Alla som sett lite på de här sidorna vet att konstvärlden sedan en tid med full kraft drämt in i neopluralismen eller Alltings Återkomst. Därför är det mycket av olika sorter att överväga – och att återöverväga.
Var har vi nästa stora biennal? Ja, det blir inte förrän i oktober den går lös, São Paulo-biennalen. Man skall inte förvänta sig något annat än en vidare etablering av Allting Åter.
Och det är slående hur mycket nattståndet öl som skall sväljas. Den 11 augusti öppnar en utställning i Köpenhamn (Galerie Mikael Andersen) med Deborah Poynton. Poynton målar nakna människor helfigur. Sådana har vi sett många av och de brukar återkomma med jämna mellanrum. Konstnären är från Sydafrika och man kan ana att Marlene Dumas framgångar i genren kan betyda något. I varje fall är Poynton Sydafrikas val till São Paulo-biennalen.
Nå hur gör man då för att rassla igång lite intresse för en uppsättning avklädda personager? Diskurs, naturligtvis. Och Poynton kan prata, vilket framgår av den intervju som publicerats på Kopenhagen.dk. Och hon har snappat upp vad man brukar veva runt med: hierarkier, makt och många andra plattityder: ”The figures are a screen” eller en harang som man hört många gånger: ”painting is a mirror. It is, on the one hand, a visual expression on the canvas, but where the image really unfolds is inside the viewer’s mind. The painting creates a response to the viewer’s sentiments and desires. I’m using the illusion of realism to create an aspect of tangibility, and the work reflects this desire for reaching out and holding on. But, of course, one never can…”
Den oundvikliga frågan om varför det sällan uppträder några negrer i hennes bilder har hon inget bra svar på, men lyckas få in samtalet på Brueghel. Och där har vi en referens vilket kompletteras med citat, figuren som intar den traditionella Evaposen och bara saknar sitt äpple.
Jag skulle tro att det ändå räcker till en hygglig karriär framåt. Naketmåleri med lämplig diskurs (den kan säkert bättras på med några professionella skribenter) är inte oävet på en biennal just nu. Poynton är tills vidare inte noterad i Artfacts. Men vi lär snart se henne där.
Deborah Poynton: Candidates
Hej
Den äldre skäggprydde manen i målningen ser ju ut att vara nog så välhängd att Deborah anagligen tyckte det vore överflödigt med nakna negrer. Man ska ju inte frossa i godsakerna.
Tja… välhängd var väl en ofantlig överdrift. Det är nog inte mer än knappt medel, inte ens enligt EU standard, kanske kan det avslöja något om kommentatorns egna utrustning, kanske inte. Empiriska studier har väl ännu inte gett svar på frågan om Alfreds antagande vore pålitliga. Varför konstnären målar som hon gör måste vi fråga konstvetarna om. Men varför man inte skulle frossa i godsaker, kan man ju fråga sig. Är det månne ett utslag av tillit till det övernaturliga (reliositet) och nån slags Lutheransk ådra hos skribenten? En undersökning bör nog utlysas innan den gode Alfred kan komma med dylika ogrundade påståenden. Tur att kommentaren inte gällde nån avbildad av annorlunda kön. Kommentaren får väl anses som en smula politiskt korrekt, nästan en smula insmickrande, nödtorftigt rasistisk och definitivt pubertal i sin (konst)kritik… Alfred bör nog be(tr)akta annan slags konst i framtiden 😉
Minister of Art :
Ha ha ha.
Min ovanstående kommentar är helt avgjort trams, inte kritik. Ursäkta min oförmåga att hålla någorlunda god takhöjd.
Mycket riktigt bör jag hålla mig till mer påklädd konst då jag så lättvindigt rycks tillbaka till det kiss och bajs stadium som ligger kvar latent hos många unga män.
Den avslutande meningen speglar det hopplösa inre slag mot min egen barnslighet jag tvingades genomleva då jag ”föll offer” för Deboras verk……”painting is a mirror. It is, on the one hand, a visual expression on the canvas, but where the image really unfolds is inside the viewer’s mind. The painting creates a response to the viewer’s sentiments and desires. I’m using the illusion of realism to create an aspect of tangibility, and the work reflects this desire for reaching out and holding on. But, of course, one never can…”…..just så!
Angående ”den egna utrustningen”, även här är du inne på helt rätt spår. Det är ju ett välkänt fenomen att män ofta intresserar sig för konst e.l. dylikt bara för att försöka kompensera för sina fysiska tillkortakommanden.
Nu har jag inte sett icke-eregerade penisar sen i gymnasiet (förutom min egen) men nog är tjockleken lite över genomsnittet?
Pingback: Tramadol.