Dan Jönsson om konstens framtid
I det fylliga numret av Paletten (262-263) möter vi också Dan Jönsson, habil konstkritiker i DN. Artikeln Framtiden historia tankar om det löjliga i konsten har åtskilliga intressanta uppslag. Dan Jönsson är missnöjd med att, enligt hans uppfattning, samtidskonsten endast speglar tiden, inte överskrider den. Tydligen menar han att överskridandets ”kraft är det som skiljer sig konsten från den övriga upplevelseindustrin”. Säkert ligger det något i det, men envist vill han bortse ifrån den grundläggande skiljelinjen: Konsten är ett högdiskursfält medan upplevelseindustrin håller sig till lågdiskursen. Jönsson text är självfallet en högdiskurstext och den ställer ett motsvarande krav på konsten. Det är där den skall ligga. Och så är det inte i upplevelseindustrin. En gång för alla, eller åtminstone för avsevärd tid framåt, har vi inga problem att skilja konsten från design, journalistik eller reklam.
Dan Jönsson tycker inte om det institutionella konstbegreppet. Det är ”i princip ’totalitärt’ på så sätt att det inte tolererar något ’utanför’”. Lite klurigt att precis förstå vad han menar. Det institutionella konstbegreppet är en teori som beskriver konsten och eftersom den teorin är den bästa vi kan hosta upp får vi hålla oss till den. Däremot säger den inget om innehållet. Vad som helst kan bli konst och ingenting hindrar att konsten ägnar sig åt så mycket ”utanför” den orkar. Detta konstbegrepp, menar Jönsson, ”gör oss blinda för andra tolkningar, och de utbrytningsförsök som görs blir därför, så länge detta konstbegrepp är aktivt, aldrig något mer än just försök”. Jag tror inte det är mycket idé att skylla på konstbegreppet, snarare är det konstvärlden homogenitet som är problemet. Det institutionella konstbegreppet är ingen konstriktning. Konstnärerna och övriga aktörer vill positionerna på rätt sätt och av den orsaken göra rätt saker, ja, det ger oss god standardkonst.
Jönsson vill se sprickor mot verkligheten, gränser som skall uppenbaras genom att konsten trycker på. Jag har svårt att se att det inte skulle finnas sådana. De dyker upp med jämna mellanrum. Vill man se en sådan är det bara att ställa ut en Muhammedbild. Ett sådant exempel vill den korrekte kritikern naturligtvis inte röra vid utan hänvisar istället till aktionsgruppen ”Ja!” som ville få Dunkers Kulturhus att signera ett kontrakt om jämlik könsrepresentation. Detta visade, enligt Jönsson, ”att det fanns en gräns som konstinstitutionen inte kan passera”. Jag kan inte se några intressanta fördelar med att några konstnärer skall förhandla om byråkratiska regler för vem som skall få ställa ut. Skulle man sätta igång sådan företag kommer snabbt övriga krav: Hur många procent homosexuella konstnärer skall beredas plats i utställningarna? Och hur många färgade afrikaner (som säkert är underrepresenterade på Dunkers)? Samerna, som får anses vara en förfördelad minoritet, borde väl i rättvisans namn ges fast utställningsplats? Och varför skall modernistiska målare inte kunna få kontrakterat ett visst utrymme av utställningsytorna?
Sprickorna mot verkligheten ut ur institutionen är inget problem. De kan aktiveras när som helst. Problemet ligger nog hos konstnärerna som föredrar att sikta på att klättra några placeringar på artfactslistan.
Dan Jönsson vill se sprickor i institutionens murar…
…men risken är stor att det han skymtar på andra sidan
den institutionella muren inte är något annat än den lätt
igenkännbara och standardiserade konstvärlden.
dan jönsson är ett arsel