Den store Hegel gör konsten till en del av Världsanden
Enligt Hegel kunde idealiteten gripas direkt i den klassiska konsten, i den romantiska får den nöja sig med att visa mot det upphöjda, det som ligger bortom konstverkets egen verklighet.
Konsten får en mindre roll hos Hegel än hos de andra filosoferna. Den är en del av Världsandens historiska utveckling men har blivit otidsenlig. Materialiseringen är konsten begränsning. Religionen står högre eftersom den visar mot det abstrakta. Allra högst står dock filosofin som så småningom skall vara identiskt med det rena självmedvetandet.
Innan man kommit dit har diktaren något att tillfoga. Dikten är den konstart som är bäst anpassad till Hegels nutid. Men även den kan inte fullt ut visa sanningen, konsten måste suppleras av filosofin för att slutligen helt ersättas av den. Det oklara i konsten skall ersättas av filosofins absoluta precision i framställningen. Men dit hade man ju ännu inte kommit.
Trots diverse inskränkningar är Hegels syn på konsten genomgående positiv och den representerar under alla omständigheter Världsandens första stadium.
Om dessa ting talar Hegel i Andens fenomenologi 1807 och i sina föreläsningar i estetik vilka utgavs 1835.
Hegel ger konsten Världsande 1807