Den rätta mixen idag
Biennalkulturen, som vi måste inse är själva samtidskonstens skälvande hjärta, är inte bara en smula tjatig utan också framgångsrik. God konst definieras genom denna. Notre Histoire som pågår på Palais de Tokyo i Paris till den 7 maj är ingen egentlig biennal, men man kan lugnt säga att den tillhör biennalkulturen. De vanliga kännetecknen finns där: socialkritiskt aktuell, stökiga verk, anslående installationer som oemotståndligt fångar betraktaren, många intressanta konstnärer och ett antal höjdpunkter som snabbt kan konsumeras, mycket är relativt lättillgängligt; vi har lämnat tungdiskursen bakom oss. Notre Histoire har iscensatts som en skicklig avskedsföreställning för de framgångsrika curatorerna Nicolas Bourriaud och Jérôme Sans.
Utställningen skiljer sig något från mängden. Det är en rent fransk, eller snarare parisisk affär, en kraftfull maktdemonstration av Frankrike. Den en gång så stolta konstnationen per excellence förlorade i mitten av förra seklet som bekant dragkampen om konstens krona till New York. La France is back; om ”Marianne” nu någonsin var borta. Man skall erinra sig att praktiskt taget hela den postmoderna teorin är fransk och därmed styrande från slutet av 1970-talet.
Den politiskt oroliga scenen i Frankrike är perfekt som bakgrund för en sådan utställning, en oro som handlar om klass, ras och ungdom. Whitneybiennalen, som konstvärlden bedömt med ett ”jaså”, gör i jämförelse ett blekt intryck. I USA har man kriget och Bush och det är alldeles uppenbart att Whitneykonsten inte förmår säga något särskilt om dessa problem, långt mindre skapa några förändringar.
Det går alltså utmärkt för en stor konstnation att lita på egna förmågor. För att få till en utställning som onekligen håller måttet var det inte nödvändigt att låna in några utlänningar. Exotismen, i sammanhanget nog så relevant, utgörs av fransmän med nordafrikansk bakgrund.
Adel Abdessemed vet hur slipstenen skall dras och har suggestivt skapat ett jättelikt hängande skelett i en av salarna, Habibi (älskling). Memento mori, vanitas, ett liten referens till ett favoritmotiv i konstens historia, men här blir det närmast i pop- eller kitschgenren. Laurent Grasso vinner många stilpoäng med sin video Projection, ett moln som sveper in över Paris och uppslukar allt, självfallet med god associationskraft. Kader Attia träffar säkert tidspulsen med Arabesque en vägginstallation av polisbatonger. Han säger själv att den är inspirerad av Mondrian och Sol Lewitt. Ett intressant möte mellan socialkritiken och konventionell estetik.
När vi då inte en längtan efter det långsamma och eftertänksamma reflekterandet kring konsten? I varje fall är det något som ofta sägs i dagens konstvärld som en kritik mot den brusande och smattrande biennalkulturen. Man kan då begiva sig till Helsingfors för att se Ars 06, den pågår ända till den 7 augusti. Där är det stillsamt och curatorn har valt temat ”konstens roll som en del av den mänskliga erfarenheten”, alltså rätt och slätt vad det innebär att vara människa. Fint och bra, men i praktiken ett ännu starkare ”Jaså” (med dold gäspning) än Whitneybiennalen. Lika lite som fjolårets Göteborgsbiennal kan periferierna få något särskilt ut av att dra ner på tempot. Konsten är i takt med mediesamhället och där går det fort. Att vara människa innebär att det går fort, om konsten skall förmedla erfarenheter, skall de kunna tas emot rakt av.
Vi kan klaga över detta, men själva är vi inte annorlunda, ingen står emot den frestande, sensationella och omedelbara konsumtionen. Där är vi ännu och mer än någonsin.Just detta är kvalitet i konsten, det oemotståndliga biennalstuket med diskurs light.
Kader Attia: Arabesque 2006
Intressanta reflektioner!
Intressant att Kader Attia inte kunde låta bli att påpeka att batongerna kommer från de poliser som deltog i de våldsamma förortskravallerna för några månander sedan, i slutet lade han även till: ”de flesta batongerna i alla fall”, fegade han ur kanske?
Ev blev hans näsa blev längre än eifeltornet precis när han yppat batongernas autencitet? Tycker att han rakryggat kunnat vräka på, nu far ju tankarna i riktiningen att det egentligen kanske endast rör sig om 2-3 batonger från kravallerna? Vilket ger verket en helt annan (pk)betydelse, i alla fall för mig.
Nog så riktigt Klas, men det är strategiskt korrekt av Attia. Kritikerna älskar att påpeka det autentiska inslaget, vi kommer så nära tevebilderna, så nära med konstens hjälp.
Ja den strategin funkar ju alltid, men det jag syftade mest på var att det blir väldigt spekulativt, när han inte löper linan ut med sitt påstående, utan reviderar autenciteten med att sedan tona ner det hela.
Tvärtom tror jag att det kan ha sina risker om han påstår att allt är autentiskt och det kommer fram att det inte är det. Det räcker med att det finns autentiska spår. Skribenterna gör resten.
Jag tycker att det tillför en trevlig aktiverande effekt till verket att inte alla batonger har varit med i slagsmål, ”gissningsleks dimensionen”.
Är det inte lite underligt att franska polisen lånar ut så pass nya vapen till en konstnär? Ur rättslig synvinkel skulle ju batongerna kunna vara bevis material fortfarande: fragment av förorts-kille X´s hjärnsubstans och fingeravtryck tillhörande polisman Y kladdat på en och samma batong…….
Hej Alfred!
Jag tror inte att batongerna är utlämnade, det kan mycket väl vara så att en del blivit kvar när röken lagt sig efter sammandrabbningen. Alltså kan det vara så att Attia fått tag på några souvenirer.