Del 151: I doktorshattarnas tidevarv

Fredagen den 15 september blir en smula svensk konsthistoria. Vi kommer då att få tre doktorshattar i forskningskonsten. Malmö Konsthögskola blir den av konsthögskolorna som tar ett mäktigt försprång i produktionen av konstforskningsdoktorer. Jag utgår ifrån att de tre Sopawan Boonnimitra (Thailand), Matts Leiderstam och Miya Yoshida (Japan) kommer att godkännas. Det brukar vara ordnat så, annars har handledarna gjort ett riktigt dåligt arbete.

De tre har skrivit avsevärda textmassor vilka kompletterats med bilder och den utställning som nu pågår på Lunds konsthall. Den viktigaste delen av en avhandling brukar alltid vara litteraturlistan och man kan slå fast att den har inte Boonnimitra och Yoshida missat. Det är mäktiga matsedlar, där inga måste-författare saknas. Leiderstam, som är mest konstnär av de tre (de andra får nog definieras som curatorer), har också den kortaste texten och den blygsammaste litteraturlistan. Leiderstam är ju en konstnär av betydelse, rankad 1.478, medan de båda curatorerna inte har någon hemort på artfacts. Och det finns något intressant i detta. En del har säkert hört Olafur Eliassons visa ord: ”Konsten ställer frågorna, designen ger svaren.” Vi kan tillägga: Designen och Forskningen ger svaren. En erfaren konstnär vet naturligtvis detta, även outtalat. Leiderstam varken kan eller vill ge några svar. Det går inte att få konst och forskning under samma tak. Alltför absurd är tanken att en konstnär i sitt projekt ger en grundlig förklaring till vad allt betyder. ”I am not so much interested in the accumulation of knowledge but in how I can put it to work in general to reproduce the landscapes through various artistic techniques and strategies” , skriver Leiderstam. Illustratör kan han inte bli, vilket det går utmärkt att vara i forskningen, ju tydligare och mera pedagogiskt, desto bättre. Så inte i konsten där texter blir ett konstnärligt material. Och det låter sig sägas om forskningskonsten att den blir bäst om själva konsten sätts på undantag. Den är bara i vägen.

För curatorerna är det annorlunda, de har all anledning i att excellera i likheter med reguljär forskning och att ägna sig åt korrekt namedropping.

Kan forskningskonsten erbjuda något av intresse för den internationella samtidskonsten? Biennalerna som är den självskrivna arenan kan inte ha något större intresse för något som kräver att en avhandling skall läsas innan det blir möjligt att ta ställning till projektet. Leiderstam klarar sig, hans kommentarer kan man både ha och inte. Hans projekt har visats många gånger utan avhandlingstexterna. Svårigheten ligger alltså i att skapa en förbindelse med det som pågår i samtidskonsten. Kan den ge forskningen något? Det verkar inte troligt, forskningen måste omdefinieras (forskningskonstens ständiga försvar är att den representerar en ”ny” uppfattning om vad forskning är) – och vem har någon orsak att sätta tilltro till det som konsthögskolorna med möda får fram? Man kan vara säker på att uppfattningen om vad som är forskning inte kommer att ändras märkbart under överskådlig tid. Om någon till äventyrs tror att forskning kan vara lite av varje, går det bra att uppsöka närmaste bibliotek och gå genom raden av vetenskapsteori och forskningshandledningar. Skrifterna framställer en överväldigande enig uppfattning om vad som skall anses vara god forskning.

Men det finns andra motiv som är väsentligare. Det är högstatus för en skola att genomföra en disputation. Och då är det helt oväsentligt vad som disputeras. Jag har själv varit opponent på en forskningskonstavhandling i Oslo så jag har förstått vad det betyder. Dessutom är en doktorandtjänst ett gott stipendium som kan finansiera en konstnärs verksamhet. Icke minst det är ett gott motiv.

Om man vill läsa avhandlingarna finns de Malmö Konsthögskola

En tänkbar men inte särskilt trolig framtidsversion av den färdigutbildade konstnären