DN:s kritiker Jessica Kempe hänger med men aningen på efterkälken. När hon går lös på Kulturhusets utställning (pågår till den 3 september) av de legendariska dokumentärfotograferna Walker Evans och Sune Jonsson är det tolkningsföreträdet som kommer i förgrunden. De stackars avfotograferade blir inte tillfrågade, tolkningsföreträdet ligger inte hos dem utan hos – ja den otäcka konstvärlden där Kempe själv intar en tämligen central roll. Vidare berättar Kempe för oss att man inte längre skall tro på dokumentären. Och hon minns detta avslöjande: ”Jag minns Sherrie Levines uppgörelse med fotoikonen Walker Evans museala sociologi”. Om det nu var en uppgörelse, vad Sherrie Levine bidrog med kan tolkas på flera sätt, vanligast är väl den postmoderna tolkningen om vad som är kopia och original, men med rätt tolkningsföreträde kan man naturligtvis se det på Kempes vis. Hon menar vidare att Kulturhuset inte har tagit ett tillräckligt socialt ansvar. Trots att man anordnat ett föredrag av doktoranden Cecilia Strandroth i just det ämnet.
Kempe lyckas samla sig till en riktig snyftare om Evans bilder av amerikansk fattigdom: ”De tycks inte tillfrågade. Med slutna munnar står de lydigt uppställda mot väggar och på åkrar eller fogligt placerade på sängar, stolar och soffor. Avbildade rakt framifrån, ofta uppifrån och omgivna av rumsliga detaljer lika skarpt registrerade som deras poserande kroppar liknar de etnografiska inventarier i ett utställningsskåp”.
Man får väl se det här som en variation på det populära temat ”den subalterne”. Spivak lanserade begreppet i en artikel redan 1985 men det skulle dröja till in på 90-talets postkoloniala teoristämningar innan det kunde erbjudas till en huggsexa bland kritiker och teoretiker. När vi skriver 2006 är det svårt att bli entusiastisk.
Ja, vad kan vi vänta oss att de subalterna vill säga till de västerländska diskursproducenterna (som har det tolkningsföreträde de kritiserar)? Antingen ropar de på mat och kläder och när det inte längre är aktuellt vill de ha mer eurovisionsschlager eller VM i fotboll.
Walker Evans: Sharecroppers Bud Fields and his family at home, Hale County 1935–36.
Jessica Kempes artikel
Peder Altons artikel om samma utställning
”…de västerländska diskursproducenterna (som har det tolkningsföreträde de kritiserar)”
Där fick du till det, Lars! Tolkningsföreträdet är verkligen en tung börda för alla västerländska diskursproducenter. Man kan också, som Kempe gör, utnyttja detta företräde för att framställa sig själv som moraliskt otadlig.
Tricket är vanligt, fast ganska billigt. Först gör man en ofördelaktig tolkning av ett verk. Sen kritiserar man tolkningen. Tur för Evans dock, att tolkningen inte är samma sak som verket.
Yngve
Tack Yngve. Jag menar att behovet av allt fler led är nödvändigt. Kritikerna skall bevaka att ingen stjäl tolkningsföreträdet. Men tyvärr tenderar de att själva lägga beslag på det. Och någon får påpeka det. Och från min svagare position kommer jag inte att vara i stånd att regera över företrädet.
Pingback: Kempegate | Jenny Maria