Tommy Olsson är konstnär som utbildat sig i Trondheim och i Amsterdam. Han arbetar med video och performance. Dessutom är han en flitigt verksam som konstkritiker. I föreliggande text, som med varsam hand hanterats av redaktionen, lägger han en gammaltestamentlig synpunkt på Nimisprojektet.
En 25-årig uppenbarelse
Det är inte så att tiden har hunnit ifatt hans vision, det har den egentligen inte, även om skulpturerna i ”Nimis” är mer akut angelägna i dag än för 20 år sedan. Snarare förmedlas här en alarmerande känsla att om vi väntar 20 år till så kommer dom att vara ändå mer aktuella. Deras tid har på sätt och vis inte kommit ännu, men som bilder av en civilisation som kollapsar av inre tryck har dom ofrånkomligen något att säga oss här och nu. Och dom har framtiden för sig.
Det blir mot den bakgrunden något nästan gammaltestamentligt profetiskt över jubileet. En speciell kvalitet som är så sällsynt att det egentligen inte finns något att jämföra med på den här sidan Johannes uppenbarelse. Det är ett arbete som med sin nästan absurt repetitiva karaktär har alla kännetecken av att ha utförts av ett kompulsivt inre tvång, och även om det inte direkt handlar om en uttalat religiös vision ligger det ändå nära till hands att dra den parallellen. Det extatiska utförandet ligger i ett sånt tonläge, och hysterin är aldrig långt borta. Det har så klart också att göra med hur effektiva dom här oändliga excesserna faktiskt är. Ser man för länge kryper ofelbart vansinnet sakta över en. Ser man för noga blir det direkt obehagligt. Tusentals mikroskopiska detaljer i förvridet perspektiv kan vara förödande för hur man uppfattar världen på vägen hem. Huvudet har inte plats för allt. Man känner blodkärlen spännas till bristningsgränsen bakom pannbenet när man går ut efteråt och konstaterar att folkmyllret i och kring skulpturerna blir en del av den stora brädhögen. Eftermiddagen är plötsligt laddad med ett oroväckande potential till massiv ödeläggelse. (Det har den i och för sig varit hela tiden, men det märks mer påtagligt, liksom.)
Dom neurotiskt eskalerande skulpturerna – och nu snackar jag om de höga tornen, inte turisttrafiken – rör sig obönhörligt på gränsen till Armageddon, ibland över den. Att hela projektet bokstavligen kan bära namnet «Doomsday» understryker bara det apokalyptiska innehållet. Krigföringen med länsstyrelser, kronofogdar med exekutiva åtgärder, motorsågsvandaler är i sammanhanget bara en detalj i vägen mot undergången. Det finns inga individer här, bara extrema folkmassor. Det ligger någonstans här en nyttig och helt nödvändig påminnelse om att den moderna byråkratin föddes i Auschwitz och sedan dess har uppvisat alla likheter med en ondartad kräftsvulst som gradvis äter allt och alla den kommer över.
Ascendentens Funktion, Nimis
Jag vill tro att Vilks faktiskt bara gör det han måste göra; det här är hans jobb, och det finns helt enkelt ingen annan väg ut än genom det. Ingen annan gör det, så han är faktiskt tvungen. Oberoende av var man väljer att placera honom i ett konsthistoriskt sammanhang – det har gjorts en del försök att koppla honom till ganska vaga begrepp som «utlandet» och «avant garde» i brist på inhemska och mer närliggande konstnärliga släktskap och referenspunkter, men arbetet är såpass unikt och eget att det inte sådär utan vidare låter sig göras – framstår han här och nu som samtidskonstens osannolika sanningsvittne. En man med en mission. Tiden har så här långt gett honom rätt, och det är bara att konstatera att det osannolika har inte bara blivit sannolikt, det har blivit en turistattraktion.
Tommy Olsson
Pingback: Kunstkritikk — Resirkulert kunstkritikk