Del 26: Postironins andra generation

Andra generationens ras

Man kan som jag gjort i föregående kommentar kritisera Bourriaud för att han övertaxerar den relationella konsten och blir dystert postironisk och att Tiravanija kan beskrivas på ett liknande sätt. Men det är ändå fråga om en ny energi i konsten, en konstriktning som har betytt åtskilligt under 90-talet. Det blir värre när andra generationen tar över. Just nu markerar sig Tenstamaffian som gjort Tensta konsthall till ett relationellt projekt i socialkritisk anda. Sådan relationell verksamhet har alltmer förlorat sin charm i konstvärlden. Det är en baktung och överdrivet sneglande mot konstens politiska nyttigheter. Det kunde vara en underbar parodi på relationell estetik, men här kommer tyvärr ett monumentalt allvar att spela in. Där arbetar man med ”ett utvidgat konstbegrepp” som innefattar också mode och design osv. Konstbegreppet har länge varit maximalt utvidgat men det är klart att det är möjligt att förbrödra sig med alla andra institutioner om man så vill: Allting är egentligen samma sak.

Det nu pågående projektet ”Målarbok” är så duktigt anpassat till att låta folket möta konsten. Den gamla borgerliga idén om att nå ut. Peter Cornell kunde inte undvika att se komplikationerna forma sig till något som alltmer liknade en kalkon (snarare än den leopardfläckighet som fått ge lite design åt rummet). Museet blev naturligtvis rasande (postironi reagerar garanterat sådan) och gnisslade fram den alltmer tröttande slagdängan om patriarkatet, nu företrätt av Cornell (meningsutbytet finns att läsa på nätet i Expressen). Men en postironiker vet att alltid åberopa patriarkatet om något inte passar. Det är inte olikt McCarthytiden i USA när alla var kommunister eller 70-talets ”du har falsk medvetenhet”.

Postironin har blivit samtidskonstens folkhemsutgåva. Bevare oss.

Folket integreras med kulturen, lär känna Tracey Emin och Munch, lär sig ställa viktiga frågor om vad som är ett verk och original och sådant. Genom att fylla i målarboken.