Den svenske konstnären Peter Svedberg har skickat ut ett mejl om att han har blivit plagierad av sin yngre kollega Olafur Eliasson.
Svedbergs arbete heter Tellus Digitalis och är från 1988. Det är inköpt av Moderna Museet. Nu köper museet in ett snarlikt verk av Olafur Eliasson från 2006. Även en rad andra av Svedbergs arbeten har likheter med Eliassons vilket kan betraktas här.
Svedberg skriver:
”Givetvis har MM rätt att välja vad de köper in och vad de visar men problemet är att deras prioritering skadar mitt konstnärskap. Situationen som uppstått är att jag nu får höra från olika håll att mina verk liknar Olafur Eliassons verk när det i själva verket förhåller sig tvärt om.
Jag har arbetat sedan slutet av åttiotalet – det vill säga minst 10 år innan Olafur Eliasson – med detta tema, med vilket han senare skulle komma att bli känd. Med tanke på att mitt verk ”Tellus Digitalis” aldrig har visats på Moderna Museet har jag heller aldrig fått en rimlig chans att konkurrera på samma villkor.”
Sådant sker hela tiden. Man kan faktiskt utgå ifrån att något som görs redan har gjorts av någon annan. Ibland är det en tillfällighet, ibland påverkan och ibland ren stöld. Moralen är mycket enkel: Om en av de två konkurrenterna är betydligt högre rankad än den andre kammar den högst rankade hem vinsten. Som Martin Schibli har uttryckt det: ” Det handlar inte om att vara först utan att bli uppfattad som att vara först”.
I samband med Documenta 1992 gjorde tidskriften ”Art Das Kunstmagasin” en undersökning av ett antal utställda arbeten och visade att dessa redan tidigare utförts i snarlika upplagor av andra, långt mindre kända konstnärer. Ingen av dessa konstnärer har fått någon annan upprättelse än den som konsttidskriften kunde erbjuda. Och undersökningen medförde inga förändringar. Vad är det man brukar säga: ”Winner takes it all”.
Man kan säga att Svedberg har haft otur att drabbas av den genomberömde Eliasson. Men vi lär oss något av detta, något som jag så ofta tjatar om: Kvalitet i konsten är detsamma som att förfoga över ett gott nätverk. Svedberg har ägnat sig för mycket åt att producera och arbetat alldeles för lite med sin branding.
Peter Svedberg Tellus Digitalis 1988
Olafur Eliasson 2006
Här kan ni se hur den elaka Tracey Emin har försökt att plagiera mina specialiteter. I Can Feel Your Smile heter den underfundigt nog.
Konstvärldens ignorans är förunderlig. Tellus Digitalis gjorde ett starkt intryck på mig när jag såg den första gången 1992. Den framstod (i mina då något oerfarna ögon) som ett verk av ”internationell” kvalitet, alltså som något övertygande och professionellt men ändå främmande. Jag fick alltså för mig att detta var en redan etablerad konstnär som jag fick se för första gången. Sen undrade jag länge vart konstnären tagit vägen (namnet hade jag glömt) tills jag en dag tio år senare träffade honom. Det visade sig till min förvåning att han under dessa år inte fått ett öre från konstnärsnämnden eller dylika institutioner, vilket lett till att han inte haft råd att följa upp ett spirande internationellt intresse och i stället tvingats brödjobba på Ericsson för att försörja sin familj.
Så visst kan man säga att ett gott nätverk är en viktig förutsättning för att komma fram till köttgrytorna, kanske också att den de senaste 15 åren blivit än viktigare. Men frågan är om denna tendens behöver ytterligare uppmuntran eller om det kan finnas anledning att kritisera ett eller annat beslut.
/Yngve
Tack för dessa tillägg Yngve. Jodå, klart att vi gärna vill att det skall gå till på ett annat sätt. Men som det heter hos diktaren: Det ordnar sig aldrig. Både du och jag, änskönt vi är ståndaktiga, påverkas av påverkan.
Tendensen behöver nog ytterligare uppmuntran. Den är säkert i tilltagande, vilket du bör kunna observera t ex på din e-postskörd. Den som blundar för realiteter får betala dyrt.
