Jaha, jag har nu debatterat konst och filosofi i Umeå. En stor del av diskussionen kom att handla om den institutionella konstteorin. Sven-Olov Wallenstein menar att den inte säger någonting, det är en tom teori som enbart bekräftar vad som sker på konstvärldens yta. Som jag ser saken beror detta på att konsten i sig är tom. Allt som sägs om den och tilläggs i form av mer eller mindre kvarblivande traditioner kommer att bejakas eller marginaliseras av konstvärlden. Jeanette Emt som ägnat mycket tid åt institutionell teori menar att man bör utveckla fler jämförelser mellan konstens institutionella teori och andra områden som har samma system, t ex penningväsendet. Så långt kom vi den här gången. Fortsättning följer. Och under tiden kan vi ta en titt på våra svenska topp 15:
1. Ann-Sofie Sidén 503 (1)
2. Henrik Håkansson 735 (2)
3. Annika Larsson 756 (3)
4. Clay Ketter 1084 (4)
5. Jonas Dahlberg 1206 (7)
6. Miriam Bäckström 1252 (5)
7. Carl Michael von Hausswolff 1281 (6)
8. Tobias Bernstrup 1394 (9)
9. Annika Eriksson 1425 (11)
10. Magnus Wallin 1432 (8)
11. Johanna Billing 1436 (12)
12. Matts Leiderstam 1506 (10)
13. Maria Friberg 1612 (13)
14. Annika von Hausswolff 1658 (14)
15. Année Olofsson 1734 (-)
16. Karin Mamma Andersson 1819 (-)
I stora drag är våra 15 främsta svenska konstnärer stabila. Ann-Sofie Sidén tecknar sig alltmer som den klarast lysande stjärnan. Hon kan räkna in en avsevärd framgång i utställningen INTO ME/OUT OF ME på Kunst-Werke i Berlin.
Utanför listan pinnar Natalie Djurberg på. Hon har senaste månaden gjort ett ryck från 3514 till 2406. Och på den sista platsen tycks det vara så att Mamma Andersson och Cecilia Edefalk ständigt kämpar om den. Nu var det Mammas tur. Dahlberg fortsätter uppåt.
Djurberg på frammarsch, Florentin 2004
Ettan är snart professor i skulptur på mejan, enligt studenterna på mejan. Hon fick mest röster av de ´sökande.
konstskvaller.
klasny
Kul lista, hur går rankingen till? (har inte hängt med).
Den institutionella konstteorin, vad går den ut på?
Ok det är galleri/utställar ranking…trodde ni teoretiker hade en egen lista…
Institutionsteorin, ja. En tom teori för en tom verksamhet, det passar ju som hand i handske. Men vad behöver man handsken till om man inte har någon hand?
Yngve
Yngve
Antagligen för att skapa arbetstillfällen!?!
Men vad går denna tomma teori ut på, vilka är det som står bakom den?
Någon som vet?
Per, om du läser debatten under rubriken ”En ovanlig händelse: konstteori” på http://www.efterkritiken.blogspot.com så kommer du att få en ganska god bild av vad institutionsteorin i Lars Vilks tappning går ut på, samt en hel del argument både för och emot.
Lars, det var ju roligt att Wallenstein har kommit till samma slutsats om institutionsteorin som jag. Sist jag pratade med honom gick han i försvar för den. Hur tolkar du det? Har Wallenstein gått och blivit essentialist?
Tack Petter.
Konst är egentligen ett ord för litet för vad det handlar om
Om jag tar mig friheten att göra lite jämförelser med musikvärlden, där jag verkat mest inom
så finns det en sak med hela konstdebatten, marknaden och begreppet som irriterar mig.
Vi talar hela tiden om KONST. Inom musiken kan man inte tala om MUSIK utan att genast referera till vilken typ av musik. Punk, symfoni, folk, folkrock, rock, jazz, hip hop, world, trad, indie, contemporary symfonic, synfonirock, pop, electro, electronice, electroclash, synt, classisk etc.
Inte ens när en bestämmning som punk är gjord räcker det. 77-, skate-, oi, street-, cyber-, trall- är prefix för att ge en rättvis bild av vad det handlar om.-
Är det så inom konst?
Inte vad jag kan se.
Mycket av det som exempelvis Wallenstein och Wilks och andra belästa herrar och damer tillskriver som tidstypisk konst, eller som accepterad av konsten är vad man inom muskvärlden skulle kalla arenarock. Bienaler och konstmuseernas satsningar kan liknas de stora banden som sveper in i globen eller på Ullevi.
Men är de signifikativa för musk? Knappast.
Stockholm innehåller sist jag räknade ett par hundra krogar. På många pågår det någon form av musikverksamhet. För att hitta till rätt musik så särskiljer man sig och respekterar varandras särart.
Klagar man på DJn har man hamnat fel.
Inom konsten verkar det vara tvärt om. Alla hänger i superbandens loge, vissa unga med mycket brunt runt nosen. Respekten och accepterandet av mer än en genre verkar inte aktuellt.
