Signaturen Per är en argsint debattör som med åtskilliga kommentarer har visat att han inte har mycket till övers för nyanser. Men även sådana samtalspartners behövs för att hålla en debatt varm. Ur pedagogisk synpunkt är det nästan perfekt. Du skall känna dig välkommen Per, no hard feelings. Men några saker kan jag kanske reda ut.
Jag har skrivit att den internationella samtidskonsten kan bestå av åtminstone 100 000 personer som har stort eller tämligen stort inflytande. Siffran är verkligen framtagen på en höft men man kan vara säker på att det inte rör sig om mindre. Siffrans funktion är bara att understryka att om man skall tala om en internationell elit är det ingen liten elit – därmed kan man avskriva diverse konspirationsteorier. Så är det med den saken.
Per ondgör sig på att DIS (den internationella samtidskonsten) riktar sig till en viss del av den bildade vita medelklassen. Och att denna är en av många subkulturer i konsten. Så enkelt är det definitivt inte. Konsten – och dessutom det västerländska samhället – är en skapelse av den vita medelklassen. Vi har mycket svårt att se något alternativ; vi är alla ingjutna i det cementblocket som tillhandahåller demokrati, yttrandefrihet, jämställdhet osv. Att DIS skulle vara en subkultur är ingen bra beskrivning. DIS är tongivande och trendsättande och utgör tveklöst konstens spetsfunktion. Någon allvarlig utmaning finns inte längre sedan modernismen dragit sig tillbaka. Givetvis finns fortfarande modernismen, kvantitativt är den mycket större än DIS. Men precis som avantgardet under modernismen utgjorde platsen för förändring och debatt fungerar DIS idag på samma sätt. Om man vill använda sig av Pierre Bourdieu kan man säga att DIS har den symboliska makten.
Per lanserar också en undergångsteori för samtidskonsten. Kultursidorna marginaliseras och konsthallar som visar samtidskonst går omkull. Konstkritikerna hade en kris i fjor vid den här tiden. Det som då kom fram var bl a att inriktningen styrdes för mycket av redaktionerna. Särskilt allvarligt var det nog inte med den saken. Inte ett knyst har vidare hörts på det senaste året. Konstkritiken har inte blivit mindre framträdande på kultursidorna. En skillnad mot förr är att det finns få anställda konstkritiker. Istället har vi fått många fler som skriver enligt tillfälliga uppdrag. Man tvingas nog säga att det gynnat konstkritiken men ekonomiskt missgynnat konstkritikerna. Och läsarna är nog varken fler eller färre än tidigare. Och när det gäller konsthallar och platser där samtidskonst visas kan man väl inte annat än att säga att de finns i överflöd. Det har aldrig varit så mycket DIS i Sverige som just nu.
Jag skrev ”vad konsten egentligen handlar om” på ett ställa och det gillade inte Per som vill se en fullständig frihet i hur konsten skall uppfattas. Den lösningen har sina problem. Om någon t ex säger att konst är dekoration som borgarna skall hänga på sina väggar, torde det omedelbara svaret vara att ”det är inte vad konsten egentligen handlar om”. Det finns en del begränsningar och somliga tolkningar är intressantare än andra. Arthur Danto säger att konsten ”is about something” och detta ”om” förändras men inte alltför snabbt. Konsten fungerar som ett språk och ju mer man kan desto bättre kan man delta. Okunskap är absolut ingen fördel.
”Dessa Svenskar på listan som mest får agera utfyllnad och komplementspelare när de stora namnen fyller spaltmeter och Vanessa Beecroft och Spencer Tunick framkallar något som kan liknas vid finkonstens Beatleshysteri.”, skriver Per.
Nej vi har inga riktigt starka svenskar och det har vi aldrig haft. Hela modernismen kan bara peka på Viking Eggeling och Öyvind Fahlström som båda gjorde karriär utanför Sverige. Att Sverige är sämst i Norden (undantaget Island) kan man fundera över. Men dem vi har med är inte dåliga och kan inte avfärdas med några av Pers rallarsvingar. Att finnas med bland de 1 000 högst rankade är att befinna sig i framskjutna positioner även med internationella mått. Pers värld är emellanåt egendomlig; naknadamer-Beecroft (288) och nakenchock-Tunick (889) har knappast åstadkommit någon Beatleshysteri i finkonsten – men medierna har av lättförståeliga skäl visat stort intresse. Om man försöker finna några exempel på darlings i DIS kan man möjligen tänka sig sådana som Pipilotti Rist, Olafur Eliasson, Rirkrit Tiravanija, Douglas Gordon och Martin Kippenberger. Men det handlar inte precis om hysteri.
