Del 94: Neolindeismen

Att återvända kunna vi icke

Som ofta sagt här, den institutionella konstteorin väcker ingen entusiasm. Ytterst sällan talar någon varmt för den. Den är som artfactslistan, en obehaglig påminnelse om att såväl konsten som konstnären förlorat sin förtrollning.

I det senaste numret av Paletten (fortfarande 262-263) ställer Kristoffer Arvidsson några frågor till Ulf Linde. Inte utan att vi har en liten tendens i Sverige till en neolindeism. Fred Andersson tror t ex på Linde och det gör också modernistiska trotjänare som Susanna Slöör (som skriver i nättidningen Om Konst).

Skall då neolindeismen rädda oss från det till synes tröstlösa irrandet i den institutionella teorins dystra labyrinter eller få konsten att undkomma den alltmer allestädes närvarande övervakningskameran (så kan man se artfactslistan)?

Jag säger oreserverat NEJ! Neolindeismen vill återigen åkalla att ”det finns något särskilt”, något som är en ”gripande, sinnlig upplevelse, erfarenheter som bara kan gestaltas med MÅLERI”. Är det någon seriöst verkande samtidskonstnär som vill ha en omgång gudomlig metafysik till? Ja, det är det säkert, den skaran har många frireligiösa ansikten som hukar i granskogarna. Bra blir det inte, och vi får hoppas att det är en rent svensk affär.

Den gamle på berget själv kan inte hålla tillbaka ett profetiskt tillrättalagt utrop (citerat från Paletten):

”Hur kan en uroxe från Altamira, en mask från Kongo, en ormgudinna från Kreta tala till oss som de gör? – För att svara på den frågan räcker det inte med att tänka, man måste se!”

Rätt lätt att falla i denna enkla fälla. Det bästa sättet att ta sig ur detta trams är att ersätta ”uroxen från Altamira” med något mera handfast: ”Hur kan en jultomte från NK tala till oss som den gör? – Räcker inte med att tänka, måste ses! Rimligt. Och en lite mera komplicerad variant: Hur kan minspelet på en person som just lämnat in sin självdeklaration tala till oss som det gör? Måste ses! Den enda fråga som kan verka intressant med den här metoden för antineolindeism är huruvida allt kan ersätta ”uroxen från Altamira”. En liten gråsparv går bra, inget tvivel om att en pissoir inte är orimlig, att det stämmer väl in på en semla (och i det fallet är inte ens seendet nog, det krävs ytterligare sinnliga åtgärder för att få full effekt), en stripshow är tveklöst ett gott exempel liksom fyrverkeri. Cykelpedal, grankotte, söndertrampad plastmugg, Disneyland, Las Vegas, påskägg är alla goda kandidater. Om inte allt så kan man slå fast att det mesta fastnar i Lindes formel.

Uroxen från Altamira…

…en mask från Kongo…

samt en ormgudinna från Kreta. De talar till oss på ett
särskilt sätt och är bättre sedda än tänkta, menar Ulf Linde.

Men det går lika bra med en jultomte, den är bättre sedd än tänkt…

…eller med en semla.