Man går för att uppleva konst utan att egentligen veta vilken konst man upplever…om man inte väljer sin snäva lilla krets av curators eller gallerier. I i det läget upplever man det som att man står mitt i konsten. Utan för den skull det behöver vara så för någon annan.
Kanske beror det på att musiker lockar folk, säljer skivor och turnerar. Konsten lockar knappast någre.
OK några busslaster till Louisiana blir det väl men knappast någon tokrusning till de välrenomerade gallerierna annat än vid mingelaftnar som kallas vernissage.
Min känsla är detta missförhållandet ökade när tavelkonstan tappade status och bidragskonsten med dess lustiga små infall, populärt kallad idékonst tog tag i taktpinnen. Måste varit fruktansvärda år för de utskällda galleristerna. Jag måste våga påstå att mycket av den viktiga konst man lurats att bevittna är riktig skit. Och de brunnästa kopiornas försök att också var konst har varit än värre skit.
Fast det är min genretyngda åsikt. För vissa av dem i hyllningkören var det nog bra, eller något.
Så jag tror att mycket av all ilska och frustration som frodas inom konstled just nu kunde lösas genom en uppdelning och ett vidare acceptans i olika genrer. Som kunde refereras till som realistiskt anlagd tavelkonst RAT, tänkvärd performancekonst TP osv.
Jag skiter faktiskt i om det är konst, bara det tilltalar mig eller försöker tala till mig eller vill beröra på något sätt. Så länge jag och mina kunder, min publik och uppdragsgivare är nöjda så räcker det.
Konstvärlden vilka är det?
En definition vore kanske på sin plats. Att den så kallade konstvärlden tog fram kriterier för vad som tillhör konstvärlden.
Och när den är gjort så kan man utgå ifrån att den inte
blir komplett. För utanför dörren ligger något som säger
sig vara konst och som en mängd människor utanför
definitionen kallar konst. Måste detta bestridas, förnekas eller helt
förträngas eller hur gör man då?
Per, nej, du verkar inte gilla konstvärlden! Men du gillar ju konst, musik är också en konstform. Kanske finns det även musiker som blir frustrerade av det ständiga kategoriserandet, med alla genrer och deras underavdelningar, som pågår i musikvärlden? Men jag förstår din poäng, och jämförelsen mellan musiken och bildkonsten är intressant. Fick du kläm på institutionsteorin?
Ett litet experiment (jag hoppas att du inte uppfattar det som alltför retoriskt): Hur skulle du förhålla dig till en teori som kort och gott säger att ”musik är det som musikvärlden kallar för musik”? Och inte bara det, utan dessutom att ”bra musik är det som musikvärlden kallar för bra musik”? Skulle du kunna få något ut av ett sådant påstående? Och (beroende på hur man broderar ut denna bassats och vilka konsekvenser man menar att teorin borde få) tror du att det skulle kunna finnas anledning att opponera sig mot den?
Per, som du kanske förstår är detta den institutionella konstteorins själva essens: Konst är det (och ingenting annat än det) som konstvärlden kallar för konst. För att göra analogin ännu tydligare kunde man tänka sig en musikvärldens ”Lars Vilks” som hävdar att arenarocken är den bästa musiken, helt enkelt för att den drar mest publik.
Frågan är om det ”existerar rock utanför pudelhårdrocken”. 🙂
Petter,
jag förstår och jag läst det påståendet i Wilks texter, utan att jag tillstrev det något vidare värde. Förstod inte ens att det var en egen teori.
Lars genomgång av skeendet i inom konsten är en lysande genomgång. Och dessa ”det finns ingen konst…” utalanden kan givetvis stämma i en Foucault anda.
Där man står blir världens mitt i alla fall för mig som betraktare. Det som upplevs som konst blir konst eftersom begreppet konst är en konstruktion. Därför kan Lars Wilks ha rätt.
Om jag inte blir medveten om detta så lever man med uppfattningen om att det stämmer, att jag är jordens mitt.
Det förutsätter förstås en gigantisk eller flera kompleterande definitioner av konsten.
Annars kanske man börjar leta efter internets slut eller var grundbulten sitter.
Om man däremot gör en ganska snäv definition av Konsten och konstvärlden, som jag förstår underförstått syftar till de lärde, de smarta och de besuttna inom konstlivet. De som gapar och skriker högst på kultursidor och på institutioner, så blir ett sådant ”det finns ingen..” påstående direkt ogiltigt.
För det påståendet i den situationen blir som att leta efter grundbulten. Bulten som håller ihop allt. Vilket blir självdestruktivt då det inte stämmer med hur den fysiska realliteten är beskaffad.
I så fall har Lars fel.
Detta lite bipolärt uttryckt.
Jag har märkt att kulturskribenter och akademiker gärna per automatik antar att sin skolning är skolning i det rätta. Att de står för det goda. Vilket är en illusion.