Trots allt är det strålande tider för den internationella samtidskonsten. Nu har vi dessutom den spekulativa estetiken (som skall behandlas mera ingående i morgon). Långt i fjärran tjuter en och annan gammalmodernist.
Tunicks nakenchock går bara halvhjärtat fram i konstvärlden, Düsseldorf 2006
Olafur Eliasson Weather Report 2003 – och en jublande konstvärld
Sveriges främsta röst i världen, Ann-Sofi Siden (506) –
hon har nu passerat Öyvind Fahlström (552)
Tack för att du tog dig tid.
Beecrofts avklädda ej nakna, (den observate kan se skillnaden, Läs annars mer i Anja Hirdmans tilltalande bilder, visserligen utförd på populärmedia men definitionen håller för finkonsten.)
skapade kravaller när neue Nationalgalleri skulle öppna. En relativ jättepublik stog sedan och glodde i timmar på hennes verk. Reaktionerna och meningarna går isär vad det handlade om.
De andra konstnärerna vid tillfället har det knappast knystas om.
Spencer T skapar kaos, moralisk panik när han drar runt världen i sin jättefreakshow. Kyrkan förbannar det, polisen försökte ( i det tidiga eventen i Newe York) stoppa honom.
Det bildas klubbar på Yahoo av folk som poserade nakan (ej avklädda) för Tunic.
Kring båda dessa konstnärer så finns det ett engagemang och drag som sällan synts i finkonsten. Klart att finkonstens sk Elit ogillar detta. De kan ju inte kontrollera det.
Om jag inte såg fel låg Beecroft på ett flertal kritikers bästa lista nyligen publicerat i någon av drakarna (om jag inte minndes fel).
———————
Rallarsvingar….jo det kan det not framstå som…Slugger brukar jag tänka. haha.
Eliason, blev inte han avfärdad av Dennis Dahlkvist? Fast du verkar visst avfärda herr Dennis som politisk korrekt, så han räknas väl inte antar jag.
Nakenchock inom konsten är väl snarast när färgfabriken bjöd på Oleg Kulik i performancetagen?
Annars så anser väl Guerilla Girls att kvinnor endast kommer in på MOMA om de är nakna. Om jag minns rätt.
”vad konsten egentligen handlar om”
Egentligen, istället för vad?
per konsten handlar tex. egentligen inte om att några farbröder har vandrat hela vägen från slussen (?) till din julsalong. också blir dom glada och uppskattar det dom ser. det är ju trevligt men nej, det är inte det konsten egentligen handlar om.
för mej är konsten mer som en lång lång ekvation som hela tiden måste räknas på. frammåt frammåt frammåt. ibland lite bakåt. att ständigt bygga ihop och plocka isär. och som konstnär är det viktigt att gör allt man kan för att tillföra något i konstens utveckling. bidra med sina delar utav lösningen på ekvationen så att säga.
Jo för dem är det konsten. Nummer ett på listan blir ligiltig för dem i det ögonblicket.
Liksom dina grejer är konsten för dig, även om andra fnyser åt det.
Min känsla av denna diskussion, är att den handlar lite om konst, desto mer om makt. Om vilka som tillåts att delta, vilka som tar åt sig äran att utse konst. Och hur stämmer den bilden in på de som tror att de psysslar med konst trots att de enligt en elit inte gör det.
En elitistiskt lagd konstvärld blir inget annat än en gäng hyckare vid sina samhällsprojekt om man inte släpper in alla att delta. Förut var det adelskalendern som satte samhällets gränser. Nu är det kön, makt ,och etnisitet. Är detta ok, och vill vi se konsten dra upp riktlinjer för att stänga ute eller inne utvalda.
