Anna Brodow: Ständiga pilgrimsvandringar

Anna Brodow är konstkritiker, doktorand i kontvetenskap och tidigare redaktör för ARTES. Hennes välskrivna text som redaktionen korrigerat obetydligt behandlar på ett intressant sätt autenticitetsproblemet i Vilks projekt.

Ständiga pilgrimsvandringar
Om vissa konstnärer finns det uppfattningar som traderas från skribent till skribent. Att Lars Vilks konst är existentiell och att det finns något transcendentalt i hans skulpturer tycks det råda konsensus kring. Ständigt förs detta på tal, det transcendentala i Lars Vilks skulpturer, i spillvirket och de galvaniserade spikarna som ger en metafysisk dimension. Själv säger han att han spikat i 25 år men aldrig sett röken av någon transcendens.

Jag vet inte om jag är förblindad, men inte uppfattar jag något transcendentalt i de här lite gråsörjiga trähyddorna. Eller så är jag så tillnyktrad av postmodernismen att jag har svårt att finna den rätta stämningen för att kunna svänga mina rökelsekar för att få till det.

Nej, transcendensen ligger inte så mycket i spikandet som i konstnärens försök att gestalta ett personligt överskridande; de ständiga pilgrimsvandringarna från den sociala verkligheten i Höganäs kommun med meanderslingrande industribyggnader till den religiösa mystiken på stranden av det mytomspunna Kullabergs naturreservat. Det är resan mellan två världar som är överskridandet i den ständigt virkesbärande Vilks skulpturer.

Transcendental konstnär? Vilks vid verket efter överskridande promenad.

I 25-årsjubileets version av Nimis läggs tonvikten på en serie reparationer och det nya jubileumstornet som tillkommit under senare år och som behandlar temat flykt. Det är konstnärens egen flykt från fångenskapen i civilisationen som får representera all världens flykt från instängdhet, egna och andras begränsningar samt politiskt och religiöst förtryck,

Förutom att Vilks gärna uppehåller sig vid ett och samma tema med sina spikomtagningar av samma motiv är dessutom bräderna och tekniken i stort sett densamma. Men trots ensidigheten finns det en variation och en individuell lyskraft som känns övertygande.

Det hör inte heller till vanligheten att en konstutställning har en bok som utgångspunkt: boken brukar vara något som ackompanjerar en utställning snarare än initierar den. Men Lars Vilks kände ett behov av att berätta sin historia med 150 ton armerad betongmassa och om Heideggers hjärta i form av en inmurad grepe, den omstridda skulpturen Arx som är en bok och som sedan 1991 olagligt stått på naturreservatet. Bokens kortfattade text har litterära kvaliteter samtidigt som den förmedlar all den möda betongbärandet inneburit.

”Men om man som Lars Vilks inte bara gör och bär sin konst utan också är sin konst innebär det att konstverken bär på väldigt mycket.” Säger Jan Åman.

Smaka på den. Det är en konst av kött och blod och ett hjärta, trots alla utstickande armeringsjärn och rasande släggvandaler som gått lös på verket, vill Åman säga. Det finns en hel del retorik i Åmans uttalande i syfte att övertyga alla besökande turister om de illegala skulpturernas äkthet. Men inte som tidigare då det konstnärliga uttrycket ansågs ha en speciell giltighet utan i den sammanflätning av konstnärens liv och bärandeprocess som Vilks överdimensionerade konst vittnar om.

Det är sammanflätningen av konst och liv konkret, knuten till själva konstverket som process, här framträder autenticiteten som spillvirke och cement om en människas liv och en skapandeprocess. Arx hjärta är inte vid första anblicken så fyllt av konstnärens kött och blod som denna bok vill låta påskina. Den ser snarare ut som något man ställer fram på bordet på barnens födelsedagskalas – trots att den är lite väl stor för det.

Efter en stormig invänjningstid med domstolar, kronofogdar och vandaler har nu skulpturerna accepterats och ingår som en uppskattad del av länsstyrelsens miljöenhets profil. Det är i brottet mot brukarnas konventionellt präglade förväntningar och den långsamma acceptansen av den skulptur de fick gratis som konstverket har sitt största värde. Inte huruvida skulpturen har att göra med konstnärens liv. Det är bara något slags täckmantel som skall verifiera att konstens är betydelsefull och värd att tas på allvar.

Men det är den ändå, vill jag påstå, och utifrån mer objektiva värden än konstnärens privatliv. I det här fallet var det av synnerlig vikt att det fanns en konstkritik som vågade tro på idén. Den kompetensen kan inte ersättas av tjänstemän i kammar- och tingsrätter med andra arbetsuppgifter.

I förhållande till den tyngd på 150 ton som boken Arx har i utställningen (vilken även kan ses som en ”artist’s book”, det vill säga en bok som konstobjekt) är resten av utställningen en lättviktare; Nimis består av trä som bokstavligen är mycket lättare. Det är lite synd att så mycket av det bästa – som framkommit i otaliga föreläggande, domslut och andra rättshandlingar – har hamnat inne på Vilks kontor i Nyhamnsläge.

Anna Brodow