Konsten är vad den har blivit genom de aktiviteter som skapat den. Och det går att sammanfatta:
Konstbegreppet är en storslukare som ständigt måste ha nytt bränsle. Det gäller för bildkonsten men inte för litteraturen och musiken. Litteraturen och musiken behöver sitt vanliga, specialiserade formbränsle som romaner och kompositioner. Bildkonsten kan inte längre klara sig på kompositioner, inte ens på bilder. Det behövs en rejäl omgång diskurs, idag helst socialt orienterad.
När ett nytt ämne (ja, det behöver inte vara så nytt, det går att variera ett välkänt genom en liten vridning) attraherar konsten fungerar denna som ett svart hål. Diskursen, tillsammans med vad som eventuellt finns därutöver av objekt, handlingar och händelser åker rätt ner i konstbegreppets svarta hål. Men konstbegreppets svarta hål skiljer sig från rymdens: Det minns vad det har slukat och slukar inte med samma entusiasm det som en gång slukats. Under åkturen ner mot historiens svarta hål strålar diskursmängden en kort stund som en jetstråle och kastar sitt ljus över konstvärlden.
Diskurs med installation på väg in i konstbegreppet. Lägg märke till det upplysande ljus som konsthandlingens jetstråle åstadkommer.