Konstvärlden är konsten
De är inte många som är entusiastiska över påståendet: ”Konstvärlden är konsten.” Men det är avgörande. Först kan man tycka att det bara är en förstärkning av en teori på tomgång. Konstvärlden ser till att något blir konst genom att benämna den. Dock talar vi om en ”värld”, alltså en föreställningsvärld. I den ser konstvärlden kvaliteter, meningsfullheter, det poetiska och en lång rad historiska förebilder. Konstvärlden har med sig sin egen historia och med den i bakfickan är det inte så märkligt att den med lätthet kan kalla saker för konst. Inte heller att urskilja bra konst. Bra konst är nästan alltid ytterst lik den senaste kvalitetsyttringen vilket gör saken ännu enklare.
Ingen lär väl tvivla på att det finns för mycket bra konst i samtiden. Det motsvarar ett behov av att kunna fylla utställningar och tidskrifter. Där vill man visa och diskutera bra konst, alltså blir det mycket bra konst hela tiden. När det går några år blir nästan all denna goda konst högst medelmåttig och försvinner i glömskans vrår. Det som blir kvar är saker som bedöms som tillräckligt originella och som kan länka samman konstens historia.
Inga märkvärdigheter, men problemet med att konstvärlden har en historia är 1. Vad är mittpunkten i denna historia? Och 2. När började den?
Danto och Dickie har inte mycket att säga i dessa frågor. Danto talar om nödvändigheten av kunskap om konsthistoria, om tolkningar och konstnärliga idéer. Och man undrar när dessa kom i ropet. Orsaken till att teoretikerna stannar upp och lämnar INST i ett rätt ointressant tillstånd är lättförståeliga. Priset kan bli för högt och kraftigt överskrida smärtgränsen. Och det rör sig om nödvändigheten att radikalt förkorta konstens historia. Konstvärlden bär på starka och genomgående konsistenta egenskaper vilket alltså för med sig att det finns grunder för att benämna något som ”bra konst”. Jag har redan behandlat dessa egenskaper under rubriken ”konstens sju pelare” (Del 27). Men varifrån kommer den föreställningsvärld som utgör konsten? Klart att vi idag inte har samma konstbegrepp som vi hade för hundra år sedan. Betraktar vi konstens historia kan man se att den ändå behåller sina huvudsatser under tämligen lång tid. Förändringarna är inte drastiska utan kan assimileras i en fortsatt kontinuerlig historia. Teoretikerna som funderat på INST är medvetna om detta. Stephen Davies har i sin bok Definitions of Art 1991 menat att det finns ett antal konstvärldar som representerar det förändrade konstbegreppet men att dessa har förbindelser med varandra. På så sätt kan man göra konsten kontinuerlig ända till istiden. Säkert kan man det om man önskar, men resonemanget lutar starkt åt att det går att förbinda allting med allting om man det är det man vill. Problemet är åtkomligt genom att sikta på vissa givna sidor av konsten (som vi ser den idag) och utan vilka vi inte meningsfullt kan tala om konst (som vi förstår ”konst”).
En av dessa, den allra mest centrala, är att konst befinner sig på en hög nivå. Man märker detta när man t ex läser konstkritik. Ingenting är lättare än att ironisera över en konstkritikers språkbruk. Lite ändring har det skett, en hel del skribenter försöker bredda sin läsekrets genom att skriva mera populärt och lättsamt, men det hjälper inte. Konsten befinner sig på en så hög diskursnivå att den inte meningsfullt kan populariseras. Här börjar den riktiga historien om varför INST är den bästa konstteorin vi har.
Professor Stephen Davies vill tänka sig att konsten
är kontinuerlig genom en lång och vindlande färd
genom hela historien.