Är 7 000 aggressiva 25 åriga män mer värda som publik på en fotbollsmatch än 7 000 fotbollsaktiva flickor som publik? Fotbollen har något att brottas med där.
Hur värderar konsten? Elitism för övre medelklassen eller de andra.
En fråga bara: Räknar du alltså Öyvind Fahlström till MOD?
Lars, är det mängden (antal) som avgör begreppet elit?
Jag tror (ja tror) att man inom en viss snäv initierad ”konstuppfattningsgrupp” läggr ut egna parametrar och stiftar egna begrepp. Man lånar uppfattningar och erfarenheter från andra (filosofer/existensiella vetare) Ibland så näva att man hittar egna lösningar i konstverkens ekvationer, Ekvationer som egentligen inte ”går ut”. Lösningar/budskap som ingen annan ser. Och det är ju kul för denna ”konstuppfattningsgrupp” att man hittar sin tillfredställelse och jag har all respekt för deras ”tro”.
Det sades att massan är dum.
Ibland och ofta är det tvärtom.
Är detta:
– Nyestetik?
– Modernism?
– Självporträtt?
http://www.elfyourself.com/?userid=c78c6fdd88f71ab637fc748G06121900
Eller allt på en och samma gång?
LOL! Det är ”hillarious” och tacky.
————————
Folklig är ej fint att vara, men de vill att folket skall försörja dem.
———————–
”Man lånar uppfattningar och erfarenheter från andra (filosofer/existensiella vetare)”.
Där slog du huvudet på spiken.
Det mesta kring konst handlar just mest om filosofi och uppfattningar. Att på naturvetenskapens sätt mäta ger en ganska onyanserad bild av det vi ser.
Glöm inte att vid Stockholmsolympiaden 1912 tävlades det även i oljemåleri.
På tal om toplistor,
Rasmus, inte kan jag hitta din kommentar, men du skrev i varje fall om jag menar att Fahlström är modernist. Egentligen inte eller både och. Det fanns inte någon valmöjlighet på hans tid. Idag vill vi se honom som en del av den internationella samtidskonstens historia, men samtidigt är han ju inte riktigt där.
Ulf, du skrev ”är det mängden (antal) som avgör begreppet elit?” – Det är svårt att föreställa sig en alltför stor elit eftersom det är omöjligt att hålla samman en tillräckligt stor grupp. Vad jag är ute efter med att ge ett mått på det som ofta åberopas som ”den styrande eliten” är att visa att det inte är några få som har kontroll över något. I DIS finns det givetvis grupperingar som håller på vissa saker och man kan, om man vill, göra sådana kartläggningar. Men i stora drag är man ändå solidarisk med den ordning som manifesteras genom främst biennalerna.
Ulf, om tomten skall bli konst får den först bli konst. Därefter kan vi sortera den.
Hej igen Lars!
Ditt och Petter Heljes svar till Karin, under debatten om plastmuggarna (då ni försvarade mig genom att hänvisa till mina kvalitéer) gav mig en känsla av att konstvärlden bygger på grupptryck. I din artikel En ovanlig händelse: konstteori, på Efterkritiken i fjol, skrev du att ”de svårigheter som konsten dras med kan hänga samman med konstteorin”.
Vad säger konstteorierna om grupptryck? Nämnde George Dickie i sin bok Institutional Theory of Art, det grupptryck som finns i konstvärlden?
Dorinel, Grupptryck innebär att man säger det man inte vill säga, att någon tivngas till en åsikt de inte vill ha. Jag tror inte vi har alltför mycket av det i konstvärlden (och om du misstänker att Petter och jag utövar ett så starkt tryck på varandra är du nog på fel bana). Komplikationen i konstvärlden är att man där både vill visa att man förstår det som gäller och att man kan föra fram egna åsikter. En kritiker vill inte vara alltför samstämmig med de andra.
Dorinel, jag kanske missförstår dig här, men menar du att tanken att du skulle vara en begåvad konstnär MÅSTE vara ett resultat av grupptryck?
Hej Lars och Petter!
Jag menade inte att ni utövade grupptryck på varandra utan att ni utsatte Karin för grupptryck.
Dorinel. Här får det ändå avvägas. Om flera personer ger samma upplysning blir det väl grupptryck först om upplysningen är av tvivelaktig halt. Gav vi felaktig information?