Skillnaden mellan konst och porr består i ett tjockt lager kulturfernissa,
Analogin som ni uttryckt det hittills faller ju på just genreindelningen. Biennalerna innehåller ju alla typer av konst (låt vara att verken kanske är av de betydligt snabbare slaget än vad som kanske visas i nån separatutställning) medans arenarocken är arenarock. Vad som motsvarar genrer inom musik skulle man kunna se som konstnärens positionering och det tilltal denne har för vana att föra, inom konsten d.v.s. på hur man känner igen en specifik konstnär.
En obskyr och avvisande positionering inom konsten är förstås möjlig. Möjligtvis kan denna positionering leda till att nån curator plockar in konstnären på en biennal, men då är knappast den positioneringen obskyr längre och det avvisande draget har institutionaliserats. Suget efter nyheter är stort, både inom musiken och inom konsten. Musiken har nu en intressant situation iom myspace bl.a. och ”de som bestämmer” uppfattar såklart trenderna. Likheterna är många.. Musiken och konsten som syns är det som promoteras, om det sen av gemene lyssnare/konstkonsumenterna upplevs som bra eller dålig musik/konst är högst subjektivt. Den stora skillnaden är antalet intresserade och det högdiskursiva fält som skiljer konsten från allt annat.
Förövrigt vill jag lite vanartigt göra reklam för en lite konstutställning utanför eller innanför konsten, hur man nu väljer att se det.
fre 15 dec vernissage 17-22
lör 16, 17 dec 11-17
Artlab, karlbergsvägen 54
Med mig och ett antal mer eller mindre uppburna målarkluddar.
Fy på mig nu bröt jag mot all netikette i världen.
Är det konst eller spam?
”Jag har märkt att kulturskribenter och akademiker gärna per automatik antar att sin skolning är skolning i det rätta. Att de står för det goda. Vilket är en illusion.”
Det kan jag hålla med om till viss del, men det betyder inte att det inte finns något av värde inom just dessa områden. Likaså får man väl tillskriva konsten ett visst värde, även om det bara är en konstruktion.
Konstens värde…
…för min egen del blev jag påmind om det när jag jobbade med konstworkshops i ett fängelse. Mina kriminella elever hade ett enormt intresse och en viss potential för det där med konst. En fånge menade att han aldrig hade hamnat i skiten om han hade haft konst. Den tiden lärde mig mycket om konstens värde, vilket jag tappat tron på efter alla viktigpettrar i mitten av nittiotalet. Eller något om en av konstens värde. De väggdekorationer vi gjorde vårdas med en sällsynt respekt.
Konsten har ju en mängd olika värden. Historiska, teoretiska, konsttekniska, psykologiska, kognitiva, språkliga, ekonomiska, sociologiska, barnsliga, allvarliga, pedagogiska, nostalgiska värden.
Därför blir det olyckligt att några kidnappar eller patent belägger konsten med sina värden.
,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,
Kulturprogrammet Kobra är ett ganska trevligt program då det tar upp olika genrer,
tilldelar dem samma värdighet och försöker förstå dem.
Men plockar oftast ut vad som är bra inom olika genrer. Väldigt sällan fördömande även om de ibland ifrågasätter.
Läser man genomlysningar i andra medier av olika konstgenrer så fastnar man fort i en gegga av ful konst och fulkonst. Om det ens sker en sådan genomlysning.
Iom konstens företrädare marginallicerar så tror jag att konsten marginalliceras.
På Myspace känner man verkligen av att konsten är i pereferin idag.
Men vi är några som håller fanan högt.
ett exempel på när en kulturellt skolad person upplever att han står mitt i det goda och rätta är Mårten Arndtzéns raljerande över den kulturellt underlägsne Markus Andersson, som den kulturellt överlägsne Dorinel Marc presenterar och exponerar.
http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/amnessida.asp?programID=478&Nyheter=1&grupp=1793&artikel=830216
http://www.modernamuseet.se/v4/templates/template1.asp?id=2872
http://www.markus-andersson.ws/
Verket var väl i stort det enda intressanta på en annars jävligt trött utställning som snarast var pinsam.
Verket andades ett blottlagd förakt i många aspekter. I princip alla avseenden var det kontroversiellt. Mycket skickligt utfört av Dorniel Marc. Samtidigt så vet jag inte om jag kan känna respekt för honom mer. För hur hur man än vrider på det blir han bara en smart ass. En sån som ingen gillar.
Höger extremisten eller vad det skall föreställa att den målande poeten är förvandlas till ett offer, för kulturmaffians mobb. Andersson blir en av sina syndarbockar.
Ursprungskonstnaären som inte enligt den högstatus kulturelle Andertzén, kanske var konstnär, i så fall på nåder
Någonstans så finns det ett drag av vi och dom i hela historien. Jag är inte säker på de höga hästar vi skall sitta på är så bekväma.
För det på pappret goda blir på något sätt i sin raljans och övertygelse att de är skolade i det rätta de onda. Den onde politiskt suspekte blir ett offer för en slags hån, och sådant väcker sympati.
På något sätt blir Andertzens försök att bringa ordning i kulturförvirringen det som får det hela att tippa över.
Mårten Arndtzén skriver.
