Långsamhetens lov hör man ofta lyriskt besjungas i konsten. Men tro inte ett ögonblick på att det skulle vara så. Det skall gå fort men det är inte korrekt att hylla hastigheten eftersom den riskerar att framkalla ytlighet. Därför bör man sjunga långsamhetens lov i ett allt raskare tempo. Och hänga med. Hela tiden händer det saker i konsten som förskjuter de strategier som konstvärldens aktörer lägger upp.
Vi har just nu ett teoretiskt stjärnskott i Jacques Rancière, en fransk filosof född 1940. Inte utan att man börjat tröttna på konstens inneteoretiker Giorgio Agamben som definitivt besteg tronen under 2005 när han visade fängslade konstvärlden med State of Exception. Rancières attraktiva erbjudande The Politics of Aesthetics: The distribution of the sensible (2004), innebär en kursändring. Som jag vid ett flertal tillfällen påtalat är den raka och postironiska socialkritiken på väg ut; konstnärer och curatorer vädrar en fantasirikare morgonluft. Den kan man få hos Rancière som dessutom, i motsats till praktiskt taget alla andra socialteoretiker som varit gångbara i konstvärlden, intresserar sig för internationell samtidskonst.
Tidskriften Site är en god barometer för nya väderomslag i konsten och översätter (och lanserar) påpassligt nyutgivna högtryck. De båda nämnda filosoferna finns i svenska översättningar på Site.
Nå vad kan man då säga om den nya härskaren? Han är svårläst och lider av det man kan kalla för ”franska sjukan”, alltså att skriva en öppen text som pekar i många riktningar och är svår att sammanfatta, alltså i en stil som är något besläktad med det postmoderna. Går det ändå att sammanfatta Rancière? Ja, det kan man och dessutom kort – för att tillmötesgå hårt arbetande konstnärer och andra som inte hinner gå genom alla Ranciéres hänvisningar och diskussioner kring Platon, Aristoteles, Schiller, Benjamin för att nämna några referensgrepp. Det skall dock sägas att Rancière skriver ovanligt kortfattat.
Attraktionskraften finns i hans estetikbegrepp som förbinder konsten med politiken. Politiken börjar när de som inte har tid till något annat än sitt arbete tar den tid de inte har för att göra sig synliga i världen. Denna omgestaltning av tid och rum, att förändra inramningen av det synliga och osynliga, skilja tal från oväsen är ”att dela det sinnliga”. Sålunda kan man se politik som en estetisk aktivitet. När Rancière går över till konsten avvisar han två upptrampade vägar. Den ena är den rena konsten för konstens skull och den andra är konsten som en direkt politisk aktivitet för att förändra samhället. Istället bör man följa den ”tredje vägen”, som ligger mitt emellan de andra två, att söka efter det mindre uppenbara och det otydliga, ett collage av de båda andra.
Svårare är det inte, vi kan t o m säga att det redan är satt i verket som en klar tendens. Och då blir Rancière rätt teoretiker. Är hans teorier egentligen bra? Jag skulle säga nej, det är lite för mycket gröt och omständligheter för att komma till den lite överraskande poängen. Men konsten har behov av det och filosofen själv är både synnerligen kompetent och sympatisk. Om ni orkar lyssna på en hel föreläsning gör det på Kunstkritikk.
Sorgligt nog är ett teoretikerskifte också ett sätt att göra något i konsten synligt för en meningsbildning. Konsten trivs aldrig riktigt med det. Det som blir förståeligt är det som redan inträffat.
Konstens nya teorimästare: Jacques Rancière
Distanserad favorit: Giorgio Agamben
Kul att man diskuterat just det som Jacques Rancière tar upp hela läsåret med min professor, eller iaf försökt förklara min konst utifrån dessa tankegångar, utan större framgång, men jag är inte sen att sätta en slant på att det är just detta min prof. kommer diskutera under kommande läsår….och att det är den konsten som kommer anses viktig, kappvändare finns det ju en del av i konstvärlden…
Åker du till Basel?
Ha det väl!
Hej Lars:
Kul att du håller igång bloggen på sommaren också, tack för alla uppslag och all information. Rancière behandlar du precis som det mesta andra: som en mediahändelse. Men hurpass djupt har du läst honom? Och vad menar du med ”skifte på teoritronen”? Vilken teoritron? Den i Sverige eller den internationellt? Att Rancière plötsligt översatts till svenska och att alla uppdaterade yrvaket kastar sig över honom (ingen verkar ha hört talas om honom tidigare) visar bara det svenska kulturlivets isolering. Den tronen är inte mycket att sitta på. Och internationellt skulle jag väl inte tro att han är mer gångbar just nu än t.ex. Badiou. För övrigt vänder jag mig förstås i princip mot ditt sätt att behandla konst och filosofi enligt top ten-principen. Den som läser Rancière i förhållande till hans personliga historia finner att han i fyra decennier tålmodigt har kartlagt de enkla människornas förhållande till sina drömmar och folkets förhållande till sina eliter. Och inte bara det: han har givit oskattbara bidrag till själva förståelsen av begreppen ”folk” och ”klass”. Det är det som är hans insats. han plats på den ena eller andra ”tronen” är helt oväsentlig.
”hans plats på den ena eller andra ’tronen’ är helt oväsentlig”. Hoppsan, hoppsan, Fred, vilken värld lever du i? Vi vet som vet mest och bäst och som världen borde bry sig om?
Någonstans får man förstå var konstens realiteter finns. Det sätts agendor, det öppnas diskussioner, konstnärer kommer fram och gör sig gällande, curatorer och kritiker definierar sig som intressanta. Det som är intressant i konstvärlden är intressant. Var finns alternativet? Skall man ringa Fred för att få veta Sanningen om konsten?
Nu är det så, och det vet du säkert, att konsten har stora svårigheter att få något intressant sagt. Den har under en längre tid nafsat efter och inkluderat teori och teoretikerna för att framstå som tillräckligt ANGELÄGEN. Liksom det i konsten handlar om att välja ämne, teknik och stil rätt för att överhuvudtaget bli beaktad, gäller det att välja rätt teoretiker. Detta skapar ett landskap med teoretikernas konjunkturer där onekligen Agamben fått många citat i alla möjliga sammanhang.
Jag vill tillstå att min ranking av Rancière är optimistisk. Han har inte den fulla slagskraft för ett dagsaktuellt utspel som Agamben har. Zizek har det, men är väl numera förbrukad efter överanvändning. Badiou kan komprimera sina satser men har av någon anledning aldrig fått den popularitet som är förutsättningen för att i större utsträckning styra konstens teoriorientering.
Du tycker inte om topplistor, och därmed är du ju en alldeles korrekt konstvärldsmedlem. Konstvärlden avvisar topplistor som alldeles för ytliga för en så djupsinnig verksamhet. Men man kan inte låta bli att titta efter hur det går. Det värsta är nog att det är svårt att ställa upp motlistor. De topplistor vi har ljuger inte.
Pingback: Jacques Rancière framkallar noll svindel « Copyriot
Pingback: Ambie online shop.
Pingback: "ambien cr" "no prescription".