Signaturen Per är en argsint debattör som med åtskilliga kommentarer har visat att han inte har mycket till övers för nyanser. Men även sådana samtalspartners behövs för att hålla en debatt varm. Ur pedagogisk synpunkt är det nästan perfekt. Du skall känna dig välkommen Per, no hard feelings. Men några saker kan jag kanske reda ut.
Jag har skrivit att den internationella samtidskonsten kan bestå av åtminstone 100 000 personer som har stort eller tämligen stort inflytande. Siffran är verkligen framtagen på en höft men man kan vara säker på att det inte rör sig om mindre. Siffrans funktion är bara att understryka att om man skall tala om en internationell elit är det ingen liten elit – därmed kan man avskriva diverse konspirationsteorier. Så är det med den saken.
Per ondgör sig på att DIS (den internationella samtidskonsten) riktar sig till en viss del av den bildade vita medelklassen. Och att denna är en av många subkulturer i konsten. Så enkelt är det definitivt inte. Konsten – och dessutom det västerländska samhället – är en skapelse av den vita medelklassen. Vi har mycket svårt att se något alternativ; vi är alla ingjutna i det cementblocket som tillhandahåller demokrati, yttrandefrihet, jämställdhet osv. Att DIS skulle vara en subkultur är ingen bra beskrivning. DIS är tongivande och trendsättande och utgör tveklöst konstens spetsfunktion. Någon allvarlig utmaning finns inte längre sedan modernismen dragit sig tillbaka. Givetvis finns fortfarande modernismen, kvantitativt är den mycket större än DIS. Men precis som avantgardet under modernismen utgjorde platsen för förändring och debatt fungerar DIS idag på samma sätt. Om man vill använda sig av Pierre Bourdieu kan man säga att DIS har den symboliska makten.
Per lanserar också en undergångsteori för samtidskonsten. Kultursidorna marginaliseras och konsthallar som visar samtidskonst går omkull. Konstkritikerna hade en kris i fjor vid den här tiden. Det som då kom fram var bl a att inriktningen styrdes för mycket av redaktionerna. Särskilt allvarligt var det nog inte med den saken. Inte ett knyst har vidare hörts på det senaste året. Konstkritiken har inte blivit mindre framträdande på kultursidorna. En skillnad mot förr är att det finns få anställda konstkritiker. Istället har vi fått många fler som skriver enligt tillfälliga uppdrag. Man tvingas nog säga att det gynnat konstkritiken men ekonomiskt missgynnat konstkritikerna. Och läsarna är nog varken fler eller färre än tidigare. Och när det gäller konsthallar och platser där samtidskonst visas kan man väl inte annat än att säga att de finns i överflöd. Det har aldrig varit så mycket DIS i Sverige som just nu.
Jag skrev ”vad konsten egentligen handlar om” på ett ställa och det gillade inte Per som vill se en fullständig frihet i hur konsten skall uppfattas. Den lösningen har sina problem. Om någon t ex säger att konst är dekoration som borgarna skall hänga på sina väggar, torde det omedelbara svaret vara att ”det är inte vad konsten egentligen handlar om”. Det finns en del begränsningar och somliga tolkningar är intressantare än andra. Arthur Danto säger att konsten ”is about something” och detta ”om” förändras men inte alltför snabbt. Konsten fungerar som ett språk och ju mer man kan desto bättre kan man delta. Okunskap är absolut ingen fördel.
”Dessa Svenskar på listan som mest får agera utfyllnad och komplementspelare när de stora namnen fyller spaltmeter och Vanessa Beecroft och Spencer Tunick framkallar något som kan liknas vid finkonstens Beatleshysteri.”, skriver Per.
