Tidskriften Konsttidningen har kommit ut med årets fjärde nummer. En tidskrift som innehåller mycket information om böcker och utställningar. Men den är också ett språkrör för modernismen. Inte så att allt annat skulle vara uteslutet, nejdå, även icke-modernistiska företeelser får plats och intresse. Men hjärtat klappar för modernismen. Då det oftast är rutinerade skribenter som skriver, t ex Kristian Romare och Cecilia Stam, hanteras stoffet på ett nästan klanderfritt sätt; det kan ibland förekomma en och annan eftersläng om för mycket koncept och text. Redaktör Lars Kollberg älskar förhistoriska formationer och sådana för man sig rikligt till livs i varje nummer.
Det senaste numret handlar framför allt om Picasso. Det är dags att fira det lite ojämna 125-årsjubileet av mannen som håller en ointaglig förstaplats på artfacts lista. Jan-Erik Johansson har fyrat av tre artiklar om den gamle kubisten och det är ingen hejd på lovsången. Sällan har Picasso framstått som så enastående och fläckfri. Okritiskt faller Johansson framstupa framför ett helgon som glorifierar det romantiska geniet med outsinlig kreativitet. Och självfallet skall Picasso få äran av allt väsentligt som gjorts i konsten under 1900-talet. Han har brutit med renässansperspektivet (här brukar konsthistorikerna peta in Cézanne som skyldig) och själv skapat kubismen. Och en tusan till kvinnokarl var han också. Det får sägas vara sant, men Johansson gör det till en ömsint historia där mästaren lyser vägen med lykta åt Dora Maar. Att den gamle surdegen gjorde allt för att stoppa Françoise Gilots karriär när hon misshagat är inget som hör hemma i detta sammanhang.
Johansson skriver att med Guernica ”lyckades Picasso som den förste i västerländsk konst att hos betraktaren väcka känslor med rent konstnärliga medel.” Här luktar det verkligen unken modernism. ”Det är ojämförligt Picassos främsta verk.” Ja, det är onekligen det mest kända men jag skulle nog tänka mig att det främst beror på den politiska kontexten. Johansson är inte ensam om att lägga dubbla fläskstekar på upplevelsen av Guernica, masshysterin kring verkets tvivelaktiga kraft att väcka och överföra autentiska känslor har sedan länge gått i spinn. Om man döper om den till Slagsmål i bondgården kan man äntligen hamna på en rimlig känslonivå.
Något lär man sig ändå av denna text och när Johansson citerar Det Stora Konstgeniet, ”Ett konstverk får inte vara någonting som lämnar en människa oberörd, någonting som hon går förbi med likgiltig blick. Det måste få henne att reagera, känna starkt, också sätta igång ett skapande, om det så vore bara i hennes fantasi. Hon måste ryckas upp ur sin slöhet, gripas vid strupen, Hon måste göras medveten om den värld hon lever i och för att blii det måste hon först skakas ut ur den.”, får man något att fundera på. Detta moderna credo vilar alltfort som ett Damoklessvärd över dagens konstnärer. Konsten är så ofantlig viktig, ambitiös bortom alla gränser, att ingenting mindre än detta är vad som skall göras.
Men ännu väntar vi på första verket i en sådan genre. Hittills har det enbart rört sig om estetiska finjusteringar. Och det gäller även Picasso som visste hur man gör för att väcka uppmärksamhet.
Picasso: Slagsmål i bondgården
Guernica målades p g a det spanska inbördeskriget, hans andra cirkusfamiljer är mera blåtonade, pro-
duktionen verkar enstakigt mångsidig, d v s mest kubistisk sedan Braque och han polade något i mit-
ten av seklet. appropå kubism – den analystisk och spektrala – se gärna ”Modern Art” – de andra spanjorerna El Greco, Goya, Velasques bedöms antagligen annorlunda då de har samma annat motiv.
El Greco har några skulpturer bl.a. på Kreta, Goya lite depressiv (tycker jag kanske), Velasques fint högtavande m.m.