”Så visst är han väl konstnär i någon mening han med, han målar bevisligen tavlor i all fall. Brunmurriga, deprimerande flacka och livlösa saker täckta med tjocka lager blank fernissa. Kitschigt idealiserande porträtt av ”martyrer” som Theo van Gogh och Pim Fortuyn; stormande hav och nakna blondiner utspillda över djurfällar. ”
I detta avslöjar den gode skribenten att konstsyn dar en vi och dem härskar. Där vi, utvalda inte skall visa någon nåd mot de ej utvalda. (Lustigt föresten han skrev något om mitt verk utvalda, ej utvalda. Börjar förstå varför han skrev om just det verket.)
Och för mig står det för samma fascism som högerextremisten står för. De goda står så starkt i det goda att det inte märks att det är en illusion.
Visst fan är Markus Andersson en konstnär som både undersöker sin vurm för 30 tals konst, de stigmatiserade och gör det via en av konsten erkänd teknik. Han visar bevisligen även upp dem och då är de konst. Dorinel Marc gjorde saken riktig intressant, gjorde det till lite bättre konst, men förlorade lite av sin heder anser jag. Kanske vann han någons respekt för det, kanske inte.
Den stora förloraren i min ögon är skribenten och de övriga lama konstnärerna vid utställningen.
Fast det där är bara min syn…någon annan ser något annat.
Per, du skriver: ”Om man däremot gör en ganska snäv definition av Konsten och konstvärlden, som jag förstår underförstått syftar till de lärde, de smarta och de besuttna inom konstlivet. De som gapar och skriker högst på kultursidor och på institutioner, så blir ett sådant ’det finns ingen…’ påstående direkt ogiltigt.”
På frågan om kvalitetskriteriet är ”den som skriker högst och har flest kontakter” svarar Lars Vilks: ”Absolut, så är det i den övriga världen och inte är det annorlunda i konstvärlden.”
I det scenariot som du målar upp, så liknar konsten mer en religion än en konstart.
Vilket blir fallet om man tror på det som viktigpettrarna, översterprästerna/Kommittén säger.
Den dagen man blir mer öppen för att konst kan ha en mängdolika definitioner så upphör Ayatollornas makt. Men det innebär också att man måste acceptera och respektera en mängd fulkonst.
Är dagens konstnärer beredda att göra detta? Det är frågan.
När den dagen kommer så lommar akademikerna efter och kartlägger detta nya.
Vi har snuddat vid myspace här. Mycket finns officiellt på myspace. Utom just fine arts.
Symptomatiskt
Om en kändis inom konst cirkusen gör en sak.
Låt oss säga Marina Abromovic gör en slags performance, då är det stor konst.
Om jag gör det dagen före så är det väl konst.
Om Nisse på gatan gör samma sak allra först så är det inte säkert att det blir konst.
Beroende på vilken cred vi olika aktörer har.
Det tycker jag visar att det härjar en pinsam kändiskult inom dagens konstliv som i många stycken är värre an Idol 2006, hänt i veckan etc..
Tror att det är det Lars försöker säga. Vilket tyvärr är en rutten del av verkligheten.
Som jag uppfattar det så sympatiserar inte Lars Vilks med detta, rätta mig om jag har fel.
Jag kan förstå om du Petter blir provocerad av, som jag uppfattar det, Lars något pessimistiska och defensiva hållning.
Hej, Per! ”Fulkonst” låter helt okej för mig faktiskt.
Jadu Per, det är lätt att fara ut mot institutionerna och onyanserat svepa till med etablissemanget. Lika lätt är det att dra till med ”det spelar ingen roll vad man kallar det, konst eller ej”. Visserligen spelar det faktiskt inte så stor roll om något är konst eller ej, hela saken handlar om det är BRA konst eller ej. ”Det är konst, men uselt” är inte mycket att hänga i en julgran.
Att göra ner biennaler i en klumpsumma är också enkelt. Precis som om det inte finns intressanta och mindre intressanta biennaler och att man nog får utgå ifrån att det finns åtskilliga framgångsrika curatorer och andra i konstvärlden som är värda mer än att göras ner.
Nyanser är hela saken.
När du talar om musik glömmer du att det finns musik som konst. Konstmusiken är en smal verksamhet där man ägnar sig åt att odla traditionerna från den klassiska eran, med elektronik och digitaliseringar men också fortsatta experiment med akustiska instrument. Skillnaden mellan populärmusiken (som man också lånar en hel del ifrån) och den seriösa konstmusiken är att kontext och diskursskrivningar är helt olika.
Frågan är bara. Vem tycker att det är bra konst?
Vem bestämmer att det är bra, Gud, kungen, Starlin, Adolf, Bienalen, Kommittén, den lokala konstföreningen, balla innegänget på krogen eller akademiker?
Här kunde man önska en större mångfald och öppenhet inför urvalet.
Personligen ogillar jag en hel del som rullas runt i konstens namn. Jag kan dock respektera det för att andra finner värde i upplevelsen i konsten.
Bedömning bra och dålig konst känns så förra milleniet. Däremot konst man uppskattar och inte uppskattar känns mer aktuellt. De stora scematiska erorna är över. Kvar blir olika genrer.
