Inom kort skall jag återvända till dagens omedelbara aktualiteter, just nu, som ni kanske redan vet är det konstnärerna som drar sig samman i grupper och kokar ihop strategier som skall föra konsten i närkontakt med den sociala verkligheten. Den konstriktning som man då får hänga på är den dialogiska estetetiken eller participatory art; kan även gå under beteckningen Littoral Konst.
Konsthistorikern Richard Cork har tydligen ännu inte upptäckt denna vindriktning – eller så är det precis vad han har gjort – när han idag skriver i New Statesmen:
By now, six years since the arrival of the new millennium, we might reasonably expect to feel challenged, invigorated and even unnerved by the advent of a fiery new spirit in art. But the zeitgeist of the present decade has yet to appear. Does anyone else share my sense of disappointment about the unfocused character of art today? Where are the young talents whose work is not just promising, but alive with an audacious vision of the world? Who, among this emergent generation, will deserve to be remembered as the artists responsible for setting the pace in the 21st century?
Bättre var det på 70-talet och även under 90-talet med YBA, menar Cork. Han är särskilt förtjust i Michael Craig-Martin (och han har skrivit en bok om konstnären som publiceras idag) och hans
An Oak Tree (1973).
Då fanns det ett konstbegrepp som fortfarande kunde utvidgas, i varje fall något och i London. Vi hade också Joseph Beuys och Andy Warhol. Efter det är det svårt att finna några självklara storheter. Bruce Nauman och Gerhard Richter blir inga motsvarigheter. Inte heller Jeff Koons eller Damien Hirst.
Vi har ett annat spel idag: Alle gegen alle! (Alla mot alla)
Eftersom det finns så många, artfacts uppger att de nu har registrerat 97 965 konstnärer, blir det ett trångt spel. Ett antal av dessa är redan gamla och sedan länge döda men det blir många kvar ändå. Hur skall en eller ett par stjärnor kunna stråla klarast på ett sådant firmament? Det är kanske därför gruppbildningstendensen har blivit starkare.
Och rejält svårt är det att pröva William Mallord Turners metod att överträffa en gammal mästare på hans egen planhalva.
Så försökte Turner
Överträffa originalet Lorrain
Men det går faktiskt att bläddra bakåt. Konstnär Vilks har ansträngt sig för att ge prins Eugène en glidtackling i moln:
