Det debatteras här för närvarande om influenser och grupptryck i konstvärlden. Dorinel Marc har inlett diskussionen.
”Jag är medveten om att grupptryck finns på alla områden, men eftersom bedömningen av konst är subjektiv så finns det extra stort utrymme för grupptryck i just konstvärlden.
Det ständiga kravet på originalitet kan också vara ett uttryck för grupptryck”, skriver han.
Karin Hasselberg tillfogar: ”hur kan man avgöra om någon (annan än en själv) är influerad/inspirerad eller fallit för grupptryck?”
Men frågan är om man behöver psykologi för att förklara hur konstvärlden uppnår konsensus om kvalitet. Varje institution måste, för att överhuvudtaget kunna existera, skapa en standard. I konsten är det till en början ganska enkelt att följa konstruktionen av standard. Den vi har idag skiljer sig inte så mycket från gårdagens. Men skillnaden är högst väsentlig eftersom förändring, helst överskridande, är en inskriven ordning i konstinstitutionen. Vi har därmed ett ganska förutsägbart system: Utifrån det vi har skall något läggas till. Ja, ser vi på de senaste åren är det inte alltför komplicerat. Den under mer än 10 år rådande socialkritiken har vandrat från identitet till migration och globalisering och vidare till postkolonialism med betydande inslag av feminism, mediekritik och institutionskritik. Det är inte så svårt att förstå, förflyttningarna är tämligen subtila. Framväxten av den relationella estetiken från tidigt 1990-tal är inte heller märklig. Den har sin omedelbara bakgrund i konceptkonst, performance och aktioner från 60- och 70-tal.
Man kan naturligtvis fråga sig varför det blev den relationella estetiken som fick stort utrymme och inte något annat. Helt uppenbart är att det fanns behov av något som skulle ersätta den då utslitna postmoderna diskursen. Det fanns ett behov i konstvärlden av något nytt. Men det är knappast grupptryck vi kan tala om utan något mera grundläggande: återigen det i institutionen inskrivna kravet på något nytt. Relationell estetik var verkligen inte någon radikal förnyelse, den mötte inte heller något motstånd att tala om; konstvärlden var förberedd på en sådan händelse. Men, som Dorinel Marc skriver, konst är subjektivt, och konstvärlden behöver inte välja relationell estetik. Det gick bra att välja något annat – utan att direkt avvisa denna. Däremot blev det konsensus kring socialkritiken. Det går nog att förklara genom att det inte fanns några starka motkandidater. En var att fortsätta i det postmoderna spåret, vilket inte föreföll många särskilt attraktivt, en annan att återgå till modernismen, vilket inte heller var något bärkraftigt alternativ. Intresset för att få grepp om något autentiskt eller ”verkligt” var säkert den avgörande faktorn, snarare än något grupptryck.
Går man tillbaka i historien kan man ringa in problemet på ett liknande sätt. Under större delen av 1800-talet var den självklara standarden den akademiska konsten. Den hämtade sina kriterier från antiken (eller trodde sig göra det); konsten är trots allt subjektiv vilket kunde tillfredsställas genom att man kunde välja mellan Bouguereau eller Alma-Tadema. Sedan kom modernismen och konstvärlden kunde välja mellan salongen och det moderna. Varför valde man det moderna? Knappast grupptryck eftersom salongens anhängare borde utövat ett större tryck genom sin numerära överlägsenhet. Konsten kunde förnyas bäst genom det moderna. Och som sagt, konsten är subjektiv och konstvärlden kunde välja mellan Monet och Renoir och senare mellan Picasso och Matisse. Däremot var det inget val om var konsten förnyades någonstans. Den förnyades i Paris. Något som förefaller ganska rimligt. Så småningom förnyades konsten bättre i New York och den staden kunde erbjuda nya subjektiva val, Morris Louis eller Kenneth Noland t ex. När det moderna inte längre kunde leverera förnyelsen fick vi det postmoderna måleriet och det blev valdags igen, nu mellan Julian Schnabel och David Salle och något senare mellan Cindy Sherman och Barbara Kruger. Så småningom blev det biennalerna som fick ta hand om förnyelsen och då kunde konsten erbjuda sina intressenter att välja mellan hela biennaler.
Det finns en logik i hur konsthistorien produceras, men den är näppeligen betingad av något grupptryck. Konstruktionen av det som vid varje tillfälle gäller är alltid förbehållet en mindre skara som bryter med det föregående. Det behöver inte vara något större brott, men ibland kan det vara så – som t ex när det postmoderna gjorde sitt inträde under 1980-talet.