Visst finns det bra curatorer, liksom det finns dåliga. Hur många vågar säga nej till en dålig. Vad som är bra eller dåligt gör man upp själv.
Vad som är bra och dåligt måste finnas med i processplanen. Vad räknas som succé, vad är ett fiasko. Är det kvallitativa omdömen från de utvalda som skall gälla eller kvantitet eller ett mellanting som prioriteras, eller bara att man själv är nöjd. Detta bör ju vara klarlagt innan man ger sig in i en utställning.
Men för att vara lite jobbig så måste även du Lars hålla med om att dessa bienaler är en del i en global underhållnings och turist industri ( även om de inte självmant går med på detta så måste man se till realliteten) som skall leda trafik till en specifik plats med målet att turista och snacka business i konstens namn. Det har mycket lite med dagligt svett i ateljén att göra.
Lika lite som att en vernissage har något med att titta på konst att göra. Det är en social tummelplats för att visa vem man är, önskar bli etc. För vill jag uppleva verken under mer koncentrerade former så gör man det bäst i avskildhet de folktomma dagarna.
Musik.
Avståndet mellan smal musik och bred musik är inte så stort som man vill tro. Man rör sig med en flytande signifikans där. kanske för att genresystemet gör det klar när man lyssnar på vad (personligen tycker jag att det har gått förlångt).
Myspace har dessutom blandat upp det rejält. Den seriösa italienska pianisten Alessandra Celletti spelar både moderna mästare som Glass, electropop och gör musik till Konstperformances och är min kompis på Myspace.
Personer som psysslar svår, smal konstmusik har ofta både hårdrock, techno och beatles i sin skivsamling. De bejakar sina influenser och skäms sällan för dem.
Min erfarenhet är att konstnärer idag också blandar och ger. Tin-Tin, Star Wars, Sex Pistols brukar ju ofta föras fram som stora inspirationskällorna av folk man pratar med. Carl Mikael Von Hausswolf ex. var ju bland annat ägare till skivbolaget Radium som gav ut skränig rockmusik som hamnade på topplistorna som dansanta beats.
Men bejakar mediabevakningen och konsthistorikerna detta? Hittils är det bara Annika Von Hauswolf som jag hört berätta om sin vurm för punken av de Svenske. Rätta mig om jag har fel.
Är detta något som får en Curator och gallerist att joddla av lycka?.
Att fara ut mot, är en lyx som de som inte behöver leva av systemet kan unna sig. De som inte kan eller vågar, förblir tysta. Tro för den skull inte att inte missnöjet spirar bland de tysta.
Jag glömmer inte konstmusik eftersom jag en av supportrarna av den.
Per: Vad som är bra och dåligt i konstvärlden är tämligen enkelt. Det är det som gäller. Nu är det fullt möjligt att den enskilde eller smärre grupper i konstvärlden kan påstå att de vet vad som är ”riktig” och ”egentlig” kvalitet. Men det gäller ju bara där. Vad som är bra blir ett genomsnitt av hur konstvärlden uppfattar det som händer. Om jag bara höftar lite med siffror: Artfacts har registrerat över 100 000 konstnärer och av dessa kan man anta att 75 000 är relevanta. Men så finns alla som inte är registrerade och om jag säger att det finns 200 000 till är detta nog i underkant. Curatorer, kritiker, gallerister och dylikt utgör en stor grupp säkert över 20 000. En del av dessa har större inflytande än andra men om man söker i systemet finns det ingen central styrning utan många grupperingar som slåss för sina framgångar. Utbyte och utväxling sker ständigt så omsättningen är stor. Det går alltså inte att peka ut att några översittare bestämmer. Det är tusentals och åter tusentals som är inblandade i komplicerade nätverksbildningar. Snittet av hur detta kan sammanfattas blir kvalitet: Vilka konstnärer blir oftast valda till större utställningar på betydande platser? Och det finns system i detta vilket listan på artfacts så tydligt visar.
Det här är vad man kan kalla för objektiv kvalitet, alltså sammanfattningen av konstvärldens uppfattningar. Kvalitetsnormerna ändrar sig men tämligen långsamt varför systemet har en betydande stabilitet.
Angående konstmusik. Det som drar gränsen mellan konst och populärkultur är diskursbildningen. Konst behandlas seriöst och de inblandade är medvetna om detta. De vill det eftersom konstnärer i första hand inte vill gå in i populärkulturen. Därmed avstänger man effektivt den större publiken som aldrig kommer att orka lyssna på utläggningar om Agamben och Spivak.
Att dela in musik i konstmusik och popmusik är gammalmodigt och inte speciellt giltigt längre.
Möjligtvis kan man skilja på bidragstagande musik och musik som lever på sina intäkter.
Det finns genrer som inom den här vagt definierade popmusiken (att dra alla musikgenrer som inte är konst över en popkam känns olustigt och fel) som är mer seriöst oljud än vad man kan föreställa sig.