Konkurensen är hård och man får möta den på bästa sätt. Plagiat eller inte, många saker liknar dessa konstverk som jag sätt på annat håll utan att för den delen kalla det plagiat.
Å andra sidan torde detta höja värdet på din egen konst, att bli plagierad är vä’l ett erkännande, Alla de stora har blivit plagierade och kopierade jag kallar det influerad, orden kan betyda så olika beroende på.
sorry at ja bryter in med min okunniga komentar.
I det mejl jag skickade ut, påstår jag inte att OE skulle ha plagierat mig. Inte heller som överskriften i denna blog eller originaltexten kan tolkas. ”Plagiat?”
Huruvida jag sysslar med plagiat är en fråga, som jag ofta får höra i samband med mina utställningar. Förhoppningsvis ska jag kunna påverka genom ovanstående utskick. Nämnda mejl är alltså en form av ”branding” ett sätt att informera om mitt varumärke.
Jag är mycket medveten om att det är vanligt med plagiat i konstvärlden. Både medvetna och omedvetna efterapningar förekommer. Jag har därför heller inga synpunkter på hur OE har kommit fram till sina resultat och det är helt egalt för mig.
Om” Kvalitet i konsten är detsamma som att förfoga över ett gott nätverk” och att ”brandig” skulle vara verktyget som skulle stå som garant för god konst, är det att se lite väl enkelt på problemet. Sanningen finns, tror jag, mittemellan. Det är likaväl sant att ”överbrandad” konst
grumlar vattnet för just den goda konsten många gånger. Exempel finns i historien.
Om det nu vore så enkelt att bara med rätt ”nätverk och branding” få ett genomslag på den nivån. Då skulle min och OE´s roll kunna vara ombytt, smickrande och tanken svindlar.
Nätverk bygger på mer än en person och här måste det finnas ett klimat där det kan fungera. Jag undrar om det klimatet finns i Sverige? Branding måste också ha en ekonomisk underbyggnad, utan den är det ohållbart.
I inlägget under i Vilks blog så kan man läsa om Artfacts rankinglist och det belyser mer tydligt vad jag talar om. Den mest efterfrågade svenska konstnären ligger någonstans runt plats 500. Det är visserligen trevligt men ingen bra placering alls, snarare uruselt.
Siffran 500 motsvarar 0,2% i penetrering på den globala konstscenen OE är listad 28, det motsvarar en penetrering på drygt 70%.
Sverige ligger anmärkningsvärt lågt jämfört med andra länder och det kan man ju fundera över vad det beror på?
Värt att notera att en del av de svenska konstnärerna i listan dessutom är stationerade utomlands.
Rättelse:
I texten ”Siffran 500 motsvarar 0,2% i penetrering på den globala konstscenen OE är listad 28, det motsvarar en penetrering på drygt 70%.” Blev det fel
Siffran 70% skall vara 3,5% och inget annat.
Hej Peter! Tack för din kompletterande kommentar.
Jag vidhåller att nätverket är den överlägsna delen av kvalitetsmomentet i ett konstprojekt. Argumentet är att det som konstnären gör, alltså om vi försöker, vilket inte alltid är det enklaste, att skilja ut innehållet från de sociala spridningsinsatserna, är det nog så självklart att det inte går med vad som helst. Men, och här är poängen, det är mycket som går, gränserna för en acceptabel kvalitetsnivå i innehållet är så vida att det knappast är svårt att producera ett sådant. En konstnär som är något så när begåvad klarar detta utan större svårigheter. Här kommer plagieringen in – om vi nu tänker oss denna som inte direkt ondsint utan snarare genom ”påverkan”, ”lån”, ”referens” – det blir ännu enklare att producera något som är bra nog för att rulla ut det i nätverket.
Att bedriva branding och att skapa nätverk blir självfallet effektivast när konstnären har en gallerist som tar hand om merparten av detta. Men i utgångsläget kan en konstnär åstadkomma åtskilligt utan några stora pengar. Den första sträckan är att komma fram till galleriet, alltså ett tillräckligt bra galleri.