Inte kommer det precis som en blixt från en klar himmel, men i alla fall, några nyheter finns det i samtidskonstens. Socialkritiken försvinner inte, men den sjunker stillsamt ned i en bädd av fantasy och konsthistoriska referenser. Otydligare budskap och mer sinnlig upplevelse. Det är ingen större svårighet att komplettera de rekommendationer som finns i boken Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar. Tag alltså ett genusperspektiv, en migration, en identitetsproblematik, en globalisering, miljö eller media. Pressa ner detta djupt i fantasykomposition och lägg till en rik flora av konsthistoriska citat och måhända en remake. Det skall inte göras med ironi, utan ordentligt och med en fullt påslagen kreativitet.
Jag skall återkomma med mer detaljer. Idag vill jag uppmärksamma att NET (Nordisk Estetisk Tidskrift) utkommit med sitt nummer 32. Det är en redovisning av en konferens som sällskapet för estetik höll i Århus i fjor. Temat var ”The Borderlines of Aesthetics”. Frågor kring estetiken kommer säkert att få uppmärksamhet under det kommande året, men man får nog räkna med att det blir föga upphetsande. Det är tid att igen ta om de gamla käpphästarna med smärre vridningar. Estetikartiklarna i nummer 32 är mestadels fotarbete och antingen onödigt tillkrånglade eller skrivna i brist på annat. Även här skall jag få be att återkomma med att pressa ut vad som överhuvudtaget finns i dessa artiklar.
En artikel kan förtjäna en smula uppmärksamhet. Jacob Lund Petersen, MA i litteratur och konsthistoria skriver om Boltanski: ”Expropriating the Subject”. Undertexten är ”Reading Boltanski with Agamben”. Initierade läsare förstår omedelbart att dagens innefilosof påpassligt utnyttjas. Och hur blir det då när man läser Boltanski genom Agamben? Inte mycket, efter 9 sidor, kan författaren fastslå att det mänskliga subjektet desubjektiviseras genom fotots och diskursbildningens representation. En tämligen klockren remake av de postmoderna ansträngningarna från 1980-talet när subjektet dekonstruerades. Ett litet citat som författaren ger från en intervju med Boltanski bär på en inte oäven poäng:
Each time you do an interview you lose a part of yourself. You are always repeating the same words…The problem for an artist like me is that the more I work the less I am alive. In fact I have been dead for a very long time, perhaps since the moment I chose to be an artist.
Man kan nog slå fast att detta är något som drabbar den framgångsrike konstnären som i takt med sina framsteg alltmer genomför sin branding. I like the idea that when you are an artist you are in fact a mirror and everybody looking at the mirror can recognize himself, menar Boltanski. Visst tvivel på detta är berättigat, det publiken ser är framför allt en igenkännbar stil, ett gångbart varumärke.
Christian Boltanski försvinner mer och mer för varje intervju.
Men klättrar på Artfacts där han håller en imponerande plats 57.
”Och hur blir det då när man läser Boltanski genom Agamben? Inte mycket, efter 9 sidor, kan författaren fastslå att det mänskliga subjektet desubjektiviseras genom fotots och diskursbildningens representation. En tämligen klockren remake av de postmoderna ansträngningarna från 1980-talet när subjektet dekonstruerades.”
Det, der adskiller en agambeniansk læsning fra en såkaldt postmodernistisk dekonstruktiv er, at førstnævnte medtænker selve erfaringen af desubjektiveringen – og at der stadig er en – subjektiv – instans, som gennemlever denne erfaring, hvilket sidstnævnte i vid udstrækning overser eller negligerer. Dette, og netop IKKE en remake af 80’ernes unuancerede subjektkritik, var artiklens pointe.
Venlig hilsen
Jacob Lund Pedersen