Konsten är subjektiv, det går därför bra att välja mellan Bouguereau (ovan) eller Alma-Tadema (nedan)
Att konsten utvecklas genom förnyelse (får vi verkligen anta) som bevis på att grupptryck inte påverkar denna förändring, håller förmodligen inte vid en närmare betraktelse. Du skall göra det oväntade eller berätta något ingen annan har gjort på ditt sätt om något nytt. Det är bra för konsten. Men nu kommer vi till kärnan; Varför berättar många om samma sak? Varför är demonstrationsplakat och ekorre rätt? Missförstå mig inte – jag säger inte att det är fel. Varför har socialkritiken överlevt sig själv och på något sätt blivit patetiskt likt Svensktoppen emellanåt?
När jag var väldigt liten och tänkte söka in till konstskola upptäckte jag att det fanns en osktiven konformitet, som generaliserat utryckt kan beskrivas:
– Använd en lilafärgad cykel med gula prickar och svep gärna en palestinasjal över din axel.
Det var uttryck för kollektivitet och tillhörighet. Något slags kodex för hur utövaren skulle känna acceptans.
Självklart påverkas konstnärens varande och konstens uveckling och inriktning av grupptryck också. Detta psykologiska fenomen är ju inget ovanligt – det gör det som Lars sa överallt. Det är något som vi lever med och anpassar oss till om vi skall överleva.
Frågan är väl snarare.
Är det rätt saker som ställs ut och kvalitetsmärks?
Förmodligen det mesta – men det finns säkert mycket bättre också som stoppas i entrén.
Ulf. ”Om det är rätt saker som ställs ut och kvalitetsmärks?” Här kan man svara ”Ja, det är alltid rätt eftersom det är konstvärldens beslut och dess konsensus.” Därmed inte sagt att konstvärlden inte ändrar sig efter en tid. Saken är alltså: I förhållande till vad? Det kan finnas enskilda tyckare som menar sig veta vad som är rätt och bra och därför förargar över konstvärldens beslut.
Frågan är i vidare mening vad konstnärlig kvalitet är för något. Jag har åtskilliga gånger framhållit att den väsentligaste delen av konstn kval är tillgång till ett bra nätverk. Det gör susen.
Men, som jag också sagt, måste vi minnas att det finns kvalitet nu och kvalitet sedan. Kvalitet nu finns det gott om, alldeles otroligt gott om, kvalitet sedan är den utsorterade och det blir inte mycket kvar i den ändan.
Vi har också frågan om varför man håller sig till några, ganska få, uppfattningar om hur konsten skall se ut och vad den skall handla om. Jag tror att det svaret är enkelt. Om alla möjliga ämnen och konstverk skulle surra samtidigt skulle det inte finnas någon möjlighet att se någon kvalitet, inga arbeten kunde förhålla sig till andra, inga givna frågeställningar som kunde diskuteras. Man kan inte syssla med allting på en gång.
Ja konsten liksom allt annat som är progressivt lever under det naturliga urvalet. Då kan det liksom Linnés livsverk falla under ordning och sortering. Och det är ju självklart att det är lättare att bringa konsensus ur litet urval (stil). Det kan vara så enkelt att vi som människor inte orkar annat.
Riktigt att kvalitet i efterhand är mindre till antalet.
Därför är det kanske än mer viktigt att samtidskonst är samtidskonst. Och vad det är tycker vi olika.
Som konstnär är det inget att strö gnällspik för.
Jag hävdar att dagens museer tex inte alltid visar samtidskonst under temat ”contemorary art”. Vi behöver korta ledtid mellan färdigställt konstverk och visning. Men där har det institutionella alldeles för trögt tänkande. Trögt är inte kvalitet, som en del påstår.
Ulf, jag tycker inte man kan klaga på aktualiteten i utställningar. Tiden har konstant blivit kortare och kortare mellan verk och visning och biennalen är naturligtvis den form som bäst kan anpassas till ett sådant behov. Det är dessutom vanligt att konstnärer gör projekt direkt till en utställning. Vilka institutioner tänker du på?
Det är bara att tala med Ann-Sofie eller Lars på Moderna eller nämn någon som inte har sin utställningsplan färdigt minst ett år innan?
Kortare och kortare blir mellanrummet, ja och det är bra när en del görs i direkt tanke och avsikt.
Vi behöver konst som rör om ordentligt och tar tag. Kanske har jag personligen för höga krav.
Men visst borde konsten ibland vara lika snabb i sin reflektionsgestaltning som nyheterna på TV lyckas?
