Bra konst är bra därför att konstvärlden säger att den är bra.
Nå, det som konstvärlden kallar för konst är konst. Och vem är konstvärlden? Egentligen är alla som har den minsta aning om konst en del av den. Men det är förstås så att de trängre kretsarna är inflytelserika och konstituerar i praktiken riktlinjerna för vad som är konst. Och konstnärer är sådana som ses som konstnärer av konstvärlden.
Nu, och det blir nästan alltid missförstånd på denna punkt, är det ingen större affär med att något kallas för konst eller att någon känns igen som konstnär. Fullständigt ointressant, eftersom konst kan vara urdålig konst och en konstnär usel. Konstvärlden är tolerant i den frågan, vill man så får man. Men sakens kärna ligger i vad som är bra konst, kvalitet. Vad är bra konst? Enkelt att svara på: Det som konstvärlden anser vara bra konst är bra konst.
Är man villrådig skall man alltså vända sig till konstvärlden. Lite arbete kräver det, om man inte frågar någon som är orienterad i de synpunkter som gäller i konstvärlden, får man vända sig till tidskrifter, större utställningar, nyutgivna böcker, kultursidor osv. Ganska snart blir man klar över vad som är bra, vad som ”gäller”. Konstvärlden har givetvis vissa skäl att föredra vissa saker framför andra. Jag skall komma tillbaka till det.
Relativt sällan överensstämmer konstvärldens kvalitetsnormer med den enskildes. Denna diskrepans är det inte mycket att göra något åt. Man kan tycka och motivera varför man tycker att alla andra skulle tycka på samma sätt, men det hjälper föga. Å andra sidan är det en värdefull kunskap att veta vad som faktiskt gäller. Härmed är kvalitetsproblemet faktiskt löst. Sedan får man inse att konstvärlden inte är enhetlig. Det finns konstvärldar. Den trendsättande frontlinjen där saker sker är ju Den Internationella Samtidskonsten. Den är inte den största, Modernismen, som inte längre gäller, är mycket större och omsätter en långt större penningvolym. Många fler kan räknas upp, folklig konstvärld, akademisk konstvärld, marinmålarna, naivisterna osv. Men de spelar en underordnad roll. När det handlar om oenighet mellan konstvärldarna är det trendsättaren som har de starkaste korten. Om det finns oenigheter inom en kategori är det naturligtvis de starkaste som avgör vad som gäller.
Kanske någon ropar efter ”riktig, äkta konst”, alltså inte den som smilar upp sig på vernissagerna i de stora metropolerna och på biennalerna utan en annan som utan kommersiella intressen står långt ifrån köttgrytorna – och som naturligtvis å det grövsta nonchalerats av konstens makthavare. Emellertid är det ytterst svårt att finna något sådant, vad det nu skulle vara. Talangscouterna i konstvärlden letar febrilt efter sådan vara ty det är precis vad konstvärlden önskar sig. Alla vill ha ”riktig, äkta och utmanande konst”, en konst som säger ifrån. Med andra ord: ingen kommer undan. Eller nästan ingen, för man skall hålla dörren öppen för att nu är inte sedan. Det finns konstnärer som får vänta länge innan uppmärksamheten når dem. Konsthistorieskrivningen kan aldrig med framgång äga rum mitt i nuet utan får skrivas om när linjerna klarnat och utmönstringarna sker. Sådana åtgärder är naturligtvis konstvärldens beslut. Den ändrar alltså ståndpunkter, men det går långsamt.
Om man tänker sig att det finns en ”annan konst” än konstvärldskonsten får man genast problem. Är inte konsten en skapelse av konstvärlden? Och här bränner det till. Det är utifrån den här meningen som man definitivt kan bryta cirkelgången i det institutionella resonemanget.
Är denna målning konst? Troligen och inom området marinmålningar.
På goda grunder kan man anta att den inte ens där tillhör höjdarna. Men
den skulle också kunna vara ett objekt för ett marinmuseum där
konstnärligt värde inte är någon huvudsak. Målningen skulle också kunna
omvandlas till internationell samtidskonst genom readymadetekniken
och en lämplig diskurs t ex i ett projekt om postkolonialism.
Pingback: Ybu percocet online.