Muhammed och Worstward Ho
Ursäkternas tid, de ber om förlåtelse för teckningarna, danskarna gör det, norrmännen och alla i västvärlden som publicerat. Och situationen är förvirrad. Muhammedanerna har sina extrema och bombfarliga styrkor hysta inom ramen för de banditländer som kännetecknar islamistiska stater; västvärlden har sina ultrakonservativa. Men längs hela denna skala grupperar sig kategori efter kategori och det är svårt att se vad som är rätt. Vad som är rätt enligt västvärlden; något annat är inte möjligt. Det är väst som skapar analys och diskurs av dessa komplexa kulturer. Problemet med muhammedanen, och det faller delvis också på de måttliga, är att de tar sin religion på blodigaste allvar. De kristna har fått gå genom tillräckligt många stålbad för att bita i sura äpplen, även om det kan vara dags att titta till katolikerna. Dit har muhammedanerna inte kommit ännu. Men dit ska de naturligtvis. Därför kan det vara pragmatisk rimligt att ta ett litet steg tillbaka, böja på nacken och visa falsk respekt. De skall så småningom lära sig att ta törnarna och att Voltaires écrasez l’infâme gäller alla religioner. Hade kritiken och teckningarna kommit från högdiskursen rike, alltså om det handlat om ett konstprojekt hade saken stått annorlunda. Då kan omedelbart argumentationen laddas med de bästa namn och intentionerna får inte de förvirrade struktur som kännetecknar lågdiskursvärlden. Strindberg åtalades för hädelse 1884 men frikändes. Redan då var det omöjligt.
Å andra sidan, om det varit ett konstprojekt hade det förmodligen inte hänt något. För den som vill öka sin kunskap och sin förståelse har det varit en upplysningens tid. När något skall läras genom överskridande går det ofta våldsamt till. Försök igen. Misslyckas igen. Misslyckas bättre. Försök värre.
”Écrasez l’infâme! Förlåt, store Muhammed, vi menar
förlåt och ursäkt” (Västvärlden har just nu böjtid)
Pingback: Kunstavisen » Blog Archive » Rondelljakten