För ett år sedan var det en rungande konstkritikerkris. Som bekant försvann den i samma takt som julfriden bredde ut sig över landet. Och återkom inte. Men hur är det egentligen med kritikerlandskapet? När jag idag läste Ingela Linds recension av Birgit Broms utställning på Moderna (pågår till den 10 december) slog det mig att konstkritiken har sina trapphus. En trappa leder upp till högsta utsiktspunkten och där har vi den internationella samtidskonsten med biennaler och allt. Där händer det. Men det händer annat också. Modernismen överväldigar de flesta gallerier och även andra utställningar. Som jag förstår saken är modernismen en andra klassens verksamhet. Den trappan leder bara halvvägs upp. För nog tvingas man erkänna att den konst som gäller är dock inte modernismens. I den internationella samtidskonsten gör man projekt om modernismen, citerar och refererar (sedan man slutat angripa den, den lede är sedan länge nedlagd). Men vilket värde har den kvardröjande modernismen? Vad är det för något? Jo, det går så klart att föreställa sig att gamla orubbliga modernister fortsätter att tro på sin sak, men det hjälper inte stort. En omfattande men sekunda verksamhet.
Ett tredje rum finns också för konstkritiken, det konsthistoriska som har samma status som samtidskonsten. Historien är alltjämt konstens förutsättning och därför blir historiskt betingade utställningar det nödvändiga ordnandet av konsthistorien.
Det brukar vara så att vissa bestämda kritiker skriver om samtidskonst (och det konsthistoriska) medan vissa andra skriver om modernismen. Sedan finns det dem som är allätare och där kommer nyssnämnda Ingela Lind in. Carl-Johan Malmberg som skrivit om Broms utställning i SvD är ett ytterligare exempel på allätaren, dit vi också kan föra Peter Cornell. Men hur bär man sig åt att hantera två helt olika kvalitetsnivåer i konsten? Det verkar som om skribenterna överhuvudtaget inte tänkt djupare på saken. Man gör tydligen ett instinktivt ombyte. Skrivs det om samtidskonst tvingas man i regel till en närstrid med samtidens sociala problem medan modernismen mest handlar om konstnärens brottning med materialet flankerat av kritikerns estetiska vällust som i detta sammanhang får sin antagligen efterlängtade pysventil. Och läsaren får vältra sig i kritikerns adjektivfrossa. Spekulationerna kan också ta fart, det är väl ändå ingen av den inre kretsens läsare som bryr sig. Jag ryckte till en smula till när jag läste Carl-Johan Malmbergs rappa påstående: ”Mötet mellan våldet och det vackra tycks hursomhelst vara den västerländska konstens grundspänning, den är ett ledmotiv redan i Lascaux.” Jaha du, det kan man kalla för grundspänning – eller när en kritiker kommer igång med sina adjektiv och spekulationer. Och en riktig slutkläm får recensenten till: ”dessa energiska krevader av färg och form som till synes bara har ett enda syfte: att visa oss vägen ut ur det befintligas fängelse.” . Ingela Lind är inte sämre: ”Det rasslar och virvlar i rummet. Som om väggarna spändes för vinden likt segel eller lakan. Som om det tunga gjordes lätt och lyfte, och som om blåsten röjde undan allt skräp och all pretentiös retorik.
Man blir bara lycklig.”
Sådana haranger finns det inte plats för i den internationella samtidskonsten. Tydligen gäller det att ta chansen.
Dock vore det intressant att göra en katalog över våra tongivande kritiker och bestämma huruvida de är modernister, internationella samtidskonstkritiker, allätare eller hur de nu skall skriva sig. Den inre kretsen har väl redan en förståelse över var man har dem. För den icke invigde läsaren måste allt vara en stor gåta.
För modernisten är det aldrig långt till Lascaux