Hej Lars!
Ni gav ingen felaktig information utan en subjektiv sådan och av den fina sort som konstvärlden är byggd av. Det var just denna subjektiva information och sen Karins reaktion som fick mig att tänka på grupptryck. Jag vill poängtera att grupptryck behöver inte alltid resultera i något negativt. Att folk sitter snällt på sina stolar under en tåg – eller flyggresa beror kanske på grupptrycket men det är inget dåligt med det.
Jag tror att vi missar nåt om vi inte tar grupptrycket med i beräkningen när vi talar om konstvärldens mekanismer.
Grupptrycket kan vara avgörande t ex när det gäller vilka skolor man går på, vilka konstnärliga tekniker man använder eller vilka gallerier man vill ställa ut på .
Det kan vara så att grupptrycket spelar lika stor roll som auktoriteterna i konstvärlden. (Och att dessa hänger ihop).
Dorinel. Som jag vill förstå grupptryck finns det ett latent hot någonstans om ett sådant skall vara för handen. På tåg och flygresor finns det ett sådant. Börjar du springa runt eller reser dig för tidigt ur flygstolen för att ta ditt bagage kommer du att vi att bli missnöjda. Vår Karin är stark nog för att kunna häva ur sig en annan åsikt om Dorinel Marc än den vi framförde. Nu var du okänd för henne, men den kanske kommer när hon undersökt saken. Har hon några intressanta synpunkter som bestrider åtminstone mitt påstående om dig, är jag inte obenägen att lyssna. Om man skall tala om något grupptryck i den här saken är det att vi båda menar: det där borde du känna till. Och det borde hon ju. Med eller utan grupptryck.
Annars föreställer jag mig situationen när ett större antal kritiker anländer till samma utställning och går runt några dagar. Snart sprider sig uppfattningar om vad som är bra. ”Det där måste du se. Det är verkligen bra.” Är det grupptryck?
Där håller jag med dig, Dorinel, jag ville bara säga att grupptryck inte är allt. En åsikt kan också vara ett resultat av personlig erfarenhet.
Hej Lars och Peter!
Jag vet att era åsikter när det gäller mina kvalitéer och brister är personliga erfarenheter men det var den korta introduktionen som ni gav åt Karin som fick mig att tänka på grupptryck. Då kom jag på att ingen nämnde grupptryck när vi diskuterade sociala konstruktioner i samband med Institutionella konstteorin föra året. Därför ville jag höra vad Vilks och konstteorierna har att säga om grupptryckets betydelse när det skall avgöras vad som är bra konst (eller vad som är konst överhuvudtaget).
Och jag blev ganska förvånad över att du Lars tycker att det finns ganska lite grupptryck i konstvärlden. Du väljer att förknippa grupptryck med latent fara och menar indirekt att det är ofarligt att finnas i konstvärlden och därför finns det inte mycket grupptryck här.
Min uppfattning om hur grupptrycket gör sig gällande i konstvärlden ligger närmare det som du gav i exemplet med konstkritikerna som anländer till samma utställning.
Att folk är överens om vad som är bra konst kan vara ett resultat av grupptrycket.
Dorinel Marc
Bra talat! (eller skrivet heter väl det på ett forum som detta
Grupptrycket är en överlevnadsstrategi, den som är utflyttad ur flocken är lämnad åt sitt öde.
Studier i Konformitet visar att det var mindre chans att få hjälp när man blev överfallen om det var fler människor som såg det. Bästa chansen att bli hjälpt i nöd var om en ensam person såg överfallet.
Dorinel. Det är nog mest en skillnad mellan oss genom hur grupptryck skall definieras. När jag tänker på grupptryck vill jag förstå det i situationer som t ex mobbing eller misshandel där en grupp ger sig på någon enskild. I sådana fall är det vanligt att vissa i gruppen dras med att göra något de absolut inte annars skulle göra.
Men naturligtvis går det att tala om grader av grupptryck. Men begreppet blir intill ointressant om det skall identifieras med ”påverkan från andra”. I fallet med konstkritikerna skall man komma ihåg att det finns många delade uppfattningar. Om man t ex ser på hur kritiker skriver om konstnärer är de mycket måna om att visa sin självständighet. Att ha en utslätad åsikt är ingen merit i konstvärlden.