Nej vi har inga riktigt starka svenskar och det har vi aldrig haft. Hela modernismen kan bara peka på Viking Eggeling och Öyvind Fahlström som båda gjorde karriär utanför Sverige. Att Sverige är sämst i Norden (undantaget Island) kan man fundera över. Men dem vi har med är inte dåliga och kan inte avfärdas med några av Pers rallarsvingar. Att finnas med bland de 1 000 högst rankade är att befinna sig i framskjutna positioner även med internationella mått. Pers värld är emellanåt egendomlig; naknadamer-Beecroft (288) och nakenchock-Tunick (889) har knappast åstadkommit någon Beatleshysteri i finkonsten – men medierna har av lättförståeliga skäl visat stort intresse. Om man försöker finna några exempel på darlings i DIS kan man möjligen tänka sig sådana som Pipilotti Rist, Olafur Eliasson, Rirkrit Tiravanija, Douglas Gordon och Martin Kippenberger. Men det handlar inte precis om hysteri.
Trots allt är det strålande tider för den internationella samtidskonsten. Nu har vi dessutom den spekulativa estetiken (som skall behandlas mera ingående i morgon). Långt i fjärran tjuter en och annan gammalmodernist.
Tunicks nakenchock går bara halvhjärtat fram i konstvärlden, Düsseldorf 2006
Olafur Eliasson Weather Report 2003 – och en jublande konstvärld
Sveriges främsta röst i världen, Ann-Sofi Siden (506) –
hon har nu passerat Öyvind Fahlström (552)
Rasmus och Lars
Det ni tar i i de senare inläggen är en riktig intressant gegga.
Vad jag skulle vilja skjuta in i den bilden är att trots att de har sina små nätverk så orkar man inte med att lyssna på allt gnäll som det lätt blir på det gänget. De som lyckats är väl glade, men det finns en svans av de som inte lyckats och de är inte så glada. Seminarier/diskussioner på Soc. och färgfabriken, konstfack. Eller en viss sorts Vernissager blir fort en gnällorgie. ”Ingen förstår oss”, ”Desigertyperna snor våra pengar” etc….Slutade helt enkelt att gå på sådanna tillställningar. Det räcker att se ett par personer där så vet man vad det kommer att handla om.
Lars kallar mig domedagsprofet….det är inget mot muntra gänget.
Per: förstår, gnäll är rätt jobbigt i längden och leder sällan någon vart.
Konstruera, agera!
Hej Dorinel!
Jag tar tillbaka allt och hävdar motsatsen.
/Yngve
Rasmus
Instämmer
rasmus west- med outonom menar jag att man inte tar saker för vad dom är utan att först granska dom och välja sitt eget förhällningssätt. inte heller göra sej beroende utav alla möjliga saker. som att nödvändigtvis leva på sin konst. i såfall vara uppmärksam på HUR man lever på sin konst.
och ska det till ryggdunk för att få till den och den utställningen så är jag hellre utan. konsten är värdefullare än så. i många fall när det väl kommer till kritan och man sitter öga mot öga mot museumdirektörer eller curators kan man säga vad man verkligen har i skallen, helt oberoende vad dom vill höra, och detta har i dom fall jag upplevt alltid uppskattats. ärlighet vara längst.
jag tror man måste sätta konsten före sin egen karriär
En dag skall jag berätta när jag inte hade tid eller lust att prata med en idag känd Curator, jag hade min grej på gång och kostade på mig att vara en smula arrogant. Två superegons möte. Och jag gillade inte honom helt enkelt.
Ibland när jag ser honom på någon kulturellt besudlad plats undrar jag om allt kunde varit annorlunda om det mötet hade slutat annorlunda.
Jag ångrar ingenting, tvärtom, skulle gjort samma sak igen.
Karin: jag förstår vad du menar och jag håller med och det går absolut att ha ett kritiskt förhållningssätt rent allmänt. Man måste följa sin egen moral. Vad går man med på och vad inte?
Det är nog bra att ha konsten som drivkraft, men det är inget man kan säga är någon allmän regel. Om någon har någon annan drivkraft och gör bra konst så är det ändå bra.
För min del så är självutvecklingen lika viktig som det jag faktiskt gör, om jag märker att jag fastnat i att producera saker som varken utvecklar mig själv eller är intressanta för mig själv så har det gått rejält snett. Det ska ju vara roligt också.
Karriären är viktig, konsten är viktig. Jag har ingen avsikt att kompromissa med varkendera. 🙂
Eller, roligt och roligt, kännas meningsfullt ivf.
Annars kan man lika gärna sadla om och göra något som ger bättre betalt.