Jag tackar för att Anders Olofsson inkommit med ett svar på gårdagens kommentar till hans recension. I sitt svar försäkras att han absolut inte tänkte på Sidén, Annika Larsson, Håkansson och Ketter, när han talade om trendnissar och dem med siktet inställt på att främst behaga curatorerna. När jag skrev dessa fyra namn visste jag naturligtvis att Olofsson skulle tillbakavisa detta. Det hade varit frejdigare om vår konstkritiker hade laddat sin bössa och skrivit ”Den kvartetten ägnar sig enbart åt rövslickeri och annan inställsamhet, allt för att tränga sig fram och göra sig hörda i konstvärlden.“ Nu skrevs ju inte detta och jag undrar, och här kan vi börja se något riktigt intressant, var vi finner de svarta fåren i konstens hage dem Olofsson nämner men dock inte vid namn. Vilka skall det vara? Skall vi gå ytterligare några namn ner på vår lista? Är det Miriam Bäckström? Hausswolff? Jonas Dahlberg? Magnus Wallin? Eller vilka menar han, den gode Olofsson?
Nå, det är väl nog så klart att vi aldrig kommer att kunna leta fram dessa falska konstnärer. Hur många namn jag än skulle dra ut från mina listor skulle Olofsson intet bejaka som exempel på en urspårad falsk konstnär. För konstvärlden avskyr trendnissar, ingen trendnisse kan räkna med framgång i konstvärlden. Och curatorerna är inte vad Olofsson tycks tro; några talangscouter som hyllar ytlighet och snabbhet i ett broilersystem.
Det är enklare än så: Alla är trendnissar, positionerare och nätverksbyggare, dvs. alla som överhuvudtaget är att räkna med i konsten. Därmed märker inte konstvärlden vad som är dess huvudsakliga konstnärliga kvalitet. Den finns överallt och hos alla. Così fan tutti – så göra de alla.
Om jag ändå tagit miste och Olofsson har rätt bör vi i konstvärlden omedelbart inleda ett spaningsarbete för att ringa in the bad guys, de otäcka som är” vindögda på trender”. För att börja detta omfattande arbete någonstans: Kan det t ex vara så att Maria Lind har ett castingroom? Är Liam Gillick en trendriktig konstnär? Har Lind och Gillick några insideraffärer för sig?
Syn för sägen, i Berlin förra veckan. Lind sitter nära Gillick och Gillick har lagt sig till med skägg. Och råder det frostiga förbindelser mellan Iaspis och Frieze? Suspekt?
Kvartetten kanske är trendnissar. Struntsamma. De är mina favorit-trendnissar i så fall!
hej, först och främst vill jag ropa hurra hura för denna vackra tårta, vem skulle inte bli glad att få en sådan när man fyller år. Sen vill jag som konstnär bara tycka: vilket tjat det är om att vara trendig eller djup eller ditten eller datten. Vi konstnärer är väl individer och styrs inte utav samma drivkrafter bara för att vi har samma yrke. Glöm inte att vi har olika gener, kommer från olika miljöer, har formats på olika ställen många gånger i andra kulturer, vissa har högskolor, jag har det ej, tror du att det är lätt att bli hörd då? Det viktiga är väl ändå att det förs en dialog och att vi konstnärer inte blir tystade, så länge det är högt i tak i ett land, händer det en utveckling och detta gäller alla yrkesgrupper.
Vilken härlig värld konstvärlden ändå är….
Din konsthistoria genomgång är intressant jag läste genom den igår men saknade bredd i den, jag förstår att du fladdrar ytlligt i genom de senaste 50 åren, och försöker få med det som har drivit konsthistorien framåt. Jag ställer mig ändå skeptisk till konsthistorien i allmänhet, det borde finnas åtminstone tusental andra paralella konsthistorieskrivningar som inte har nått historieböckerna men som ändå har varit och är av betydelse.
Det är trendnissarna man skriver om, de som står i rampljuset och vill synas till varje pris
syns du inte existerar varken du eller din konst, man borde lära ut rövslickeri och mer säljaranda på konsthögskolorna
Disa, du sveper fort här. ”Det är trendnissarna man skriver om”… Det är som Olofsson, några okända otäckingar som ingen kan nämna vid namn. Gå genom ett antal konstnärer och se vad de håller på med – och det blir genast svårare att gripa till med ”trendnissar”. Det ligger nog till så att om man är framgångsrik kallar de avundsjuka genast fram ”trendnisse”.
Anne, ”Vi konstnärer är väl individer”..tja, rent fysiskt kanske, men varför är alla så lika? Man har tittat i samma brunnar och det finns inte så många att välja bland.
Disa, om man vill skriva parallella konsthistorier, då blir det konsthistorier om vad den ene eller andra tycker om. För det är inte alltför svårt att sammanfatta det som konsten ägnar sig åt vid en bestämd tidpunkt. Under en rätt lång tid har konsten dominerats av socialkritiken. Hur ser en annan konsthistorieskrivning ut som löper parallellt med det skedet?
