Institutionskritiken har sin historia. Vi har den första vågen som kommer med konceptkonsten på 1960- och 70-talen. Konceptkonstnärerna ifrågasatte konstinstitutionernas styrning av konsten; det ledde bland annat till att man drog ut och gjorde Landart. På 1980-talet kommer den andra vågen. Kritiken blir då mera ingående och tar upp flera faktorer, även sådant som inte direkt hör samman med konstinstitutionerna. Jag antar att de flesta känner väl till detta fenomen. Numera kan man säga att det ”hör till”, god konstnär är kritisk mot institutionerna och det är institutionerna glada för. Det kostar så lite.
Utvecklingen går framåt och det talas nu om den tredje vågen. Andrea Fraser skriver i Artforums septembernummer 2005 om From the Critique of Institutions to an Institution of Critique. Konsten skall bli en kritisk institution. Därmed är vägen öppen för ett nyttiggörande av konsten. Konsten skall visa samhället vägen. Denna väg blir, som man kan förvänta sig, kantad av seminarier som i vanlig ordning fylls av seminariehoppare.
NIFCA (Nordic Institute For Contemporary Art) som läggs ner med utgången av 2006 försvinner inte förrän det kastat sig ut i ett sådant seminarieprogram. I september kan intresserade ta del av ”Slowly learning to survive the desire to simplify: A symposium on critical documents” Och frågan som ställs är: ”What stories are not given space in today’s society and what are the alternative strategies for the production of images?”
Skall vi tro att detta är konstens duktiga framtid? Har man överhuvudtaget en publik utanför sina egna seminariebord? Inte för att det är fel att ställa kritiska frågor. Men det är välanpassat och vem bryr sig? En sak är att man vänt sig bort från konsten, den tycks inte längre intressant. Istället vill man göra något mera diskursivt vilket kan ge upphov till någon utställning med texter och kommentarer, några videor och en eller annan performance.
I ett sådant läge kan man känna behov av att kalla in estetikens verkliga bulldozer, Friedrich Nietzsche. Hans estetik är en verklig katastrof, men han tar sig fram och är inte tråkig. I de fåror han gräver dyker det trots allt upp sådant som är värt att fundera över. Konsten är lögn, sken, yta och fysik, tankar som han utvecklar i sin tidiga skrift Tragedins födelse men också i Den glada vetenskapen och i Bortom gott och ont.
Seminariehoppandet om konsten som kritisk institution skulle kunna innehålla en reell substans om det var underförstått att hela företaget var just lögn, sken, yta och fysik. Tyvärr lär det inte ligga till på det sättet. Här är det allvarsmän och allvarskvinnor som tar uppgiften på största allvar.
Vi har något här, skenbart framställt som skenbart, eller skenbarligen skenbart. Den gamle filosofen förde på ett förvirrat sätt, men med goda poänger, fram tanken att den genomförda lögnen, skenet är en verkligare bild av världen än den omsorgsfullt och diskursivt konstruerade filosofiska granskningen.
Se, ge inte upp hoppet, konsten har outnyttjade resurser.
Emellanåt blir estetikens bulldozer aktuell…
…och det handlar naturligtvis om Nietzsche
Schysst musse! Inte konstigt han var så förbannad jämnt… den gode Nietzsche.
Nå, här säger du det själv, det som vi alla tänker: har man någon publik utanför sina egna seminariebord. Svaret är givet: nej. Hur ska man få publik? Genom kommunikation. Genom att se realistiskt på konstens funktion i samhället. Men när du angriper Kajsa Ravin i ett senare inlägg verkar du utesluta kommunikationen som möjlighet. Hur fan ska man då kunna få någon publik utanför seminarierna? Du slår åt alla håll, du Lars.
konstvärlden är starkt benägen att närma sig den stora publiken. Men när det lyckas blir man betänksam och undrar vad som är fel. Generellt sätt har man inte kommit längre än så, även om man ständigt funderar på saken.