Del 111: Svensk samtid

Katalogen med historieskrivningen

Modernautställningen har sin katalog, en över 300-sidig pedagogisk satsning. Som praktiskt taget alla kataloger är den oläslig. Även en förhärdad och intresserad läsare storknar över att sida efter sida läsa om hur intressanta samtliga konstnärer är. Vad vi har är ett orienterande uppslagsverk.

Annika Öhrner har gett sig på uppgiften att skriva om den svenska konsthistorien efter postmodernismen. Men redan i inledningen avväpnar hon företaget: ”Att skriva samtidshistoria sägs vara ogörligt, den som skriver är en del av det pågående.” För allt i världen; så talar en traditionell konsthistoriker som helst inväntar kanons tidevarv.

Skall det vara särskilt svårt att skriva samtidshistoria? Låt oss först se på några möjliga modeller för förståelse av vad konsten eventuellt förmedlar.

1. Konsten är före sin tid och uttrycker något vi ännu inte förstår. (En romantisk synpunkt som alltjämt klarar sig rätt bra)
2. Konsten är ett uttryck för nutiden och fördjupar vår förståelse av den. (Konstvärlden är nog mest hugad för denna)
3. Konsten uttrycker i första hand det som redan varit. (Ovanlig synpunkt)
4. Konsten uttrycker inget som helst om vare sig förtid, nutid eller framtid. Det som kommer fram blir till i skribenternas textuella fantasier och i kommentarer. (Troligen det bästa alternativet)

Hur som helst är det inte svårt att skriva samtidshistoria. Förutsättningen är dock att man inte tror på konsthistoriens essens, alltså en essens som inte omedelbart gör sig gällande, men som man kan räkna med lika säkert som amen i kyrkan. Om man inte tror på det blir man klar över att konsthistorien alltid skrivs som samtidshistoria. Enär det inte finns någon fasthet i systemet blir konsthistorien det som konstvärlden bestämmer sig för. Någon anarki utbryter självfallet inte, traditionen är stark nog att övertyga konstvärlden om att det man efter en rad urval satt in i arkivet är det bästa. Men det är inget hinder för att skriva samtidshistoria. Det är alltid något som gäller och det gäller hela vägen fram till ett absolut nu. Skriver man den svenska konsthistorien från 1990 – 2006 handlar det om att visa vad konstvärlden anser vara det bästa och intressantaste. Det kräver lite arbete att gå genom material, men det är ändå en relativ enkel operation. Särskilt hållbart blir det givetvis inte, samtidshistorien skrivs om i flera omgångar, främst beroende på att man måste göra sig av med ungefär 90 % av kandidaterna.

Konsthistoria är alltså en redogörelse av konstvärldens synpunkter och preferenser. Men den som skriver kan också kosta på sig att argumentera för vilka tendenser och konstnärer som kan ha förutsättningar för att hålla sig kvar i det konsthistoriska arkivet.

Annika Öhrner har dock inga sådana ambitioner utan väljer istället att utgå ifrån konstnärernas utsagor och verk, vilket blir något helt annat; kommentarer till ett dokumentmaterial. Därför blir det också svårt att kunna säga något vettigt om vad som kan vara hållbart. Feminismens betydelse är en självklarhet, men Öhrner väljer att presentera den med namedropping, tydligen rädd att favorisera någon. Vi får ett kollektiv med tillägget ”och många fler”.

En liten förutsägelse kostar hon på sig ”Frågan om segregationen i svenskt konstliv lär bli en av de största i kulturpolitik och kulturdebatt under de kommande åren.” Hon har då konstaterat att konsten domineras av vit välutbildad medelklass. Nu är det väl så att segregeringen inte så mycket hänger samman med ”konstnärer med internationell bakgrund”, snarare är det en klassfråga. Det är lika besvärligt för andra befolkningskategorier att ta sig in i konstvärlden. Problemet är dock inte oöverstigligt för den enskilde. Det är bara att lära sig medelklassens attityder och intensivt bygga upp ett nätverk. Den som får och tar chansen måste emellertid göra det konstvärlden förväntar sig (och det inkluderar lite överraskningar och exotika). Den globaliserade konstvärld vi kan observera är full av företagsamma konstnärer vars föräldrar kommer från många länder. Det handlar bara om att skola in sig.

Dagens konstnärer tar avstånd från 1980-talet skriver Öhrner. Svårt att förvånas över, eftersom det vi har nu är socialkritik med sikte på lite mer fantasy och pluralism. Besvärligt att pressa in Derridas och Lacans tungdiskurser i den trenden. Men framöver kan det säkert bli en neopostmodernism. ”Delar av det postmoderna arvet ser de (konstnärerna), med rätta, som obrukbart”, skriver Öhrner vidare. Jo, det är svårt att lämpa in tungdiskurserna i en handfast socialkritik. ”Tankemodeller kring makt och kön och strategier i riktning mot egenproduktion och oberoende, hade dock inte varit möjliga utan det omöjliga 1980-talet.” Jaja, det låter stiligt och troligen är det så att man måste uppbjuda någon form av idealism för att hålla modet uppe. Ofrånkomligen är det så att konstvärlden accepterat att utan diskurs blir det ingen konst. Den diskurs man behöver är den som kan uppfylla trenden och åstadkomma tillräckligt mycket nytt för att det skall verka häftigt. Det bestående problemet är att alla de ambitiösa och postironiska hållningar som konsten förmår prestera är något som cirkulerar internt. Det är alltid mycket långt till världen utanför.

Tills vidare obrukbar postmodernism