Konstvärlden befinner sig i julen och det finns inte så mycket att rapportera. Jag kan erbjuda en liten inblick i Asia Pacific Triennale 5. Den är en långkörare som rullar till den 27 maj i Brisbane, Australien. 37 konstnärer och endast några få kända namn. Vi hittar Anish Kapoor (162) och Yang Fudong (376) men inte så mycket mer. Men det finns en liten begivenhet som man kan roa sig med ett par minuter. Triennalen erbjuder en rundtur i lokaliteterna. Den är okommenterad och därför får man själv bilda sig en uppfattning om vad biennalen handlar om. Klarar man det? Om man har biennalvana går det nog för sig. Det ser ut som det brukar med tillägget att det är lite asiatiskt vilket är lätt att konstatera. Tjusigt är det i rummen; man kommer inte ifrån att det ser lite för välordnat ut. Signalen om det estetiska har uppenbarligen nått Brisbane. Vidare kan man dra slutsatsen att triennalen missat en viktig detalj: Att alltid ha en rejäl installation som ger ett spektakulärt intryck. Den liggande elefanten som ni säkert inte undgår räcker inte till en sådan uppgift.
Så glider året 2006 i den förnöjsamma förvissningen om att konsten just nu inte bjuder på några särskilda överraskningar.
Yang Fudong (här med eget arbete) är en av få stjärnor i Brisbane
Det som sker stort sker tyst. Det var ju länge sedan någon verkade efter den principen.
Visst är liggande elefanter större än stående, men det räcker inte. Konsten är större än så. Jag är övertygad om att den förlöses ännu en gång nästa år med något nytt i samtiden. Det måste bara ske – det är vår förbannade plikt.
Vi ses där!