Del 84: Whitney och Tate Britain

Nyheter och tendenser på biennalfronten

Två store mönstringar har precis öppnat, den i ordningen tredje triennalen på Tate Britain i London för brittiska konstnärer och så klassikern Whitneybiennalen, det är den 73:e, numera är den också öppen för konstnärer utanför USA. Konstvärldens ögon riktas naturligtvis hit. Finns det några nyheter? Nyheter har blivit svårt och konsten pressas hårt av all annan nyhetsproduktion. För inte så länge sedan var nyhetstakten, jämfört med idag, synnerligen måttlig; ett par uppmärksammade händelser per decennium kunde vara en acceptabel innovationstakt för konsten. Under 1970-talet hände det knappast något alls, men det sågs inte som någon katastrof. Nu är kravet att det skall ske något åtminstone en gång per månad eller i varje fall när en större biennal avfyrar sina konstkanoner. Eller, vi kanske hellre skall kalla dem för fyrverkerier.

Nyheter som större förändringar kan vi nog avvakta tills vidare. Däremot kan man muta in läget, tendensen eller skall vi frankt tala om modet?

Curatorn Beatrix Ruf från Kunsthalle Zürich ger ett internationellt perspektiv på den engelska konstscenen på Tate Britain. Och temat är the appropriation or re-working of cultural material. While the requisition and juxtaposition of images, facts and formal elements is a well recognised strategy most commonly associated with post-modernism, the Triennial will identify a significant re-invigoration and transformation in such processes in current practice.

På andra sidan Atlanten lyder en alltmer igenkännbar deklaration av biennalism:
Through the curatorial lens of the Biennial, ’Day for Night’ explores the artifice of American culture in what could be described as a pre-Enlightenment moment, in which culture is preoccupied with the irrational, the religious, the dark, the erotic, and the violent, filtered through a sense of flawed beauty. This reflective, restless mood is not unique to the United States; its presence across both America and Europe suggests a shift in the accepted values that have formed the basis of 20th-century Western culture. Säger curatorerna Chrissie Iles och Philippe Vergne, båda importerade från Europa, och det man åberopar är en film av Truffaut.

Inte så att dessa båda tillställningar är dåliga eller tråkiga. De är fullt relevanta, men utan några större komplikationer. Mycket att se på och några saker som gjort det som alltid måste till – och som man brukar få till – några utstickande och uppmärksammade utspel.

Referenser och remake är uppenbarligen gångbart. Franceso Vezzoli väcker förtjusning med sin remake Trailer for a Remake of Gore Vidal’s ’Caligula en film som redan visats på Venedigbiennalen i fjor. Europeisk import! Rirkrit Tiravanija har tillsammans med veteranen Mark di Suvero uppfört det utanför museet placerade Peace Tower, också den en remake; ursprungligen gjort som en protest mot USA:s krig i Vietnam. Tillfogar vi sedan Urs Fischers hål i en av utställningsväggarna med en blinkning till Gordon Matta-Clark ser det ut som en händelse.

Möjligheterna att bygga ut referenser från temat kan utökas avsevärt om man väljer ett lämpligt objekt. Curatorerna på Whitney har alltså valt François Truffauts film Day for Night vilken handlar om en filminspelning.

Något finns det nog att hämta i ett konsekvent tillämpande av kulturella referenssystem. Betydelser och former transporteras fram och tillbaka och lär väl skapa några kommunikativa möjligheter.

Remake it – och lägg in referenser. Så är tendensen i konstens vårkollektion.

En övertygande comeback av gamle veteranen
John Stezaker på Tate Britain Han visar en serie
porträtt med vattenfall: Mask VII 2005

Tiravanija och di Suvero Peace Tower 2005 Whitney

Urs Fischers hål i galleriväggen, Whitney

Installation av Josephine Meckseper på Whitney. Rolig
och socialkritisk men också snabbt förbrukad.