del 120: Debatter och videor

Den kontextuella curateringen, andra debatter och ett släpp

”I takt med att de större offentliga konstinstitutionerna tenderar att likna massmedier med utställningsprogram som förväntas tillfredsställa en bred publik — enkla att uppleva och smälta — har intresset för hur en institution skapar sitt program, tema och konstnärliga metod ökat. Fler och fler utställningsprogram sätts samman i förhållande till lokala omständigheter och historia, där man behandlar sin specifika kontext med särskilt intresse, och ibland t o m med vördnad. Är detta ett tecken på ett nytt paradigm inom institutionell och curatoriell praxis, där regionen / det lokala snarare än de enskilda verken är budskapet?” (från en text som sänts ut av Robert Stasinki; texten finns i sin helhet också på IASPIS hemsida varifrån påbudet utgår)

Debatten om kontextuell curatering är redan förbi. Den ägde rum idag, den 30 november på Konsthall C och utdraget ovan är en del av presentationen av debatten. Dystert nog är det sällan en debatt ger något genljud utöver att de inblandade träffas. Var tar de vägen, alla dessa debatter?

Hur är det då med kontextuell curatering? Att utgå från platsen är välkänt för konstnärer som ägnat sig åt detta sedan 60-talet. Och vad händer när curatorerna sätter slevarna i grytan? Om konstnärerna följer den kontextuella curateringen markeras alltså platsen. Där finns historier att berätta och kommentera, där finns relationella projekt som kan sättas igång. Kan man hamna någon annanstans än i social kritik? Socialt blir det och eftersom det är konst måste det vara kritiskt i något avseende. Lyckas man väl kan man få göra om saken på en biennal. Alternativa vägar är svåra nu. Jag tror att felet är att man inte vill erkänna att det är konstvärlden som bestämmer om något är eller inte. Gillar konstvärlden kontextuell curatering får man poäng för sådana saker på artfacts. Och då blir nästan alla lyckliga. Men det vill man inte erkänna. Jag kan inte se annat än att vad man hoppas på är att det skall finnas en konst utanför konstvärlden. Och som bekant finns det ingen sådan. Men det kommer att ta tid innan konstvärlden (och vi får komma ihåg att debattgänget i Konsthall C är utpräglade exemplar av detta släkte) kan svälja denna beska medicin. Men om den så småningom blir svald kan det möjligen ske något.

Debatten i en debatt är vad maten är i ett relationellt projekt. Inte skall man klaga på detta. I morgon är t ex alla välkomna till Humanisthuset i Umeå kl. 19.15 för att lyssna på debatt därstädes: Samtal om relationen mellan konst och filosofi. Jeanette Emt och Sven-Olov Wallenstein kommer att föra denna diskussion tillsammans med undertecknad. Redan kl. 15.15 kan man lyssna på ett föredrag av Vilks ”Samtidskonsten idag”. Vi får hoppas att deltagarna är djupt oeniga.

Och om någon undrar över hur det är med relationen konst och filosofi? Filosofin är den mest utpräglade formen av högdiskurs. Och konsterna blev Konsten genom att av filosofin i sin födelse nödvändigt krönas med högdiskursens lagrar. Sedan dess lever de som natt och dag. Filosofins ljusbryggor skingrar konstens skuggor men upplöser den samtidigt. Men eftersom dagen och natten alltid spelar jämt sker just ingenting än att rörelsen upprepas. Och det skall vi vara glada för.

Och så har vi slutligen en sak till: Den är nästan ute nu!!! Douglas Gordon (23:a på artfacts) gjorde sin så vittberömda Psycho 24 timmar 1994. Få har sett hela. Nu blir det andra bullar eftersom Gordon snart släpper sin Psycho 60 sekunder. Där går det undan. Den premiärvisas på Detroit MOMA den 16 december.

I väntan på den kan man roa sig med John Hellberg och Klas Eriksson Spooks and Magic, en video som skingrar det tungsinne som understundom sänker sig över konstlägret.

Douglas Gordon Still från Psycho 60 sekunder 2006