Det gick precis så illa i Mostar som man kunde befara. Staden är delad i en kristen och muhammedansk sida och de kommer inget vidare överens. Konstnärerna, som skulle skapa ett förenande verk vid bron, hade varit så duktiga och kreativa för att finna något som alla och särskilt presumtiva vandaler skulle tycka om. Dessa vandaler, såväl kristna som muhammedaner borde, tycker man, kunna enas kring Bruce Lee. Vem har något emot Bruce Lee? Men det var naivt att tro att konsten skulle komma undan så lätt. Det var sofistikerat tänkt, vandaler är något helt annat. Den råa urkraft som springer ur vandalen är det sista uns av autentisk expressionism som västvärlden kan uppbringa.
Det var feltänkt. Nu kunde man rådfrågat mig och jag skulle då svarat med en vinnande och genialt enkel lösning. Man skall inte undvika vandalisering utan istället bejaka den. Den relationella konsten känns visserligen numera lite tröttsam men fullt användbar just i detta fall. ”Låten dem komma”, skulle vara tillropet. ”Och låten dem arbeta tungt relationellt”. ”Låt det bli ett samarbetsprojekt över många gränser!”
Själva skulpturobjektet skulle kunna se ut så här:
Jesus och Muhammed tillsammans, betong 2005.
Nu krävs det en del arbete för att komma någonvart, vandalerna får ge sig på ett mäktigt släggande. Det är faktiskt en idé att inte armera den, eftersom det kunde verka alltför avkylande på vandalarbetarna som i detta fall skall skapa det huvudsakliga verket. Betong kostar inte mycket och skulpturen kan lagas i det oändliga. Dessutom skulle produktionskostnaderna vara mycket lägre än den bronsskulptur man nu så olyckligt fastnat för.