Omnämnandet av den spekulativa estetiken (se nedan) bör få några klargörande synpunkter. Det är inte något nytt uttryck. Tvärtom kan det sägas vara business as usual inom den klassiska estetiska sektorn. Estetik är mjukvara och eftersom den ofta handlar om affekter och upplevelser blir teoribildningarna vad man kan kalla för ”spekulativa”. Där har vi grundbetydelsen av den spekulativa estetiken.
Men det finns som bekant sätt att komma runt de lösa sandjordar som utgör den spekulativa estetiken. Hälleberget blir prompt den sociala konstruktionen och enkannerligen den institutionella teorin som avvisar den metafysik som konsten av tradition har hållit sig med. Men, som vi många gånger sagt, den institutionella teorins officiella form ger oss huvudsakligen en cirkelledning och där står vi och inser att saker är konst för att de just är konst. Den fascinationen är av övergående art. Konstteorin vill mer än så.
Konstutövandet har också rört sig i en liknande riktning. Genom att omvandla sin traditionella estetik till social kritik fick den innehåll och fastare kriterier än vad man vanligtvis förväntar sig. Konsten gjorde sig nyttig och angelägen, tog ansvar och ”fokuserade på utforskning och undersökning” som det brukar heta. Längtan efter att finna tillbaka till autenticiteten efter det postmoderna stålbadet (som tycktes effektivt spärra vägen tillbaka till den klassiska estetiken) förde med sig att konsten kastade sig i denna famn, socialkritikens. Det går att spåra det här tillbaka till 1993, men ett definitivt etablerande får sägas äga rum 1996-97. Men då kommer också de socio-politiska huggsexorna med identitet, feminism, migration och globalisering. Näringsflödet från dessa rikt strömmande och alltid lika aktuella problemfält räckte ända fram till Documenta11 2002 då det sista stora socialkritiska fyrverkeriet brann av: Postkolonialismen blev det häftigaste som konstvärlden kunde tänka sig för flera år framåt.
Som biträdande konstriktning framträder den relationella estetiken som presenteras av Bourriaud som en allvarligt menad social verksamhet. Dess verkliga kapacitet är dock att verka tillräckligt ny (en oväntad flasktorkare) för att fräscha upp konsten. Jaja, det finns ett motspöke också, den engelska demonstrationen av ytlighetens och sensationens estetik genom YBA.
Men någonstans, o någonstans gick luften ur detta väldiga rädda-jorden projekt. Socialkritiken knäar betänkligt när vi kommer in i år 2006 och den åkomman har då redan drabbat den relationella estetiken – och man får nog inse att inte heller Grant Kester kan rädda den genom att injicera termen dialogisk estetik i kadavret.
Och där börjar konstvärlden se sig om efter nya buteljer. När så sker kan vi vara säkra på att de redan är under leverans. Om man nogsamt studerar verksamheten finner man alltid förlöpare till det som komma skall. I praktiken kan man nog rubricera 2005-06 till en alltmer avvaktande period då det görs lite av varje men ingenting särskilt; en pluralism eller snarare en neo-pluralism. I detta soppkök finns det lite av varje och det är inte svårt att skilja ut något avvikande element som den fria fantasin, hägringar, absurd komik och bisarra sensationer i det sociala spelet. Man kan tänka på konstnärer som Andreas Slominski, Fischl och Weiss, Carsten Höller (som inte blev den föreningspunkt för konst och forskning som några troskyldiga teoretiker hoppats på), Santiago Sierra. Abdessemed får räknas hit liksom Gelitin, Loris Greaud vidare Jim Lambie och Sergio Vega – bara för att nämna några. Ett exempel på en mera samlad men fortfarande outtalad omorientering är Berlinbiennalen i år. Den ristade sitt minnesmärke i mången konstvärldsagent.
Så öppnas dörren för den spekulativa estetiken. Det räcker inte med den institutionella teorins stumhet eller med socialkritikens felslagna förhoppning om att ändra världen. Vi går mot betydligt vådligare spekulationer.
Loris Geraud Devil Tower Satellite 2005 – mobil skulptur
Lars nu har jag läst igenom texten några gånger men tycker att den flyter lite? ska jag se det som att du cirkulerar runt ditt byte? titeln på texten initsierar ju att det kommer mera.
så kanske att jag nu går lite för fort fram, men jag har endå en fråga och ska försöka formulera den nu. jag känner nämligen att jag allt mer som konstnär tar en position just att inte vara konstnär. ja jag gör konst, ja jag tar del i debatter och gör konst för konst och i vissa fall om konst. men i min produktion finns ett avvaktande, eller en vridning som gör att verken inte landar på en förutbestämd platts? jag får ofta höra att jag gör alla till objekt, även mej själv, och detta lämnar mej ytterligare utanför.
en riktning mot att försöka sudda ut sej själv från konstscenen i ett försök att kunna ifrågasätta? utan att den vita kuben expanderar? att man tappat tron på objektet och institutions-kritiken men eftersom driven att fortsätta finns tar man till den estetik man vet är erkänd, man vet hur konst ska se ut för att vara konst, och styr sina objekt i den riktningen? jag har även en strategi i att verka inuti den vita kuben, mina objekt ska verkligen visas där, eftersom jag vet att den kommer att expandera med konstnären endå. som att följa alla regler för att kunna gå emot dem? för att man vet att allt kommer att konstförklaras?
pengar, verkligen ekonomi, känns brinnande hett.
hmmm fick du en fråga? finns det något svar? dethär är viktigt. alternativet är ju att lämna alltihop.
Jo Karin, texten flyter och den måste flyta. Jag skriver om något som är på väg att ta gestalt i konsten. Det är inte möjligt att helt precis ange hur det kommer att te sig. Och det är överhuvudtaget en riskabel sport att komma med prognoser. Men jag brukar vara på rätt spår.
Om du känner dig förvirrad är det nog ett gott tecken. Det tar tid att få grepp om konstvärldens många övningar. Den grundläggande frågan är: Vad gäller just nu? Vad är mitt svar på det? Vad går jag med på och var går jag mot? Ju mer du vet om allt som pågår desto större möjligheter har du att kunna placera dig. Och så måste du bli synlig. Bäst är naturligtvis att ge upp allting och göra något annat för konsten har verkligen inget guld och gröna skogar att erbjuda. Men om man inte ger upp kan man trösta sig med att det inte är så svårt att lyckas. Se över ditt hus och granska vad du har för specialiteter och lär dig allt om alla, kom aldrig med konststudentens standardfras: ”Jag har så svårt för namn”.
ahhhh nej man kan inte veta, men man kan känna det.
skönt att det flyter, finns så lite utrymme för det på skolan här i amsterdam.
jag menar inte utanför på ett osynligt vis. men detdär kan jag heller inte definiera ännu.
och ja, jag tänker ofta att Tack! för att jag inte har någon plan 2, eller 3, eller 4, eller… som alternativ till att göra just detta.