Konstnär på tre dagar: recension

Martin Schibli och Lars Vilks har skrivit boken Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar Det är en handbok för den som vill lyckas lite bättre med att ta sig fram i samtidskonsten.

Kommentar till Håkan Nilsson om boken ”Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar”

Håkan Nilssons recension den 24 september 2005 i DN: ”Fastän de raljerar över att det i dag inte finns någon konstnärlig kvalitet och att all framgång beror på vilka kontakter man lyckas knyta anar jag att författarna själva egentligen tycker något annat. Det hade varit så oändligt mycket mer intressant om Vilks och Schibli hade formulerat en direkt kritik mot det de inte gillar och dragit en lans för de värden de står för. Det hade gett ironin en behövlig resonansbotten… Om ni visar era värderingar så skall jag visa mina.”

Det här är vad som tydligen bekymrar Håkan Nilsson. Han vill att författarna skall visa sina värderingar. Ingenting är enklare för min del. Och de borde framgå när man läser boken. Men först bör det påpekas att boken faktiskt är en handbok för den som vill ta sig fram i konsten och inte en bok som handlar om vad jag skulle ha lust att göra för någonting.

Konsten ger ständigt ett löfte genom att det understucket finns en status, en verkshöjd, en pretention: konst är något viktigt. Och så ligger det till, konst är viktigt för att konstvärlden menar att den är det. Konstvärlden har dessutom övertygat samhället att det i någon mån skulle ligga till på det sättet. Och här uppstår den vägande frågan: Är konsten något i sig själv, en verkande positiv och kreativ kraft som funnits sedan urtiden? Generellt lutar man nog åt svaret att konsten är en social konstruktion av sent datum, men trots detta tror övervägande delen av konstvärlden fortfarande på att konsten finns i sig.

Och när Håkan Nilsson ber om författarnas trosbekännelse handlar det uppenbarligen om att visa sin tros natur: Hur tror du på konsten?

Om vi nu utgår ifrån att det inte finns något bakom skynket men att vi samtidigt inser att konstvärlden i praktiken tror att det finns ett väsen där – då är det upplagt för att se ett system som kan manipuleras. Och hur skall man kunna beskriva detta utan ett mått av ironi? Men ironin är välavvägd och kan också ses som en korrekt beskrivning av hur konstvärlden fungerar.

Med utgångspunkten från att konstvärlden och samhället sätter viss tilltro till konsten går det att göra ett och annat med den. Men innan man kommer så långt får konstnären se till att skaffa sig en position. Någon måste finansiera verksamheten. Och det är inte det enklaste. Hur skaffar man sig ett stipendium etc etc. Vår bok handlar om hur man banar sig väg till köttgrytorna. Kommer man inte dit blir det riktigt svårt.

När man eventuellt lyckats ta sig dit kan man på allvar börja fundera över om man vill göra något utöver att glänsa i konstvärlden (även ett sådant mål bör man ta på allvar, det är inte många som lyckas med det). Då är det bra att vara realistisk och inte låta någon barnatro på konsten få saker att fara iväg bortifrån all verklighetsförankring. Vad kan konsten åstadkomma? Det är nog inte så mycket som man förletts att tro, men det finns saker som kan vara intressanta. Att använda konsten som politiskt instrument är tämligen hopplöst medan det kan vara värt att sträva efter en ökad acceptans för konsten som en del av den intellektuella opinionsbildningen. Men det är inte nödvändigt att vara duktig på ett politiskt korrekt sätt. Jag själv är intresserad av att hålla liv i kulturhistoriska referenser och ger gärna understöd åt gamla ord som t ex ”enär” eller ”eljest”. Alla är inte förtjusta i sådana sporter. ”Tyvärr blir texten nästan oläsbar genom alla spetsfundigheter och lustiga anakronistiska ordval som ’eljest’ ’ehuru’ och ’enär’, som Håkan Nilsson anmärker.

Vidare skriver Nilsson: ”Vilks och Schibli driver en tes om att konst i dag är enklare att lära än förr, då undervisningen handlade om att bemästra tekniken. Det är en grav förenkling. Åtminstone sedan konstakademierna uppkom på 1500-talet har konst förståtts som en intellektuell företeelse: detta bidrog till att skilja konst från hantverk.”

En rätt onödig petighet. Vad som menas här är naturligtvis att det tidigare handlade sig om att lära sig att måla, skulptera eller göra grafik. Dessa hantverk krävde många års träning. Nilsson kunde sedan ha förklarat sig oenig med författarna angående uppkomsten av konsten, något som tydligt framhävs i bokens teoretiska delar. Konsten är en betydligt senare uppfinning än 1500-talet; det som recensenten talar om är inte konst utan uppfattningar om måleriets status. Måleri är måleri, ibland, alltså efter omkring 1800, kan det någon gång vara konst.

Lars Vilks

Håkan Nilssons artikel finns att läsa här.