Lillebror och storebror ger konsten mera bruk i baljan
Den kortvariga (1798-1800) ”Jenakretsen” med dess viktigaste gestalter bröderna Friedrich och August Wilhelm Schlegel skapar mera tyngd åt konsten. Den är inte längre en del av det filosofiska och politiska sammanhanget, konsten tar hand om det på egen hand med förstärkt autonomi. Konstverken skall åstadkomma den tidigare omtalade förmedlingen mellan kunskap och ideal.
Organet för deras teorier är tidskriften Athenaeum. Något verk är man inte kapabel att skapa, i tidskriften publiceras utkast till det stora förväntade verket. Och det är en stor tanke, texterna i Athenaeum skrivs inte om konst utan är konst. Konsten integrerar sin egen teori. Vi har alltså redan här ett bud på det som idag avhandlas som möjligheterna för konst att kunna operera som forskning. Samtidigt har det filosofiska målet blivit oklart eftersom det nu är konsten själv på egen hand som formulerar och genomför utan att bli en del av det filosofiska projektet. Konsten får därigenom hela tiden omdisponeras, konsten blir en upprepad radikal förnyelse utan slutpunkt. Det är inte längre fråga om, som hos Schiller, att använda sig av de klassiska förebilderna. Jenakretsen skapar alltså i brist på det stora verket istället ”fragmentet”. Härmed yppas motsättningen mellan verkets begränsningar och viljan till att fånga den stora helheten.
Ambitionsnivån har blivit enorm och det verk som skall utföras är en omöjlig uppgift. Detta blir en viktig grund i det fortsatta arbetet med att uppresa Konsten.
Storebror August Schlegel
Lillebror Friedrich Schlegel