Om du tänker tillbaka på Modernautställningen så blev ju ditt bidrag och den talande ekorren de mest positivt framträdande arbetena enligt kritikerna. Jag har svårt att förklara det med grupptryck. Snarare var det så att ekorren, detta lilla oemotståndliga djur, stod vid ingången och att ditt så tydligt skilde ut sig från övrigt.
Dickie nämner inget om grupptryck. Det är en psykologisk term och Dickie är strikt estetiker.
Konformism är nog ordet ni söker.
Man kan ha en uttalad och avvikande åsikt eller smak, så länge det inte hotar någon i maktposition.
Om så sker så måste uppstickaren antingen marginalliceras, helt ignoreras eller förlöjligas.
Om det avvikande inte hotar så sugs det snabbt upp och görs som en del av konformiteten. Man erbjuder rebellen att ta del av godsakerna som hyllningar.
Hej Lars!
Ja, det verkar som vi tolkar detta med grupptryck olika. Enligt min tolkning handlar inte grupptryck enbart om att utöva mobbning utan även om att förhindra det.
I din artikel på Efterkritiken skrev du ”Som jag flera gånger nämnt har konstteori blivit detsamma som inlånad socialfilosofi och ett slappt och halvt erkännande av den institutionella konstteorin. Varför kan vi inte föra en konstteoretisk diskussion?”
Vilka verktyg tycker du skall man använda sig av i en konstteoretisk diskussion?
Att Dickie fick rundgång på sin teori kan bero på att han inte tog med grupptrycket i beräkningen. Jag misstänker att grupptrycket har en viss betydelse när det gäller att avgöra kvalité.
Kan man, förresten, ge en objektiv beskrivning av konstvärlden genom att enbart använda sig av sina kunskaper som estetiker? Blir det inte lite som att beskriva religionen med hjälp av teologin?
Hej Per!
Grupptryck och konformism hör ihop. Här kommer länk till en site som beskriver Solomon Asch kända experiment om grupptryck. . Metoden som användes och resultaten får mig att tänka på Konstvärlden.
http://www.age-of-the-sage.org/psychology/social/asch_conformity.html
Grupptryck och för den delen konformism är i sig själv inte något tvång. Det vill säga ”tvingar” inte individen till handling eller för den delen inte till handling.
Den leder (trycker) däremot acceptet i godkänd mall:
Så här gör och tycker vi här i denna kulturen!
Kan man då även ”lyckas” om man inte följer grupptrycket i denna mall?
Ja – ser man historiskt är det just så ofta bevisats. Det är här ”pärlorna” finns.
Så motsägelsefullt blir det ofta.
Dorinel, Om man använder grupptryck i en bred bemärkelse blir det också mindre användbart. Och dessutom finns det ju överallt och varför skulle det vara särskilt intressant för konsten. Om vi har en åsikt som överensstämmer med andras har vi orsak: grupptryck. Därmed kan man förklarar likheter i åsikter överallt och hela tiden. Det kommer inte att säga särskilt mycket. Och frågan är om inte konstvärlden är mindre benägen än många andra världar till sådant, eftersom det där är högst väsentligt att ha avvikande åsikter. Men att enas om en standard är förutsättningen för att ett område skall kunna existera. Och vi har ju frågan hur detta går till. Hur utvecklas standard genom konsensus i konstvärlden?
Lite svårt att se Dickie i det här sammanhanget. Han säger bara att det konstvärlden kallar för konst är konst. Det kan väl inte kallas för grupptryck (man skall komma ihåg att konstvärlden inte ens är överens om det)? Cirkulariteten i hans teori beror i första hand på att han inte kan få någon startpunkt för sin teori. Att något blir konst förstår vi genom att det är likt något som redan kallas för konst. Det i sin tur blev konst på samma sätt. Osv bakåt tills vi står vid grottöppningarna och inser att något måste vara galet.