De eldsjälar man kan möta i kretsen kring musiklinjen i Trondheim, går gladeligen på en Laibachkonsert om de kan bekosta konserten. Laibach kan räknas till Pop. men har väldigt lite med ABBA att göra.
På ex Myspace.com kan du se samma person gömma sig bakom ett par olika projekt, en del sk. ”seriösa” andra av deras projekt är pop.
Myspace är ett exempel på att mellanhänderna tappat kontrollen. Att musikerna själva når direktkontakt med lyssnarna. Utan musikvärldens curatores och gallerister i vägen.
——————————————————————————————-
De 100 000 konstnärerna som du refererar till imponerar inte på mig, står man mitt i det kanske det gör det. På Myspace har jag, senast jag kollade, 136 661 387 möjliga vänner i nätverket, eftersom jag är en lat jävel att ragga kompisar så har jag inte jättemånga. Men det beror mest på mig själv. Och jag är inte direkt är ute efter att bli populär. De som är det blir det oftast.
Du skriver att det är
”fullt möjligt att den enskilde eller smärre grupper i konstvärlden kan påstå att de vet vad som är “riktig” och “egentlig” kvalitet.. ”. Det är här vi pratar förbi varandra.
Jag talar inte om vad som är generell kvallitet. Jag talar om vad som är kvallitet för den eller den gruppen. jag ifrågasätter de som basunerar ut vad som är allmän kvallitet. Inte de som talar om vad som är kvallitet för dem som individ. Speciellt när jag kan se att det inte till fullo stämmer.
Det stora generella samhället bryts ned i smågrupperingar, ”tribes”. Baudrillard talade ju redan om detta på åttiotalet. Dagarna Lennart Hyland eller Carlo Derkert kunde samla nationen eller förklara konsten är förbi.
Sätt några av dessa konststjärnor som står högt på rankinglistan i ett galleri i en småstad och se dem sjunka som en sten i vatten. För deras karriär är anpassad för den delen av konstmarknaden som deras karriär är anpassad för. Lika mycket som småstadsgalleristens lokala stjärna knappast skulle klara bienalcircuiten utan ett visst support eller en hype. Är det ena bättre eller sämre? Tja, så länge de kommunicerar med sin publik så är det väl bra. Men att prata om vad som är kvallité är som att jämföra äpplen med mangos. Champagne med mjölk. Båda har en funktion( champagnens högre pris är ju mest skatt och social positionering via branding). Och det måste man förstå. Att tro att det ena är finare känns spontant sagt, bipolärt och gammalt.
Man undrar varför Curatorsvängen verkar diskutera finansierning i dessa dagar när gallerister gnuggar händerna. De var ju så kvallitativa, så högt rankade. Varför ser inte finansiärerna detta?
Jo för den kvallitén de bar med sig var kvallité under speciella förutsättningar.
Bara det att dagstidningkritiken i Sverige i stort har fått sina kanaler strypta gör att många förutsättningar förändrats för vissa. För de som upplevde konst utan ledsagare har inget förändrats.
Vilka är ”konstvärlden” som du refererar till? Är det de 100 000+ du refererar till? Är inte detta lite grymt mot de 100 000 + som verkar inom konsten bara i Sverige, eller är det så att det bara är tre till sex gallerier i Stockholm som sysslar med konst?
Jag antar att du inte tar med publiken i konstsvängen.
Trots att det är de som finansierar det hela. Ingen publik, ingen konstbienal. Galleristen måste sälja, museet få sina intäkter och eventuella sponsorer få synas för en publik.
Det stora fina konsthallarna som ibland gör riktigt bra utställningar, ibland presenterar pretentiöst navelludd ( båda kan existera brevid varandra) dras som man kan läsa med ekonomiska problem. Var är ärevördiga Roseums position idag? Hur ser Färgfabriken ut om något år, expansion till Jämtland eller flykt? Tja Publiken lär ju ha något att säga om saken.
Jag menar att även finkonsten av idag måste börja samarbeta annars så kommer sden att marginalliceras
Hej Per!
Din kritik är relevant. Vilks kvalitetsbegrepp är inte objektivt.
Yngve
Tack Yngve.
Inget kvallitetsbegrepp är objektivt.
Vi får lära oss att leva med vår subjektivism.
Tycker ändå att topplistan är lite rolig.
Trots att den inte går att ta på riktigt allvar så är den lite rolig att se för det speglar en attityd.
Undrar om det är värst att vara sisst eller att inte vara med?
Vad tror ni?
Ett svar till Petter Helje: Du skrev: ”bra musik är det som musikvärlden kallar för bra musik? Skulle du kunna få något ut av ett sådant påstående?”
Ett utmärkt pedagogiskt exempel. Här har vi bedömningsgrunden ”musik”, alltså något som handlar om en bestämd verksamhet. Om någon tog fram en lampa och sade att detta är musik och bra musik skulle det inte ha någon mening. I konsten är just problemet att det inte finns något bestämt som anger vad det innebär att något är bra konst. Man kan t ex ta ett stycke bra musik och kalla detta för konst. Det blir inte bra konst för att det är bra musik. Kvalitet i konsten blir därför något som bara kan återfinnas i konstvärldens uppfattningar och just av den grunden blir den institutionella konstteorin meningsfull.
