”Varför måste konsten ha ett syfte”, frågar signaturen Disa. Ja, nu är det så att konsten tidigare haft ett syfte, nämligen att framställa den särskilda estetiken med vilken det skulle vara möjligt att uppfatta världens grundläggande harmoni. Onekligen en stor och stolt uppgift som emellertid kollapsade definitivt under 1980-talet. Så står konsten där och får motvilligt dra sig någon annanstans, likt en hund från ett ben. Klart att man tvingas fråga: Ja, vad skall det nya syftet vara? Är det bara tidsfördriv och terapi, en symbolvärd för de besuttnas status eller vad? Man kan för allt i världen framkasta förslaget att konsten inte skall ha något syfte, men den omedelbara frågan blir då varför den inte skall ha det. Vi behöver i denna fråga en intern utredning. Externt och socialt är det betydligt enklare att motivera konsten. Den är bra för ungdomen som om de gick på våra konsthallar och gallerier inte skulle hamna i dåligt sällskap och bli beroende av droger. Ävenledes är den bra för integration. Alla nationaliteter är lika välkomna till konstutställningarna. Konsten skänker numera också bildning (här är ett nytillskott) emedan det finns en komplex diskurs bakom varje konstverk av betydelse.
Medan konstvärlden väntar på internutredningen förhåller sig konstlivet inte overksamt. Syfte eller ej, den praxis som råder just nu pekar i några bestämda riktningar. Det finns något att ta lärdom av. Hur det går till. Och hur går det då till? Om man tar fyra konstnärer som är på väg uppåt kan man få en uppfattning om vad saken handlar om. Jag har inga stora överraskningar att komma med. Djur naturligtvis, hett i ögonblicket. Paret Jennifer Allora (USA) och Guillermo Calzadilla (Cuba) har bland mycket annat avverkat 4 biennaler på de två senaste åren och har placerat sig som 477 i världen. Och med vad intog de senaste Venedigbiennalen? Med en flodhäst. De gillas av kritiker och curatorer men inte av gallerister. Rivane Neuenschwander från Brasilien håller plats 461 och har två biennaler på de två senaste åren. Slagkraftigt verk? Akvariesimmande fiskar med textlappar. Finns på video. Även här är det kritikerna och curatorerna som är mest entusiastiska. Och vad kan en japan göra? Tsuyoshi Ozawa (945) har haft stor framgång med ett material som jag förbisett: Växterna. Vi har all anledning att inte bara räkna med djurriket i konsten utan även inkludera växtriket. Fyra biennaler på fem år och vi kunde se honom på Moderna 2004. Med lite lök, kål och annat smått och gott har han skapat växtvapen, onekligen en originell idé.
Och syftet med inbrytningarna i djur- och växtriket? Tja, här är något som på ett eller annat sätt kan assimileras av en bred publik. Alla dessa konstnärer har självfallet en allvarlig diskurs som backup men det går även bra utan. Svårt att tänka sig att dessa tingestar skulle ha sett dagens ljus i någon annan institution. Tänkvärt.
Allora och Calzadilla på Venedigbiennalen.
Tydlig och markant flodhäst.
Rivane Neueschwanders kommunicerande fiskar:
Love Lettering 2002
Tsuyoshi Ozawa: Exempel på växtvapen
Visst, teoretiker/kritiker hävdade att det och det kollapsade under 80-talet. Men det var dem det. Jag tror inte att flertalet konstnärer är särskilt ängsliga över hur framtiden ska bedrivas. Det verkar inte så i alla fall.
Just nu är det skottpengar på att ens antyda att kultur kan ha ett högre syfte (vidgar vyer, får oss att tänka ett varv till o.s.v.). Det är synd.
Eric, lägg märke till att det inte är något akut problem med konstens syfte. Konstvärlden är i full aktivitetn intensivare än någonsin och det uppenbara syftet med konst ur en allmän synpunkt är att den omsätter pengar och intresse. Och det är starka saker som lätt håller en institution vid full vigör.
Men internt är det lite annorlunda eftersom det är svårt att komma ifrån frågan om konstens syfte vilken också hänger samman med dess identitet.
Har man lyckats peka ut nån bov i dramat om ”kollapsen” på 80-talet? Jag tror Nietzsche bör hållas huvudansvarig.
Ja du David. Nietzsche spelade en stor roll för postmodernismen. Men konstens kollaps hade länge varit under uppsegling. Under senare delen av 60-talet kom det samlade angreppet på modernismen från konceptkonsten. Därmed kunde den vackra uppmarschen längs två demarkationslinjer framlägga sina respektive symbolverk: Å ena sidan Picassos Guernica och å den andra Duchamps Fountain. Den skyldige kan därmed utpekas som ”Duchamp”, hans namn får skrivas inom citationstecken eftersom han först under andra halvan av 1900-talet blev den konsthistoriske ”Duchamp”.