Ulf (och Dorinel). Det här med att hävda en standart är intressant. Det finns flera grupperingen i konsten, vi har varit inne på några av dem: DIS som väl får sägas ha en rätt hög grad av enhetlighet, men den är dessutom något så när överblickbar. Modernismen är svårare eftersom den sönderfaller i många schatteringar. Men jag skulle tro att man skulle kunna genomföra rimliga beskrivningar av flera olika modernismer. En intressant sak med hela rasket är att de förväntar sig att överträdelser skall ske och att de kommer att applådera dem. Men för att det skall kunna verkställas måste bromsarna var islagna och standard och konsensus tämligen avklarade.
Per, det avvikande kan inte sugas upp så lätt – per definition eftersom om det sugs upp lätt var det inte särskilt avvikande. Det var bara den så vanliga skenbara förnyelsen. Som konstvärlden alltid vill ha eftersom den önskar nytt varje dag.
Lars,
Jag är medvetten om att grupptryck finns på alla områden, men eftersom bedömningen av konst är subjektiv så finns det extra stort utrymme för grupptryck i just konstvärlden.
Det ständiga kravet på originallitet kan också vara ett uttryck för grupptryck.
Dorinello Marconi
Det behövs ingen grupptrycksteori för att förklara varför de flesta tar i förväg utstakade vägar. Det beror sannolikt på att andra vägar ej är utstakade. Här har vi även en tänkbar bakomliggande orsak till grupptryck. Det är svårt att ta ställning. Det är lättare att slippa.
Yngve
dorinel du känner inte mej och jag känner inte dej. tidigare intelligenta handlinagar är ovesäntliga. varje inlägg i debatten räknas. du förstod inte ironin i mitt inlägg vilket ledde till att jag tyckte din kommentar byggde på en önske-tolkning utav mina ord. missförstånd uträtt?
men om det nu endå skall pratas om grupptryck; som jag förstår det så antog dorinel att jag ”förfördes” utav faktumet att lars visade denna bild, att jag så att säga föll för lars tryck? (trick?) men såhär, utan att ha läst på speciellt om grupptryck så kan jag bara tala hur det känns, på riktigt, och då känns det såhär: är det inte nödvändigt att ifrågasätta och vara kritisk till precis allt? man måste väl känna och vara autonom för att kunna producera?
att sedan kanske kritiker etc, väntar på att ngn ska tycka först för att sen haka på, det är ju en helt annan grej. men det är väl ganska ointressant att prata om?
och konstnärer som prostituerar sitt skapande för marknaden är också ointressant att prata om. om detta räknas in i gruptrycket? det finns MÅNGA andra sätt att dra in pengar.
Ah tack, Dorinel Marc
Hade en annan länk om exp förut men det försvann i en datorkrash.
Tack
nu undrar jag en sak som någon kanske kan svara på, kan kanske ”influenser” misstas för grupptryck? hur skiljer man på det?
Lars
Tror jag håller med dig där, vad det gäller den skenbara och obligatoriska förnyelsen.
Fast vill dock poängtera att hotet mot den gamla ordningen inte gillas,
Karin
Influenser sitter du på din lilla kammare och plockar fram ur din sfär av saker du gillar.
Grupptrycket är en kollektiv sak som få vågar utmana.
Ibland. långt senare kan jag se vad jag var influerad av vid olika perioder. Utan att jag var medveten om det då.
jag menar hur skiljer en utomstående på grupptryck och influenser? hur kan man avgöra om någon (annan än en själv) är influerad/inspirerad eller fallit för grupptryck?
Hej Karin!
Det var inte ditt ironiska sätt att skriva om plastmuggarna som förde mina tankar till grupptryck utan det var Lars Vilks och Petter Heljes sätt att försvara mig som gjorde det. Petter och Lars kom inte med några sakliga argument utan hänvisade istället till mina kvalitéer och debatten kändes plötsligt som konstvärlden i ett nötskal.
Jag är ganska förvånad över att Vilks tycker att det finns ganska lite av grupptryck i konstvärlden. Jag har en känsla att det är precis tvärtom, att grupptrycket är stort och att väldigt få vågar göra den konsten som de verkligen vill.
Jag har inte läst så mycket om grupptryck heller men jag misstänker att Per är ganska insatt i ämnet och därför hade jag tänkt passa på och försöka bättra på konstteorierna när vi ändå är samlade.
Hej Yngve Rådberg!