Jag vet inte om musiken är en mer bestämd verksamhet än bildkonsten. Menar du att du kan sätta ord på vad det innebär att något är bra musik (alltså att du har annan definition av musiken än ”den institutionella musikteorin”)? John Cages komposition ”4,33” faller nog utanför vilken essentiell musikteori som helst.
Problemet med ”den institutionella musikteorin” är inte att den är falsk utan att den bara bekräftar vad vi redan vet (eller vad vi kan slå upp i vilket musiklexikon som helst). Den är helt enkelt för ytlig. Vill vi ha en djupare förståelse för musik, eller för vad bra musik kan tänkas vara, då säger den oss inte ett smack.
Det är därför som Ernst Billgren ”Kommittén” blir en kalkon (både boken och TV-serien, även om jag tycker den funkar bättre som TV-serie, allra bäst hade den funkat på Bollibompa). Den bekräftar bara vad som sker på ytan, precis som Wallenstein påpekade i er debatt, men säger ingenting om de underliggande orsakerna till det.
Petter: Vi får skilja mellan bildkonst och musik. Det kan visserligen sägas att Cage 4 33 var en utmaning, men varken den eller efterföljande konceptmusiker har fått något avgörande inflytande. I musikvärlden och även i den seriösa gör man saker som kan kännas igen som musik. Man tar inte ett fotografi och kallar det för musik, medan musik kan presenteras som bildkonst. Det här betyder att musik trots allt handlar om något bestämt. Jag vill bestämt dra en gräns mellan populärmusik och seriös musik, i den förra är det änny tydligare att det man gör är musik som skall värderas efter estetiska kriterier, men så också i den senare även om förutsättningarna är lite annorlunda.
Att sätta ord på estetiska bedömningar och ange kriterier går till en viss grad, men det avgörande är förståelsen av det man hör, lyssnandet. När man diskuterar utifrån lyssnandet handlar det om att höra.
I bildkonsten finns det ingen bestämd ordning. Där går allt för sig. Och så får vi den institutionella teorin. Förstå också, vilket jag tjatat om otaliga gånger, att den pekar tillbaka på konstvärldens uppfattningar. För att fylla ut teorin får man kartlägga konstvärldens bedömningsgrunder och skäl till ställningstagande. Det är ingen direkt lätt uppgift.
Petter, vi har dragit inst teorin många varv. Jag vet inte om du ser hur jag tänker. Steg 1 är att slå fast att det inte finns någon konst i sig som i sig skulle tillhandahålla en kvalitet som då uppfattas av konstvärlden. Nästa steg är att bestämma hur konstvärlden bygger upp sina uppfattningar om kvalitet. Artfactslistan är då ett utomordentligt redskap eftersom den speglar vad konstvärlden helst väljer när den skall välja bra konst. Därefter får man följa kvalitetstänkandet bakåt i tiden, en i stora drag kontinuerlig förskjutning eftersom man kan vara säker på att kvalitetsuppfattningar vilar på det som redan finns. Det här har varit ett stort problem för teorin och jag skrev för en tid sedan om Levinson som framkastade tanken på att konsten uppstått i en dunkel forntid som ”Ur-art”. Jag tror inte det behövs så drastiska åtgärder, vilket du redan känner till.
Ja, vi har dragit den några varv och jag hoppas att du inte tycker att jag är a pain in the ass. Själv tycker jag den här diskussionen är väldigt spännande. Jag är tacksam över att du tar dig tid att svara så mångordigt. Jag tror att jag förstår hur du tänker, men jag upptäcker hela tiden nya problem med institutionsteorin (som jag misstänker genereras ur ett och samma grundproblem). Hur tar man sig t.ex. vidare från steg 1 utan att hamna i någon form av essentialism? Och en annan sak: Du har tidigare sagt att ”verkligheten blir alltid institutionell”. Jag förstår vad du menar med det och du vet också vilka invändningar jag har mot en sådan generell institutionsteori, men frågan är varför musiken skulle utgöra ett undantag från denna regel. Du skriver att musiken ”skall värderas efter estetiska kriterier”, men om jag förstått dig rätt så utesluter de estetiska kriterierna det institutionella synsättet och vice versa.
Petter. vi får nyansera bilden. Även om det går för sig att säga att verkligheten blir institutionell räknar åtminstone jag med att det finns lite mer än så att ta hänsyn till. Verklighet är något som blir fastslaget men givetvis är det inte tillräckligt.
Musiken uppfattas av musikvärlden som modernistisk och blir därför bedömd på estetiska grunder. Samma gäller litteraturen. Dessa konstgenrer gick aldrig över till ”allting kan vara konst”. Men det gjorde som bekant bildkonsten.
