Del 178:Ja, vad skall den vara bra för, konsten?

Ingela Lind uppmärksammar i dagens DN den tidigare Oxfordprofessorn John Careys bok ”What Good Are the Arts?” Hon är, liksom många andra, tämligen irriterad över bokens förnumstighet. Och det finns verkligen anledning till det. Carey har inte precis åstadkommit någon höjdare. Han går genom en del synpunkter som är vanliga i estetisk litteratur, sådant som om människan blir moraliskt bättre av konst, om konsten kan representera en högre form av upplevelse osv. Han summerar raskt att det är mest skräp med alla sådana ambitioner. Konst är främst ett sätt att visa sin klasstillhörighet och status. Den är upplöst och i det närmaste meningslös. Och han definierar: “a work of art is anything that anyone has ever considered a work of art, though it may be a work of art only for that one person.”

Inte särskilt övertygande, vad är det som gör att någon kallar något för konst? Och kan man inte ta miste med en så vid definition? Lägg märke till att den drar långt över Dickies institutionella som begränsar sig till ”konstvärlden”.

Det var bättre förr får Carey fram och tar hjälp av den heller inte alltför imponerande Ellen Dissanayake som klurat ihop ännu en antropologisk konstteori. Sådana monster tar alltid våldsam sats i historien och så även här. Jo, ”konsten”, som Dissanayake snabbt ser i målning, dans, sång och kroppsdekorationer har haft uppgiften att ”markera sig” (”making special”). Vad nu detta skulle ha med konst att göra – hur som helst har det gått åt skogen med denna uppgift och därav konstens dystra förfall som Carey begärligt lapar i sig. Konsten har, enligt honom, olyckligtvis delat upp sig i hög och låg och där ligger alltså felet. Konst skall göras av alla för alla andra eller för en själv.

Det blir rätt tröttsamt med Careys teoretiska vildvuxenhet och inte blir det bättre när han drar sig tillbaka till sin egen specialitet litteraturen. Den är det något med! Ty där lär man sig att tänka efter, ifrågasätta och idka självkritik, något som, enligt honom är omöjligt i andra konstarter. En dikt kräver så mycket att den blir en personlig egendom för en idog och funderande läsare. Någon djupare inblick i samtidsbildkonsten har han inte skaffat sig då skulle han nog ha insett att den sedan länge sugit åt sig dessa litteraturens godbitar. Och att den kräver minst lika mycket som dikten.

Careys skrift är medvetet provokativ och vi kan inte säga annat än att han lyckats reta upp åtskilliga och att han fått igång en stor debatt i England. Frågeställningen är i grunden intressant: Vad skall konsten vara bra för? Vad skall vi ha den till? Eller: Vad är det den gör? Men det är frågor som faller ut efter den särskilda estetikens sammanbrott. Jag tror inte Carey är klar över att detta har skett. Han ser förmodligen att konstbegreppet expanderat över alla gränser men att detta inte har lett till att konstvärlden blivit bredare. Ett förfall och ett snobberi enligt honom. Men det är inte svårare än att expansionen aldrig lämnat högdiskursen och att lågdiskursen och lågdiskursarna inte har någon plats i konsten. Det skall vi vara tacksamma för. Diskussionen om konstens nytta kan med fördel börja där. Vi har ett experimentellt och ibland absurt område som hålls samman av sin ambition vilken verifieras genom högdiskursen. Man kan kalla det för andlig odling. Sådana fält växer inte precis på träd och jag kan inte se annat än att den andliga odlingen är lätt att försvara. Högdiskurs är bättre än slapp banalitet.

Ingela Lind kan inte hålla sig; på stopptid får hon fram konstens nytta: ”Konsten kan betraktas som en nödvändig parallell värld. En frizon och en experimentplats. En ventil.”

Inte bra Ingela Lind, det låter som en beskrivning av fotbollshuliganer.

Tidigare professor, nu bokanmälare, John Carey

Den omdebatterade skriften