Och det extensiella är väl också i samtiden? En perception blir ju inte sämre för det.
Du nämner tidigare vikten av kontaktnät. Visst är det så. I civilisation krävs dialog och utbyte med andra individer. Jag ser dig svettas i solen med munnen full av spik. Jag hör hamrandet studsa mot strandens stenar. Jag imponeras av Nimis resning mot det avlägsna. Det är upphovsman och gestaltning som flyter ihop. Det hade ju varit tråkigt om du likt en enstöring ”gömt” och behållt för dig själv.
Så visst är kontaktytan livsviktig – inte minst för utvecklingen som konstnär.
Det är väl inte så att det vimlar av Vilkskopior direkt. Trots att han är upphovsman till en av Sveriges mest kända och förunderliga verk. Kanske för att det Lars har gjort har tagit tid, varit utsatt för byråkratins vakande hököga, segat sig genom motstånd. Och för att det på något knasigt över det hela.
Få unga är beredda att går i Lars fotspår, i alla fall någon längre tid. Och om de så gjorde så kan de knappast räkna med någon vidare uppbackning.
Konstmarknaderna är idag snabba och i Stockholm upplever jag dem som lite ängsliga. Det är svårt att vara rätt, när man ikläddd ett par gummistövlar i snålblåsten vid havskusten, spikandes på det naturen ger. Hellre ett kontor än en ateljé, mailas slagordet ut över världen från den nya generationen.
Det går allt fortare och det är väl ganska fort över också för de flesta. Ett fåtal klarar av det och de är förståss vinnare. Tror dock personligen att det är seghet och uthållighet som i långa loppet som är framgångsformeln. För de allra flesta av oss gäller att förtjäna sitt beröm.
Som jag ser det så finns det ingen mening med att jämföra Vilks verk med nr 2 på listan. Det blir som att jämföra Star Wars med Boten Anna.
Men det finns hopp. Det finns enstaka särlingar där ute som väntar på upptäkt. Det gäller bara att släppa fram dem. Jag vet en,,,,Och han förtjänar uppmärksamhet.
—————————–
Visst finns det snabba ledtider som kan ge bra saker. Men det handlar nog om saker som legat och grott länge inom en konstnär eller intendent, som plötsligt får ett forum.
Det som inte får tid på sig blir lätt lustifikationer eller något som man kan se på Riche.
Dock kunde man kanske korta ned den administrativa tiden för attk kunna få mer kreativ tid. Dvä kunde man kanske få kvallitet på kort tid.
—————————-
Vad som är snabbt och långsamt beror dock på personlighet, ämne och teknik.
Själv jobbar jag snabbt, men det tar tid att tänka ut vad.
”Jag vet en,,,,Och han förtjänar uppmärksamhet.”
Du kan ju säga vem du menar isf?
Det skall jag tids nog, när alla papper är påskrivna. Jag kommer att producera hans nästa utställning i Stockholm.
Då är ni välkommna.
Per, tanken/konceptualiseringen är som du menar inte snabb. Den har förmodligen legat där inne och latent mognat under längre tid. Men när den väl har blir befruktat och färdig måste den ut. Den behöver ju luft och livsrum.
Då är det inte läge för curatorn.. förlåt jag menar barnmorskan att ha måndagsmöte.
Ungefär på det sättet är min erfarenhet.
Kanske därför jag tröttnade på att göra grejer med Kulturhuset i Stockholm. Till en början var de väldigt på. Medan åren gick så kom mer och mer prestigemänniskor in och till sist fanns det tyckare om allt och de fria händerna var inte så fria händer längre. Och det var jus t de fria händerna som var success storyn och som hade dragit folk.
Så länge vi hade kontakt med gatan utanför så drogs det folk. I o med folket drogs så drogs det allt mer högdjur inom organissationen och nätverken. Vi hamnade allt högre upp i byggnaden och till sist var det (Vi är i främsta rummet alla som ingick i Cyberia City projektet). Mer och mer prestigeladdat folk och strebrar kom in i processen.
Efter att kritiserat en tungt namn inom Kulturhuset vid ett nordiskt seminarium i Köpenhamn så var det sedan tvärstopp i det huset. Vilket kändes bra. Ironiskt nog var min sista grej på Kulturhuset uppe på taket. Symboliskt så det förslår. (snåla var de också, helst ville de att man gjorde det gratis eller för en kopp kaffe.)
Nej ni får inga namn för det vore skvaller vilket är ointressant i mina ögon. Det är processen och strukturerna som intresserar mig.
Pingback: Percocet dependency.
Pingback: Amhien online shop.