Du förvränger mitt namn. Försöker du mobba mig?
Är det inte extremt tråkigt att ens försöka vara helt autonom? Det ”grupptryck” ni pratar om handlar väl mer om huruvida man tar intryck av andra (överväger andras åsikter) eller ej? Möjligen kanske man kan tala om människor som helt anpassar sig efter andra, men det kan ju också vara en strategi. Dorinels tilltag och motsträvighet förstår jag eftersom hans strategi går på tvären, men själva frågan är väl inte så komplicerad egentligen?
Det är mycket ryggdunkningar (var bl.a. på ett IASPIS-seminarium tidigare i höst där det hela blev pinsamt uppenbart, arrangemanget var också ordnat så att det inte fanns någon tid att diskutera det som presenterats överhuvud) i konstvärlden och det är kanske det Dorinel fick en känsla av och tog upp frågan om grupptryck? Curatorerna omhuldar sina konstnärer, och det är egentligen inte konstigt (en förutsättning för att det ska funka), det som är konstigt är att det kan vara svårt att lyfta fram saker på bordet, även om det görs sakligt och ”internt”.
Hej Rasmus!
Tack för exemplet! Det grupptryck jag pratar om blir ganska uppenbart under seminarierna.
Dorinel, du skriver: ”Kan man, förresten, ge en objektiv beskrivning av konstvärlden genom att enbart använda sig av sina kunskaper som estetiker? Blir det inte lite som att beskriva religionen med hjälp av teologin?” – på tal om Dickie. Ingen estetiker är ren, alla använder sig av exempel och erfarenheter, men är man estetiker så minimerar dessa. Och det skall man också göra eftersom man då inte sysslar med empiriska undersökningar. Dickie ställer frågan om det finns någon egenskap som är gemensam för alla konstverk. Och han lägger fram att det är att de är utnämnda av konstvärlden. Så har han lyckats besvara sin fråga, men den vidare frågan är hur mycket som egentligen blir sagt. Hur som helst kan man inte annat än medge att Dickie lyckats väl. Få teorier har diskuterats så ingående som denna och den har dessutom anammats av konstvärlden – även om skälet är att det inte finns något bättre.
Rasmus: Här finns ett stort arbete med att reda ut ryggdunkningarnas anatomi. Du har kanske noterat att radion håller på med en serie om hur makten fördelar medel i den stockholmska konstvärldens övre skikt.
Först skulle man göra en lista över de stora institutionerna: Moderna, IASPIS, Magasin 3, Liljevalchs, Färgfabriken och några till – och undersöka vilka relationer de har med varandra och vilka konstnärer som de har i sina stall. Sedan får man göra ett kartotek över stockholmsmaffians enskilda medlemmar och se vilka relationer dessa har till institutionerna och demsjälva sinsemellan. Om undersökningen görs omsorgsfullt och resultatet offentliggörs utan diskretion skulle man tvivelsutan få en intressant bild av hur det fungerar.
Ja, jag tycker inte, i mitt exempel, det är frågan om grupptryck i ordets rätta bemärkelse, snarare ett sorts omåttligt omhuldande som artar sig i bl.a. ryggdunkningar. Uppstår ofta när för många har väldigt snarlika åsikter och är för involverade i samma saker, har samma hand som föder dem. ”Grupptrycket” skulle i så fall bestå i att det krävs mod för att våga utmana de strukturerna/den enade kollektiva styrkan – fast, jag tycker nog – likt Lars, att det krävs att det ska vara ett mål för grupptryck ”i rätt användning”. Kollektivet förmår en individ att göra något den inte vill – vilket säkert också kan hända inom konsten.
Lars: var inte Pontus Kyander kopplad till fallet? Kan man vänta sig en väl genomförd rapport?
Rasmus. Pontus har länge varit på hugget i de här sakerna och han är därför inte alltför populär i vissa kretsar. Men han kommer inte att göra någon undersökning enligt min mall. Den mallen skall inte lämna någon sten ovänd. Det skall mycket till för att skandalisera. Det som radion och Pontus gör leder nog ingenvart. De som skulle kunna ändra på något sitter på de avgörande stolarna och skall uttala sig om och åtgärda sina egna eventuella brister.