Ingela Lind är välkänd kritiker på DN. Hennes något redigerade text behandlar Nimisprojektet som ”en kontroversiell hypotes om två kulturer”.
Som serafiska dödsmässor
För Lars Vilks finns bara nu. Historien är våra försök att skapa ordning och utgör en serie relativa tolkningsmodeller. Men detta erbjuder en paradoxal frihet, säger konstnären och anspelar på sin arbetarbakgrund, där beteendena är statiska men tolkningen kan alltid förskjutas. ”Det är magi för mig. Historien lever, eftersom jag kan ändra mitt förhållningssätt till den genom nya konstellationer och sammanställningar”.
”Nimis 25 år” utspelas i utrymmet mellan det legala och det illegala. Den bygger på en hypotes om inspiration mellan två kulturer – den konstnärliga och den byråkratiska – och utgör ett dialogiskt porträtt i stort format med långa serier av uppspikade bräder och hyggesrester. På väggarna bildas friser av det valda spillvirket och uppspikade böcker – en blandning av historia, skönlitteratur, subjektiva och förment dokumentära kommentarer.
Det är en laddad och flerskiktad utställning. Sammanfattningsvis består den av en kontroversiell hypotes om politisk och kulturell påverkan, underbyggd och inramad av ett halvdussin tornbyggen. Mittgångarna dominerades under jubileumsdagen den 31 juli av turister med rötter i Lappland men med internationella verksamhetsfält.
Att konstnären inte fick den debatt han hade önskat finner jag själv inte underligt. Debatter uppstår inte ens efter teaterpjäser, till exempel P. O. Enquists om Selma Lagerlöf och alkoholismen. Hur skall då publiken kunna samla sina intryck och reagera verbalt på en installation vars form också tycks förvirrande för länsstyrelser och kronofogdar – en blandning av rättegångar, syn på stället och motorsågsvandaler och dessutom sällsamt vacker?
För vidden av ett så flerdimensionellt verk kan vara svår att ta in i ett hastigt besökssammanhang. ”Nimis” kräver tid och eftertanke. Den vädjar både till intellekt och känsla, och eftersom den utgår från ett mellanrum mellan konstnär och domstolar har vi till en början inte ens ord för vår upplevelse. Själv tänkte jag mindre på den kulturella inspirationen mellan konst och byråkrati än på konstnärens mod att låta sig porträtteras av tillströmmande turisters kameror. Jag blev djupt berörd av hans berättelse om hur han lärt sig skapa sin egen identitet av valda delar från de många soptippar som bidragit med restvirke, men jag stördes av att han fick tala engelska. Den verkliga chocken fick jag dock av de andlöst vackra plankbitarna från olika byggcontainrar. På mig fungerade de som serafiska dödsmässor över ”historien” och tidigare generationers strävan att genom systematiskt (och fördomsfullt) ordnande av restvirke söka odödliggöra tiden. Idag har de blivit tragiska. En påminnelse om förgänglighet snarare än om odödlighet.
Lars Vilks inspireras av det som man inte talar om. ”Omfalos” försvinnande på kronofogdens kranbåt och den glömska som följde på hans indragna projektbidrag från konstnärsnämnden 1992 är kreativa katalysatorer i hans verk. Bristen på debatt efter ”Nimis 25 år” tolkar han själv som att drivveds- och spillvirkesfrågan förträngs i svensk kultur. Men han skapar konst, inte politik, och vet att konstverk har oanade långsiktiga effekter. För detta krävs gestaltning. Men under de år jag följt hans konstnärskap har jag också imponerats av den möda som han lägger ned på minsta spik. Och han släpper aldrig tekniken, till exempel det idoga hamrandet, som i ”Nimis 25 år” ges en rent fysisk kvalitet. Här binder den samman alla de disparata element (stockar, drivved, plankor, en fotbollssko, askan av en död noshörning, tre gäss med turkos rosetter i trä, bildäck och andra byggnadsdetaljer) som annars skulle ha gjort naturreservatet fult och kaotiskt.
Detalj av Nimis med bildäck
Och här sluts cirkeln. Vi är tillbaks vid Levinas tes att envar är ansvarig inför den Andre (Kronofogden), som i sin tur är ansvarig inför den Andre (Överkronofogden), och så vidare i all oändlighet. Vad händer då med exekutiva åtgärder och vitesförelägganden? Den frågan gestaltas redan i Brancusis ändlösa kolonn, som Lars Vilks gång på gång återkommer till i sina många tornbyggen.
Ingela Lind