Hur man går vidare från steg 1 är inte svårt. Och man hamnar definitivt inte i någon essentialism (man skall vara försiktig med den termen eftersom den lätt drar åt flera håll). Vad man skall göra är att redovisa de uppfattningar som konstvärlden har angående kvalitet i konsten. Uppfattningar som skapas av konstvärlden och som inte kommer ut ur konstinstitutionen. Men konstvärlden tenderar att tro att så är fallet.
Den fråga som då omedelbart inställer sig är om det överhuvudtaget är MÖJLIGT att bedöma musiken på estetiska grunder. Enligt vad du alltid har sagt vilar ju den moderna estetiken på ett misstag. Det måste i så fall innebära att diskursbildningen kring musik och litteratur grundar sig på en falsk tro. Skulle man på dessa områden vara mer benägen att hänge sig åt vanföreställningar än i konstvärlden?
Jag tror att det du nu säger om verkligheten, att det finns lite mer än det institutionella att ta hänsyn till, gäller även för bildkonsten och musiken och för vilket område vi än tittar på. Frågan är just hur mycket vi väljer att nyansera bilden. En satellitbild över östra Svealand säger ingenting om hur man tar sig från Nybohovsbacken till Aspuddens bibliotek – ändå är ju bilden sann.
Jag skulle snarare säga att tanken att den institutionella konstteorin kan ersätta estetiken är den vanföreställning som delar av konstvärlden just nu hänger sig åt.
Petter, så här menar jag. Vanföreställningen är inte att man gör estetiska bedömningar. Det gör man om allt möjligt, t ex inom de dekorativa verksamheterna eller design. Vanföreställningen är att konsten har en SÄRSKILD estetik. Här klämmer skon. Det har aldrig varit möjligt att få fram vad detta särskilda skulle innebära, men det har sitt ursprung i Kant som har en komplicerad idé om varför så är fallet (sedan våldsamt uttänjd av alla hans efterföljare). Och just denna särskildhet är konstens egenart. Och jag menar att här har vi misstaget, det finns ingen sådan särskildhet – mer än att man bestämmer sig för att det skall finnas en sådan.
George Dickie Institutionella teori om konst gå just ut på att det inte finns några gemensamma nämnare hos alla objekt som kallas konst. Här är hans kriterier för vad som bör uppfylla kriterierna för att vara konst
) An artist is a person who participates with understanding in the making of a work of art.
2) A work of art is an artifact of a kind created to be presented to an artworld public.
3) A public is a set of persons the members of which are prepared in some degree to understand an object which is presented to them.
4) The artworld is the totality of all artworld systems.
5) An artworld system is a framework for the presentation of a work of art by an artist to an artworld public.
Hade gärna diskuterat det här mer men har fullt upp med en uppsats om just detta.
Jo, Tatti, vi känner väl till Dickies teorier. Och den sista av hans tre versioner som du citerar har det uppenbara draget att vara alltför cirkulär. Lägg också märke till att Dickie inte följer sin egen teori. I The Art Circle vill han påstå att ett välkänt konceptverk av Robert Barry inte är konst – trots att konstvärlden ställt ut det åtskilliga gånger och att Barry är en välrenommerad konstnär. Den inst teorin är en torso i Dickies utgåva.
Fast han bortföklarar det cirkulära på ett tycker jag ganska övertygande sätt som jag tyvärr inte hinner redogöra för nu. Jag försvarar egentligen inte Dickies teori men jag tycker att mycket utav den stämmer överens med på hur jag ser på vad som är konst och inte konst. Vad gäller exemplet med Barry så har jag inte sett det än håller dock just nu på och läser just The Art Circle.
Lars, hur det är med den där ”särskildheten” vet jag inte så noga. Det kan nog stämma att några av Kants efterföljare drog alldeles för långtgående slutsatser av vad han skrivit. Men då menar du ju trots allt att det går att göra estetiska bedömningar. Och om det är möjligt att göra det ifråga om musik och litteratur och ”de dekorativa verksamheterna” (vad det nu syftar på), då borde det vara möjligt att göra det också ifråga om bildkonst utan att dessa bedömningar grundar sig på någon vanföreställning. Ser du poängen? Istället för en särskild estetik får vi då en allmän estetik (som s.a.s. utvecklar sin särskildhet bara i de enskilda fallen, beroende på vad som är föremål för bedömning), och som fungerar som ett komplement till institutionsteorin.
Om jag får utveckla min liknelse lite: Kartan över östra Svealand har vi möjligen glädje av om vi befinner oss i Västerås och vill ta oss till Stockholm, men inte om vi står på Nybohovsbacken och vill ta oss till Aspuddens bibliotek. I det senare fallet har vi mer glädje av en karta över Söderort. Båda kartorna överenstämmer med verkligheten, ingen kan sägas vara mer sann än den andra. De kompletterar snarare än motsäger varandra.
Om den särskilda estetiken är en föreställning om att det är möjligt att komma till Aspuddens bibliotek direkt via kartan, så är postmodernismen ett tvivel på att Aspudden överhuvudtaget existerar utanför kartan. Men det borde finnas en tredje ståndpunkt här för den som faktiskt är intresserad av att komma till Aspuddens bibliotek innan det stänger.
Yngve