Eric, jag vill igen påpeka att jag inte kallat kvartetten för trendnissar. Jag skrev att OM Olofsson hade skrivit det jag skrev skulle vi fått lite fart på diskussionen. För att göra saker helt klara:
Trendnissar är vi allihopa. Och är vi inte det famlar vi i ett stort mörker.
hmmm
svårt, men jag försöker. Först vill jag fråga när du säger ”konsten” ägnar sig åt, vilka är konsten? Är det institutionerna, skolorna, gallerierna o.s.v? Visst är det så att om du söker till en konsthögskola med något som inte passar in blir du inte intagen i den världen, dessutom är konsthögskoloeleverna en tämligen homogen massa?
Man har från början redan bestämt vad som skall gälla vid viss tidpunkt och vilka som får inträde. Med konstpriser och stipendier visar man klart vad det är man efterfrågar vid en viss tidpunkt.
Min undran är väl vilka som bestämmer vad som skall gälla vid en viss tidpunkt, finns det i luften eller finns det faktiska maktstrukturer som styr vad som får komma in? Vilka är det som skriver konsthistorien och för vilka?
Just nu känns det som kritik mot de stora globala företagen och maktstrukturer i allmänhet ligger i luften och har gjort länge. Åt andra sidan finns det även längtan efter att bara få skapa världar som inte existerar och som är totalt världsfrånvända, för att få slippa den über rationalitet och det sönderteoritiserade konstfältet. Men åt andra sidan alstrar kanske inte det världfrånvända så stor möjlighet till kommunikation,diskussion och vad som så populärt heter kunskapsalstrande.
men vad vet jag?
Hej Lars!
De okända trendbrytarna, finns dom? Måste alla kameler pressa sig genom samma nålsöga?
Är det överhuvudtaget möjligt att göra otrendig konst? Går det att ta sig genom det ”stora mörkret” och ändå hamna på platts i konstvärlden som konst, eller stöts detta bort? Finns det några exempel på verkligt otrendig konst som fått bekreftelse … innan konstnären hunnit gå ur tiden?
I konstvärlden finns det som gäller just nu. Det är ganska självklart att konsthögskolorna (numera, det var annorlunda förr) följer händelseutvecklingen och uppdaterar sig. Lika ofrånkomligt är att detta ”just nu” i huvudsak är det som är mest intressant. Utanför detta står modernisterna och är besvikna men de erbjuder inget alternativ annat än att återgå till hur det var förr. Det kan finnas några enstaka konstnärer som borde få större utrymme och som kommit bort i hanteringen. Men de är inte många, de är tvärtom så få att man kan bortse från dem.
Den som bestämmer är snarare ”det” som bestämmer. De frågor och de arbetssätt och de kontexter som är i rörelse i samtiden är det som ger avtryck och som blir den föda den gällande konstvärlden sätter i sig. Inga konspirationer, inga enskilda makthavare eller ens några bestämda förtryckarkollektiv. Analyserar man samtidskonsten kommer man att finna en rad intressanta konstnärer och curatorer. De gör i regel bra saker. Klart, att om man gnetar på med gammalmodig modernism kan man bli bitter, sådant anser man inte vara intressant – och det har man ju rätt i.
Alfred, det är inte så märkligt med otrendig konst. Det är lätt att skapa sådan, men den blir förstås lätt bortstött. T ex är det trendigt att göra konst med genusperspektiv. Om man gör något som går emot detta är man självfallet otrendig. Det blir bortstött. Lätt att förstå varför. Trenden behöver inte vara något negativt.
Annars är konsthistorien en berättelse om trendbrott. När konceptkonsten kom var den ett trendbrott och kunde långt om länge själv bli trend. Skall ett trendbrott ha en möjlighet att slå genom måste det märkas, skaffa sig anhängare och propagera(s). Små länder som Sverige är svåra, här får man nöja sig med regionala trendbrott.
Dock är trendbrotten sällsynta och ytterst få konstnärer kommer i kontakt med dem.
Hej Lars din ”Fladdriga” historieskrivare! Satt å läste Trond Berg Eriksens ”Nietzsche och det moderna”. Ett Kapitel handlade om Thomas Manns Doctor Faustus. Tänkte då: Borde man inte tipsa eller rentutav KRÄVA att Vilks skriver några rader om ”konstnärsromanen” på sin blogg.
För övrigt skriver Trond Berg Eriksen intressant om konst i slutet av sin bok.
En sak till…Denna ”resingnation” inför konstvärldens totalitarism (Strategiskt tänkande osv)…borde inte det vara en utmärkt grogrund för intressant eskapism. Postmoderna tider eller inte, subjektkulten är väl lika stark som någonsin. Det kanske just nu bildas ”konstordernsällskap” som blir big stars på artfacts om 1000 år!
Jo David, det är tänkvärt att se till konstnärsromanen. Men det kräver en del förarbete. I varje fall är de flesta romaner inga höjdare, ta t ex Irving Stones van Gogh som också blev film. Men jag skall titta på det.
Det är bra att ha framförhållning men 1 000 år är att ta i. Instant movement är ett bättre bud. ”Resignationen” för konstvärlden är ingen ny sak. Den har funnits lika länge som konstvärlden. Skillnaden är att vi numera talar om den. Vi vet också hur vi skall ta oss ur fållorna, frågan är bara vem som vill och varför.