockar.
Kan man genom ett dylikt resonemang anta att publikens upplevelser av konstverket är en bieffekt?:) Konstnären levererar utifrån sin egen agenda – konstvetaren klassificerar, sätter etikett men kvar finns bieffekten – publiken som i bästa fall tolkar genom sina individuella glasögon – ibland medvetet men oftare ofrivilligt och omedvetet. Vågen står där likafullt – vilken konststil den än sägs tillhöra – och pockar på uppmärksamhet!
Venus. ”Publiken” är sammansatt. Den del av publiken som intresserar sig för postminimalismen är väl initierad och sätter själv sina etiketter.